Om höftskott och strax ovanför. Gatufotorelaterat kanske...

Gatufoto på nåt sätt. Solglasögon är coolt. Inga lustifikationer eller annat tycks förekomma i denna bild. Men har inte fotografen ögonkontakt ändå. Något kan hända.

Sommardagarna går sin gilla gång. Det är typisk svensk sommar. Lite regn, inte allt för varmt. Det växer så det knakar. Och det finns få saker att uppröras över. Att ligga i gräset och titta på humlorna i kryddlandet är alltid ett memento om att vara lite mer flitig. Flitig med kameran då, tänker jag. Processfoto som det kallas. Fotografering för fotograferingens egen skull.
Funderar lite på det här med gatufoto och höftskott. Att det finns ett slags koncensus att bra gatufoto ska vara taget med kameran i ögonhöjd. Men hur gör man om man är lite kort i rocken? Eller mot förmodan använder en bladare eller Rolleiflex eller sånt. Det gör man så klart inte så ofta numer men Vivian Mayer tog massor med fina gatufotobilder i något som  åtminstone är navelhöjd. 
Eller om man nu praktiserar det där gamla fotografknepet att böja på knäna? Eller är det normallång man som gäller som norm? Sånt kan man också fundera över. Eller om det att böja på knäna eller motsvarande för att därigenom hamna i ”ögonhöjd” med motivet. Om man nu är väldigt lång. Typ, basketspelare. För hur ska man läsa bilder som är tagna i fågelperspektiv? Och om den fotografiske basketspelaren dessutom följer en annan gammal gatufotonorm, den om 35mm som den ultimata brännvidden. Det kan bli väldigt mycket von oben då. Och är man då dessutom en bit bort från huvudmotivet, då blir det mycket rum. Sett liksom lite från ovan. Där fortsättningen heter drönare...
Ja men visst är det knepigt.

På eftermiddagen kommer regnet igen.

Gloet. En tanke i skogen. Och William Eggleston.

Passerar gloet i skogen. I år är gloet vattenfyllt och skvallrar om att de små vattenmagasinen i grannskapet förmodligen är hyfsat fyllda. Det inger en viss trygghet, precis som en välfylld vedbod. Att vedboden är mer än fylld är stormen Alfridas förtjänst, vilket skaver lite grann.Om den korrekta benämningen är ett glo, vet jag inte. Det är kanske dialektalt. Finns kanske nån därute som vet.
Jag funderade lite runt hur man bearbetar den här sortens bilder. Rätt fula bilder, utan direkt finess. Som en Egglestonbild fast i skogen. Det är kanske mycket korn och svärta som gäller här. Fast, visst, ska det vara Eggleston ska det nog vara färg. Alldeles oavsett, det är ett möjligt bildspråk som kanske kan fungera i just det här sammanhanget. Som kopierat på extra hårt papper. Kanske ett pressat negativ. Allt det där går att åstadkomma i datorn. Nästintill. Men det verkar finnas en avgörande skillnads-parameter i den här analog-digitaljämförelsen och det är den slutliga bildens storlek. Om jag har ett tänkt negativ med en viss täthet, ett visst korn kopierat och uppförstorat på ett visst papper i en viss kemi kommer jag få ett resultat som är helt avhängigt av de faktorerna. Men i en digital värld, en bild på skärmen, där finns egentligen inte de begränsningarna. Skärmen har egentligen ingen slutstorlek. Eller, ja, jo det har den visst...För visst har storleken betydelse. Först där kan man avgöra bildens egentliga kvalitet. I det korn, i den skärpa eller oskärpa som blir. Och så ska man hela tiden komma i håg att skärpor, korn, svartvitt eller färg (bildspråkets adjektiv) med mera är bildens grammatik.

Jag gillar fula bilder.

God morgon världen

Vi vaknar till en ny dag. En regndag. När det ska till att regna så görs det med besked. 45 mm på ett knappt dygn. Vattning är överflödig i år. Det växer så det knakar. Jämfört med för ett år sedan då vi sparade varenda droppe.

Då kan det vara skönt med en tupplur.

Sen är det dags att vakna.

Och se om det har hänt nåt kul sen sist.

Har ni föresten tänkt på att färg är bildspråkets adjektiv?

Sommartankar vid vattnet.

Man borde kanske bara njuta stilla på kvällsbryggan och låta tankarna vila. Men havsytan är en svårhanterlig referens, något som de flesta klimatforskare verkar vara överens om. Dels är den ytterligt elastisk, och dess elasticitet påverkas av ett flertal faktorer. Detta känner forskningen till och tar med i beräkningen. Alltså inte bara det att isar smälter, utan även de allra kortaste periodiska cyklerna som kallas tidvatten till de längre cyklerna som har med den naturligt skiftande variansen i jordytans temperatur. Däremellan finns så klart all den varians som skiftande väder och väder fenomen ställer till med. Till råga på allt tar varmt vatten mer plats än kallt. Så när isarna smälter blir vattnet kallare och tar därmed mindre plats tills det blir varmare och tar mer plats. Och att varm luft binder mer vatten än kall luft. Så ökar temperaturen i atmosfären binder den mer vatten som annars skulle hamna i havet vars yta i så fall skulle stiga. Och att luft och vattenströmmar stökar till beräkningarna. Allt detta är känt av forskningen och kommer inte som nån direkt nyhet. Det finns helt enkelt enorma mängder mätdata över detta. Havsytan må se platt ut, men globalt sett varierar den högst väsentligt. Ungefär så fick jag och ett nittiotal gymnasister det berättat för oss under en föreläsning i en av min dåvarande arbetsplats anordnade naturvetarveckor.

98 procent av forskarvärlden känner till detta. Man utgår alltså ifrån och gör beräkningarna utifrån dessa naturliga variationer. Men det finns något som avviker. Den stora höjningen av koldioxid i atmosfären, mätdata som visar på en förhöjd temperatur och det i förhållande till uttaget av fossilt kol.

Klimatförnekare eller klimatskeptiker, bägge titlarna klingar lite fel, behöver man nog, i stället för att hävda den naturliga variationens allenarådande i stället sikta in sig på att förklara de tre kurvornas samstämmighet. Och visst är det lite lustigt att de ofta på ett lite grötmyndigt (vilket härligt ord)  minsann hävdar är klimat är komplicerade saker, lille vän. I stället för att ta ungdomens oro på allvar.  

Det kan också vara passligt att försöka ge en vettig förklaring till varför cirka två procent av forskarvärlden inte håller med. En god vän, professor emeritus som tråkigt nog gick bort rätt nyligen hade en insiktsfull förklaring, och kanske delvis självupplevd. De flesta av de två procenten är emeriti. De flesta har och brinner fortfarande för sin forskning i synnerhet och för forskning i allmänhet. De är förvisso engagerade men har av ålder och tid hamnat utanför banan. De får helt enkelt vara inte med längre. Och om motvallsåsikterna beror på personlig bitterhet, eller oavslutade forskningsprojekt lät min vän vara osagt. Nåt ligger det i det i varje fall.

För varför ska vi i vår generation, vi geronter som vandrar i tredje akten läxa upp våra barn. Vi har helt enkelt slutat vandra på jorden när de problem som våra barn ska ta hand om är i full gång. Vi har helt enkelt vare sig rätt eller makt att forma den sorts framtid som våra barn ska leva i. Klimatproblemet är helt enkelt inte vår fråga, annat än att vi ska se till att lämna över det bästa arvet till våra barn. Och ber de då om en drägligare klimatvärld så ska vi lyssna på dem och göra vad vi kan. Eller ska vi spela bort deras arvslott?