Omvänt perspektiv

Om mångsidighet och varför dessa superduktiga mobiler?

...blev dagens funderingsämne i den självvalda isoleringen. Bortsett från en del praktiska bestyr med båtar som ska i sjön, och odlingar som ska förberedas, och en och annan detalj som ska grundmålas och slutstrykas och en liten punktering där också. Så hinns det med att ställa upp en kamera för att i mångsidighetens fotografera närområdets flygga invånare. Fågelfotografi bör vara skarpt. Lägstanivå är att man åtminstone ska se kvalstren vanka i fjäderdräkten. En nivå som ligger helt bortom mitt tålamod, min fotografiska utrustning samt ett antal andra faktorer ( se ovan.) Men jag har i alla fall odlat mångsidigheten, och det har jag hört på radio att det är en viktig egenskap. Uomo universale hette det på da Vincis tid. Nog om mångsidighet.

Även jag förundras över hur mycket man kan pilla in i en pytteliten teknisk apparat som till exempel en hel massa pixlar i en jätteliten sensor, eller om det är nåt lurt där. Åsikten att makten gärna ser att du har en mobiltelefon i gång dygnets alla timmar har vädrats både här och där. Och hur ska man bli vän med sin telefon? Vetskapen om att den är ohyggligt smart kanske bidrar en del. För blotta vetskapen om att den har minst 64Mp och kan ta bilder i raw och en hel del andra finurligheter kommer man långt med. Att vara en stolt ägare av en mobil, som man använder. Jämnt. Inte för att ta jättestora raw-filer, kunskapen om poängen med sånt är nog relativt begränsad bland de genomsnittliga mobilanvändarna. Men man vet att den kan. Och det räcker. (Och den kan förmodligen en hel massa andra saker som man stolt kan visa upp.)
Så skapar man kanske solidariska och stolta mobiltelefonanvändare, ständigt mer eller mindre ovetande om uppkopplade och bevakande appar.
Tänkte jag, som nästan alltid har platstjänster avstängt, trots min mobils enträgna önskan om att alltid vara nåbar och placerbar. 

Postat 2020-05-05 22:42 | Läst 304 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

och hur står det till med trenden?

Jag brukar då och då köpa den norska tidningen Foto, som nu har genomgått en rejäl omgörning, både format, papper och attityd. Det är säkert bra. Men det som slår mig är kanske inte en ny trend utan ett ganska gammalt spår, kanske rent av fotografiets urspår.  Fotografiskt bildberättande, inte nödvändigtvis dokumenterande bild men där uppsåtet, arbetssättet kan tänkas vara dokumentärt. Uppsökande. Men trenden, om det nu är en trend, verkar vara bilder av nära nog  etnologisk karaktär. Uppställningar i genuina miljöer. Titta in i kameran. Var närvarande. De historiska exemplen är för många för att räkna upp, men nog går tanken snabbt till August Sanders bilder från tjugotalets Tyskland.
Nä, det är nog inte så mycket trend i det här heller,  om det inte vore för en liten gnagande undran och iakttagelse. Många porträtt, ofta fotograferade av unga och duktiga kvinnliga fotografer ligger i gränslandet till den iscensatta bilden. Man anar en regi, en avspegling av fotografens själ som kanske tar överhand i bilden.
Fast vad är det för fel med det? Är det inte meningen och rent av en av poängerna att fotografens fingeravtryck och penseldrag ska synas i bilden? Eller är det så att det som gör sig synligt är fotografens sökande efter originalitet. De individuella decenniernas och generationernas viktigaste pusselbit. Och att sökandet efter individualitet kommer före det dokumenterade uppsåtet.
Det ryms nog fler tankar i den här frågan, men för att återknyta till den norska fototidningen som nu trycker på mattbestruket papper med 175 linjers raster så är det en yta som verkligen omfamnar den nya tidens fotografiska bildspråk. I ett porträtt över den norske fotografen Kåre Kivijärvi är skribenten noggrann med att förklara att Kivijärvis ganska kontrastrika bilder har sin förklaring i att hans bilder på den tiden publicerades i dagstidningar som på den tiden hade hög kontrast och väldigt dålig teckning i mellantonerna. Något som Kåre utnyttjade.
Och i dag verkar det som många fotografer utnyttjar det fina rastret men också det att mattbestruket papper inte riktigt når ner till fullsvart. Det ger effekten av en liten ”drömsk” slöja över bilderna. Inte alls oangenämnt men mycket tidstypiskt.

En typisk sjuttiotalsbild. Kornigt. Inget mattbestruket papper här heller.

(Coronatider lägger verkligen sordin på spontanfotolusten. Att gräva i arkiv kan vara nåt. Lite småstäd så där.)

Postat 2020-05-03 19:40 | Läst 488 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera