Om den lilla poesin.

Så går en av de där dagarna i början av juni då allt ligger framför stäven. Och skogsnävan blommar och står inte dikesrenen redan i fägnadsmoln av hundkex och smörblomma. Och barnbarn som rycker sina första strömmingar, vilket i sig är lite märkvärdigt att de överhuvudtaget simmar här i ytterfjärdens innerkant i dessa dagar med industrifiskande jättetrålare därute. Ur led är tiden.

Men det hindrar inte att de senare marineras i citronsaft, olivolja, salt peppar vitlök och en knippa timjan och persilja. Och tar en vända över grillen. Tillsammans med ett knippe skogslök. Och jodå, nog gol göken i väster också. Det goda livet.

Om bildpoesi och sånt.

Ibland säger man att en bild gärna får ha en rytm. Med rytm tänker man nog musik i någon form, om inte tonalitet så takt. Nu har väl bilder i sig ingen direkt tempo eller rytm, men de sätter igång andra sinnen än det visuella. När två sinnen är involverade är det lätt att tala om kontrapunkt. Två eller inbördes olika stämmor som ger upphov till en utvecklad melodi. Eller i en bild, flera kanske tillsynes motstridiga konnotationer, eller en form som möter en annan inte helt motsatt form. Som två ytterpunkter i ett ackord, som ju som bekant helst ska bestå av minst tre toner, eller som tre hörn i en triangel utlagd över en färgtoncirkel, ett färgackord. 
  Här finns alltså lite för bildpoeten att arbeta med. Och lite textbaserad poesi är aldrig fel som avstamp.   

(Bild ur arkivet. Prag. Nikon D300 24-75/2.8)

Det glamourösa

Ellen Graham. Fotograf. Beverly Hills, den vackra världen skildrad i svartvitt. De svinrika, goddagspiltarna omgivna av en hel del framgångsrika artister. Mycket från början av sjutiotalet. Nog tänker man på såna som Helmut Newton, han är förresten med på en bild där han koncentrerat granskar en oexponerad film.  
    En snygg bok, och jag är svag för snygga böcker med bra tryck och väl genomförd repro. Och en hundring kan man väl offra på bokrean. Den här verkar dessutom inte höra till det riksomspännande sortimentet.
    Det här är en bildvärld väldigt långt från den egna bildvärlden. Är det bra? Det är bra foto. Habilt skulle man kunna säga. Tidstypiskt utan att för den skull vara daterat. Bra bokform. Som sagt bra repro och bilder i duotone, eller duplex som vi plägar säga.

Men det är ju liksom inte min bildvärld. Inget jag kan relatera till, annat än som en utanförstående betraktare. Det är som om bilderna förväntar sig en betraktarens adoration men själv kan jag bara känna ett slags äckel. Det är som sagt inte bara en del duktiga skådespelare och artister, tacksamma modeller, utan just bilder från den där viken de rika med sannolikt tvivelaktigt hopkomna rikedomar simmar. Den värld som ryska oligarker och slikt folk lever och frotterar sig i.

Motiv och figuranter från de vackra människornas undervegetation. Nikon D300 24-70 2.8.

I brist på fotograferande

Fotograferandet har gått i stå. Inte ens det lätthanterliga processfotograferandet utan egentligt mål leder någon vart.
Hittar en inte helt färdig torrnål i gömmorna. Aldrig ens provtryckt, stannade liksom mitti. Det kan vara så med bilder. Man tvivlar. Är det mödan värt. Men det finns ändå en viss glädje i att plocka fram plåten. Känna torrnålsgraden med fingertoppen. Ta fram nål, skavstål och en gravstickel. Och omväxlande mödosamt gravera linje, omväxlande krafsa fram tornålslinje. Inte för att det kommer att bli nån upplaga, men något eller några provtryck. En liten eprevue d´artiste som det heter.
(Mest nöjd är jag nog med mina hemsvarvade handtag i päronträ.)

Inte nödvändigtvis punctum.

Att sättet att handskas med bilder och bildkommunikation skulle ändras så dramatiskt levde Roland Barthes i lycklig ovetskap om. Om detta hade påverkat hans teorier om studium och det för alla fotografer lite kittlande begreppet punctum lär vi aldrig få reda på. I Barthes sextio- och sjuttiotalsvärld är inte minst trivialbilden och det som numera ibland kallas massbild, inte att förväxla med massmediabild, fortfarande ganska hanterbar. Men kunde Barthes ens tänka sig paradigmskiftet som både handlar om teknik, som förhållningsättet att på alla nivåer kommunicera med hjälp av fotografiet? Troligtvis inte. Kanske en nutida Barthes. Men en sån skulle nog inte ha samma referenser som den gamle. Det privata kontextet ändras för de flesta bildläsare över tid. Och det är ur mottagarens privata kontext som det eftersträvansvärda punctum skapas. Följdfrågan är nu som då, kan fler mottagare dela samma punctum? Nej, men flera mottagare kan skapa sina egna punctum ur samma denotationer.

Härom dagen hämtade jag ut Joseph Koudelkas Invasion 68:Prague . Den har stundom varit svår att få tag på men en ny utgåva från förlaget Aperture ska väl fylla hålet en tid. (Sist jag var i Prag hittade jag boken, som så sant är något av ett nationalepos, med texten på tjeckiska och då min tjeckiska är rudimentär, milt sagt, egentligen frankt uttryckt, obefintlig tänkte jag nog att den hittar jag på nätet. Vilket inte varit så lätt.) Apertures utgåva har fin repro och tryckt med 175 linjers raster i duplex, sånt gillas.

Två av Joseph Koudelkas bilder fångar mig snabbt, apropos tidigare inlägg om begreppet punctum här på FS. Som i den här  bilden. I all dramatik, rörelser och riktningar och linjespel fastnar mitt öga för en detalj. En detalj jag sen inte kommer förbi. Här kommer en stormakts vapenmakt men det är ett slitet hampsnöre som håller ner pansarvagnens radioantenn. Det där snöret sitter fast på min näthinna. Jag tror inte det här är ett äkta Bartheskt punctum, Koudelka bör ha sett snöret han också, och antagligen lagt en berättande betydelse i det han med.
   En annan bild med en liknande detalj som fäster min blick på gränsen till punctum. Titta på motorhuvens svetsfogar. När jag var i tjugoårsåldern gick jag en arbetsmarknadsutbildning och blev bland annat svetsare. Och om jag hade visat upp en sån svets för någon av de bistra yrkeslärarna hade det blivit Gör om, gör rätt! Återigen, en stormakts armé i sin styrka samtidigt så slarvigt, bristfälligt. Såg Koudelka den detaljen? Hur många ser den? Men är den ett punctum i ordets rätta bemärkelse? Tveksamt.

(En nattbild från Prag får bli dagens bild. Med uppskruvat korn. Och lite duplexfejk. Fuji X10 som inte är eller var världens bästa nattkamera.)