Om fotolusten

När fotolusten går i dvala kan man ju alltid ägna tiden åt läsning av andras fotograferande. Som den här. En bild av Ralph Nykvist.  https://medieman.com/wp-content/uploads/2023/01/img_20230108_123714.jpg
(Jag länkar till en blogg publicerad av någon annan och hoppas att upphovsrättsintrånget är avklarat.)

Ralph Nykvist kallas ibland fotografernas fotograf. En lite egendomlig titulatur, ungefär som Dick Bengtsson tituleras konstnärernas konstnär. Hur som helst runt detta, men bilden i länken har i sin enkelhet väldigt mycket berättelse. Vadan denna bitterhet och besvikelse? Flickan, kvinnan, klädd i en som det ser ut grötrock inköpt på Överskottsbolaget för en femma, jag har själv haft en likadan, han en något dyrare uniformsjacka. Besvikelsen över något, sakernas tillstånd marinerar hela bilden, Men, Ralph Nykvist serverar ingen lösning, ingen ingång till en tolkning. En öppen bild helt enkelt. Vad handlar det om, det vet vi inte och lämnas över till vår egen tolkning. I detta  infinner sig ett punctum. I hans bröstficka sticker det upp en kulspetspenna, en Ballograf och jag sätter en tia på att den är ljusblå och märkt - tillhör statsverket. 

 Jag tar en bild med mobilen på hagtornet som nu blommar för fullt. Det blir inte en bra bild i min mening. Därför tar jag ett par bilder alldeles nyss i sommarskymningen med en mer dedikerad kamera. Får se hur de ser ut i morgon. 
  När hagtornet blommar tänker jag på bortgångne FS-bloggaren Björn Tundahl, varför ska jag inte gå in på nu. Vi var inte överens om mycket när det gäller klimat och sådant. Jag har nog dedikerat det här trädet och dess blom till en meningsmotståndare. Sånt händer. Man är inte överens och så får man landa i det.

Början på juni i skärgårn

Det har varit kallt och blåsigt. Ingen anledning till vare sig strömmingsryckarturer eller småturer i kajaken. Och tänker tanken att är jag kapabel till en eskimåsväng om jag välter? I tiogradigt vatten. Tveksamt. Åtminstone tillräckligt för att undvika en sån situation. Härom året insåg jag att jollesegling, åtminstone med Europajolle går bort. Förmågan att böja knäna räcker inte till. (När man slår, går över stag, måste man böja knän och  kropp olidligt mycket för att ens få bommen att gå över huvudet.) Världsliga problem och i jämförelse intet och inget. Apropos Gaza till exempel. Jag hävdar med bestämdhet att man ska försöka hålla två bollar i luften men är det inte så att den ena bollen  blir allt  mer diffus, svårfångad.
   Och frågan är, åtminstone för mig hur man gestaltar såna här frågor fotografiskt. Frågan är inte ny, den förekom på flera håll i den fotografiska disciplinen  för åttio år sedan. I brinnande världskrig.
   Im back film har väl inte undgått någon. Ett (i raden?) digitala lösningar för analoga kameror. En tillsats som man stoppar in i den analoga filmbanan på sin systemkamera. en sladd och en låda att skruva fast under kamerahuset och ett avtryck också med egen liten sladd. Det ser ut som det fungerar och utan att gå in på  teknikaliteter som sensorns upplösning och annat kan man fundera på om det här är ett sätt att friställa Schrödingers katt - den där tiden som uppstår mellan exponering och framkallning, när man inte vet om bilden finns eller ej.

Man tar studenten. Ett viktigt steg i livet. En tid för eftertanke. Lite granna av ett sluttande plan.