Tillbaks i den fotografiska vardagen och lite stockholmsutställningar

Efter ett antal dagar ute i Europa med tåg återvänder vi till vardagens lunk. Det innebär också en rätt ospännande fotografisk verklighet. Gräv där du står, jo tack. Nja den fotografiska verkligheten kräver kanske mer exklusivitet, mer ögonbrynshöjande bilder. Det exotiska, det som kräver en viss ansträngning för att riktigt platsa.
   I det flödet finns fotografer som inte minst Ralph Nykvist, en av alla som i sina bilder ofta hittade storheten i det lilla, i det icke exklusiva. Något att lära av.

Men ett besök i huvudstaden och 3+3 fotografers utställning på Galleri Fotografi, Hornsgatspuckeln får inte missas. Mycket fina bilder, inspirerande skulle man kunna säga. Tight hängning men med tydliga avgränsningar mellan utställarna. Se den!
  Och slink in på Stockholms Stadsmuseum och se Kary H. Lasch–Barn i stan. Kary Lasch en mångsidig fotograf, barnbilderna bekräftar det. Daterat? Ja visst. Bra foto ja på det också. (Så har ju stadsmuseet sympatiskt nog fortfarande fri entré.)

Bild för uppmärksamhet: Vad sägs om en färd till den sista vilan i en Maserati begravningsbil. En vanligare modell än man kan tro i italiensk  begravningsentreprenörsverksamhet.

Lite granna mer om gatufoto och om resandet

Vad gäller rikedom och gott om pengar så klår Bologna Rom med ett par hästlängder. Bologna som till för fem-tio år sedan fick vara en halvstor universitetsstad på Poslätten har nu blivit en turistdestination till alla affärsinnehavares stora glädje.

Bologna är rimligt stor för att strosa runt i. Matmarknader ligger alltid på topp i vår värld. En tacksam stad för en gatufotograf kan tyckas.

Från Bologna och hem blir det flyg. Senast vi flög var för sex år sedan, en tvungen enkelresa Paris-Stockholm. Det är ur klimatsynpunkt ok att flyga en enkelresa den här gången. Även om vi föredrar tåg hela vägen. Flygets miljöpåverkan går inte att resonera bort. Det är ju inte bara själva flygningen som är klimatbelastande. Hela infrastrukturen runt flygandet måste räknas in. Och det faktum att för att systemet ska fungera måste det hänga en kärra i luften hela tiden. De förstår nog de flesta som tagit sig till en flygplats och iakttagit den oförblommerade köphysterin i transithallarna. Bara den mängd plastpåsar som genereras...
   Om man åker tåg hamnar man i städernas centrum. Järnvägsstationer ligger märkligt nog alltid i städernas mitt. Att kliva på ett tåg, eller kliva av går som alla vet mycket smidigt. Att debarkera ett flygplan är en betydligt knepigare operation, vet alla som flugit nån gång. Flygplatser ligger sällan centralt. Att flyget sällan är i tid är en annan sak. Det är lite mer ungefär. I tåg kan man röra sig, göra några armhävningar om andan faller på, ta en sväng till bistron om det finns. I en flygkabin sitter man där man sitter. Trångt. I en tågkupé kan man försjunka i det förbiilande landskapet. Resan blir en sak i sig. Åk mer tåg! Det är ett bildmässigt sätt att resa som inbjuder till fotografi.

Upp i bergen

Från Pesaro tar vi oss med buss in i Marche, Italiens antagligen minst kända region. Vi är på väg till Mercatello sul Metauro. en liten stad i bergen. Lite drygt trettonhundra invånare samsas om en huvudgata, två restauranger, en pizzeria, ett litet supermerchati, en järnaffär, ett par caféer, ett konstmuseum, en konsthall och vetskapen om att ett par kilometer bort i Castello di Pieve satt Dante Alighieri , han med den Gudomliga komedien i husarrest några år. 
  Det är ett mycket vackert landskap. Lugnt bortom allfarvägarna. Sista biten åkte vi med skolbussen. Vi bor några nätter  på bed and breakfast hos en mycket trevlig och omtänksam värd.
   Vi har rest med tåg hela vägen från Uppsala central och nu blev det lite buss. Vilket får oss att fundera lite runt fotograferandets infrastruktur. Fotografi och resande går ju som bekant hand i hand. Ingen resa utan en kamera. Vi kommer att forsätta resan med buss och tåg. Inga förseningar. Går som på räls. Ett resande i realtid där själva resan i sig är målet. Återkommer till detta.

Österut och lite Fellinivibbar

Några dagar i Rom styr kosan till vänstra stranden och det adriatiska  havet. En minisemester till en av alla dessa badorter italienarna själv åker till. Porto San Giorgio är ett trevligt ställe så här i lågsäsong.
   Fellini är född i Rimini längre norrut. Nino Rotas ledmotiv till filmen Amarcord dyker så klart upp helt oombett.

Rom-den eviga staden och andra floskler

Från Reggio Emilia till ett trettiogradigt Rom. I skuggan. Förutom uppdraget att guida till olika sevärdheter när jag en tanke om gatufoto. Det vimlar av turister och är det dessutom jubelår späs antalet på rejält av pilgrimer och andra religiösa från både när och fjärran. Massor av folk och kameror i varje hand. Men gatufoto ska för att lyckas bedrivas genomtänkt. Strosande flanörfotografi går helt enkelt bort. Och tron att skapa bilder med nån slags genuin äkta romersk känsla är nog ett fåvitskt projekt. Rom är turister. Och vi också. Denna insikt föder tankar att återkomma till.

Vem som fotograferar vem är kanske inte så viktigt. Huvudsaken att det blir gjort

Inslaget av religiösa ökar dramatiskt under ett jubelår.
 

 Finns det då några bra hot spots? Campo Fiori-marknad med grönsaker, kläder och blandad krims. Piazza Navona kan man fotografera poserande turister som om de poserade för en själv. Fontana di Trevi är ett ställe där fotograferandet är en del av såväl  miljö som idé. Om Fontana di Trevi och Fellinis La Dolce Vita med Anita Ekbergs bad i fontänen, Marcello Mastroianni i rollen som den sökande skvallerjournalisten Marcello Rubini, samt inte minst rollkaraktären Papparazzi som gett namn till en hel tvivelaktig yrkeskår. Det finns en nyckelscen i filmen som förtydligar vad som egentligen menas med det ljuva livet, och det är inte ett libertint liv i sus och dus. Jag tänker inte spoila det. Se den själva, en Felliniklassiker.  

Den unga flickan från nånstans rätt långt bortifrån begår kardinalfelet. Man får inte sitta på fontänkanten. Lite oklart varför men en agressiv visselpipa blåser sekunden senare. 
 

 Trastevere må vara pittoreskt men svårt gentrifierat där horder av turister uppblandat med en eller annan romare äter kvällsmat på någon av de otaliga gatuserveringarna. Nä, var man hittar stadens själ får vara en obesvarad fråga.

Laokoongruppen ska naturligtvis beses. Och fotograferas. Checked.

Vatikanen och Sixtinska kapellet ska naturligtvis tittas på. Tycker vi och alla andra.  Fotografering låter sig inte göras här. Just det sixtinska kapellet är om inte annat en hotspot för utväxling och utbyte av olika influensor, luftrörsinfektioner med mera. Något vi med största sannolikhet erfar ett par dagar senare på vår resa.
  Återkommer till tankar om turism. I turismen ingår det att få uppleva det genuina, att se det obesudlade, att vara först. I Rom blir det mer till en bucketlist. Forum romanum-checked. Piazza di Spagna-checked. Peterskyrkan-checked, Vatikanen -checked. Och med checked menas numer att det finns en bild, en verifikation.

Det lär vara förbjudet att sitta i Spanska trappan, men en dag när kvicksilvret närmar sig trettiofem och turisterna drar sig in i skuggan ser man kanske mellan fingrarna.

En iakttagelse: Jag var i Rom för drygt fyrtio år sedan. Jag vankade runt bland sevärdheter och ruiner med min Nikon F och en svart axelväska. På den tiden flockades romska barn, som flugor runt en sockerbit varje person som på något sätt uttryckte begreppet turist. De kom i flockar, med kartongskivor, som något slags skydd för att länsa fickor och väskor. Det var svårt att värja sig. Tills. På min axelväska hade jag ett klistermärke, det gula och röda: Atomkraft-Nej tack! Något barn upptäckte det. och repliken: Non Nucleare! Varvid barnen drog sig tillbaka och nästintill bildade häck. Sånt fastnar.