Det är snyggt ljus i katedraler

Eller domkyrkor, kan man också säga. Jag brukar göra en liten fotopromenad i katedralen  då och då. Alltid medsols. Det är alltid på ett eller annat sätt snyggt ljus därinne. Och lite folk som liksom oavsett religion eller annat går ner en aning i tempo. Och eftersom en domkyrka ligger i en urban miljö och har gott om spår av mänskligt liv, både nutida och dåtida så kvalar miljön in i gatufotografins domäner. Borde man kunna tycka. Denna dag är det asiatiska inslaget påfallande.
Till kvällen tog jag mig för att mixtra lite i "shoppen". Och nånstans i den processen så lämnas det dokumentära till förmån för något annat. Exakt när bilden gör hoppet är dock för mig förborgat. (förstora)

Första bilden är originalbilden. Raw som nästan alltid. Även om ljuset alltid är fantastiskt i detta rum så är det vissa dagar påfallande svagt varför det blev lite granna för mycket ISO, och lite mer brus än önskvärt. Fast nu fortsätter oskärpans år på obestämd tid har jag tänkt...

Bild 2 har blivit svartvit. Inget nämnvärt krångel med den. De välbekanta dragen i spakarna för att få in svart och vitpunkt. En del justering  och beskärning är så klart redan gjord i CR. En liten manipulation dock. Jag lägger på ett högpassfilter och ställer in det som klart ljus. Därefter gör jag en lagermask och målar på lite lite extra skärpa på flickans ögon.

Bild 3. Eftersom jag tycker att bakgrunden är lite rörig bestämmer jag mig för att dra ner ljuset. Det får bli ett nytt övertäckningslager med lagermask så kan jag måla på mer mörker och applicera lagom mycket opacitet på lagret så effekten känns rätt. Och det är väl här nånstans berättelse, tolkning byter spår. En denotation tillkommer. Mörker.

Bild 4. Nu drar jag på ytterligare svärta med ett nytt övertäckningslager. Och lite gammal hederlig efterbelysning. Fast här slog det kanske i taket. Eller? Det är inte lätt att veta när bildens trovärdighet upphör. Och den här bilden är kanske mer av ett skolexempel än en väl vald genomtänkt utvald bild. En hel del mer finlir kan man så klart göra och en originalbild med högre kvalitet är aldrig fel. En god nytta har jag alldeles oavsett av min gamla friköpta laptop som har ritskärm och penna. Ibland är det roligt med lite pyssel på kammaren.

Gatufotografihistoria

Den som följer den här bloggen kan ju tro att skribenten är helt besatt av frågan om gatufotografiets väsen och uttolkning. Och, nej så är det inte. Det är faktiskt fritt fram att fotografera och skildra som man vill efter eget huvud, förutsatt att man inte kränker någon eller begår något brottsligt. Punkt efter det.

Nyfiken farbror. Piazza Camillo Prampolini. Reggio Emilia.

Men jag är lite intresserad av fotohistoria kan inte låta bli att grunna på sånt här, till exempel när uppstod genren gatufotografi. Det finns ett skäl till och det har med läsningen av bilder att göra. Bilder kan så att säga få en "manual" i hur de ska eller bör läsas. Det är nog för övrigt också den "manualen" som kan påverka oss när vi läser äldre tiders bilder tagna i urban miljö.
Sannolikt är det så att genren gatufotografi är  rätt mycket yngre än vad man kan tro, men det  finns en skillnad mellan USA och Europa, genren uppstår troligen tidigare i Amerika. 
Om man gör en liten snabb, högst ovetenskaplig bläddring i svensk fotolitteratur och fototidskrifter så dyker begreppet upp anmärkningsvärt sent. I Aktuell Fotografi 1-88 återfinns ett snabbporträtt om Harry Callahan signerat Rune Jonsson. Där nämns ordet gatufotografi. I tidningen Foto 9 2006, ett reportage om Eric Meola läser man att han fotograferar gatuscener. I Aktuell fotografi årsbok 79, ett reportage om Winogrand skrivet av Ralph Nykvist nämns inte ordet alls. Vilket kan tyckas konstigt.
I tidigare utgåvor av Fotografisk årsbok lyser även där begreppet med sin frånvaro. Vågar man sig på en gissning att gatufotografi som definition uppstår någon gång under 1980-talet första hälft? Och när uppstår den som "instruktion"? Det är högst sannolikt att "instruktionen" eller manualen uppstår ett antal år senare. Den tysta överenskommelsen om hur ett gatufotografi bör se ut. Det kan såklart betraktas som en fråga av kuriosakaraktär. Som jag upprepar med en dåres envishet. Men jag hävdar med bestämdhet att definitionen av en bild styr läsningen mer än själva utförandet. Bilden befinner sig alltid i ett slags limbo mellan fotograf och betraktare. Instruktionen för läsningen finns inte inbyggd i bilden. Den ligger så att säga utanför, i konnotationen och bildens kontext. 
Det blir enklare så.

Fortsättning lär följa...

Gatufoto. Slutreplik.

Jag tror att jag anar var GF-problemet egentligen är. Det är inte tekniken, brännvidd eller svartvitt, det är inte genren i sig. Men det verkar som genren lägger krokben för sig själv. Erfarna fotografer, och människor med livserfarenhet har nog inte problemet. För de går ut och vandrar, så flanörfotografer de är. Eller att de helt enkelt hävdar,  jag har något att berätta. Då kan det bli de bilder det blir, om man är flanörfotograf. Och i den efterföljande sållningen hittar de guldkornen. De bilder som därigenom blir just gatufoto. Och utgår man från en berättelse så kommer inte alla bilder fungera. Det blir ett urval där också. Problemet uppstår för de fotografer som går ut i gatan och tänker att nu minsann ska det bli gatufoto. Där är problemet, åtminstone enligt mitt sätt att se det. Jag kanske borde utveckla resonemanget, men det görs bäst i dialog. Och hur väljer jag en passande gatufotobild ur min egen oeuvre? Se det är en delikat uppgift. Jag väljer ändå den här. Det är tekniskt sett ingen bra bild. Men jag är ändå nöjd. ( En fotoblogg utan en bild vore, ja vadå?)  Den har nån form av berättelse som stämmer med mitt sätt att se på tillvaron.

Så jag har en liten avslutande tanke. Hur hade det sett ut om svensk skola hade varit bildtillvänd? Om bildförståelse hade in ympats i alla fotografer från början. Jag vet inte hur det ser ut på enskilda skolor här i landet, men utifrån politiska beslut och hur det verkar se ut är det illa. Svensk skola och NPM-samhället (New public managment) i det stora är sjukligt intresserat av att mäta allt. Betyg, siffror etcetera. Men bilder, musik, dans, litteratur låter sig svårligen mätas i matriser. I måttsystem. Nja, gatufotografins dilemma kan ske inte har så mycket med det att göra, men, en beröringspunkt finns nog i allafall.
Alltså. Gatufoto uppstår i betraktandet, i mottagarens öga. Förutsatt att mottagaren är bekant med begreppet. Det är för fotografen att använda en möjlig och en bra metod att skapa gatufotografi.

Och nu gäller det. Funkar den här analysen? Eller är jag tillbaka på ruta ett?’

Det stilla samtalet

Just nu längtar jag efter det lugna samtalet. Det som får ta sin tid. Det som förstår att komplexitet inte är samma sak som kaos.
Det som har sin grund i tänkandet. I någon slags bildning.

(Några som samtalar efter en lång lunch. Brasserie L´Etincelle. Rue Lecourbe, Paris.)

Bra grej för alla gatufotografer och en del andra också för den delen.

En tur till Enköping och Awnis fotokurs. ( Jag är där som språkstöd och "observatör".) Så här i början är kursen rätt Basic och behandlar idag kort och lång slutartid. Kanske lite för "basic" en del deltagare.
MEN. På vägen hem i bussen (och jag konstaterade helt utanför ämnet att det finns många vackra ensamma träd på slätten, särskilt i snö) kom jag att tänka på en övning jag körde i kursen Fotografisk bild 1. När deltagarna började bli hyfsat varma i kläderna och vi började närma oss olika genrer och hur sådana bäst tillämpas, gjorde vi gatufoto-inslaget så här:
Nu går ni ut och fotograferar på stan. Motiven får vara vad som helst. Vi träffas nästa lektion och går som vanligt igenom bilderna, det vill säga rensar och plockar ut de där sex-sju som känns bäst i magen. Så efter en snabb genomgång får eleverna en mall eller matris. ( mallen är gatufotografiets "tio budord") Gå nu igenom era bilder ( det här görs två och två) och se om bilderna uppfyller matrisen krav. Det visar sig så klart ganska snabbt att vissa bilder faller ur direkt, men också att en del bilder om inte matchar helt och hållet så uppfyller  de iallafall vissa av kriterierna. Vi blir också överens om att bilder som uppfyller matrisen för den skull inte alltid har bäst kvalitet i alla avseenden. Det kan vara oskärpa på fel ställe, nånting i ögonblicket som inte riktigt stämmer och så vidare. Vi brukade stoppa där för nu var vi snubblande nära långa resonemang om bilders olika kvaliteter med mera. Och det spar vi till ett annat tillfälle.
 Det är faktiskt inte helt fel, även för gamla fotorävar att ibland gå tillbaka till ruta ett. För att se vad man egentligen håller på med. Prova själv!

( den här bilden är inte helt överraskande svartvitt. Vi tyckte att tillvaron var lite svartvit idag. Och jag har drabbats av en svårartad pedagog-abstinens.)