Mingelbilder

Invigning av Köttinspektionens tillfälliga lokaler. Ett gäng unga Stockholmskonstnärer ställer ut, Korvfabriken. Kött och korv blir blandfärs.
Jag mingelfotograferar. Här Katarina S Zouhari, en av initiativtagarna och den ryska PussyRiots-medlemmen Lusine Djanyan till höger.

(Köttinspektionen är en fri kulturinstitution som normalt har sin scen i den gamla köttbesiktningsbyggnaden i Uppsala. För övrigt ritad av stadens främste stadsarkitekt, Gunnar Leche.) Just nu utlokaliserad på grund av husets renovering.)

Upptakt och spurtsträcka

Idag med någon plusgrad, gråväder och SV vind. När januari är som njuggast. Plockar med grejer inför den separatutställning jag ska hänga om knappt en månad. Teckningar ska fixeras, väljas ut. Disponera väggar och rum. Hitta nån slags rytm. Det här kommer inte att handla om foto, även om fotografiet på nåt sätt figurerar i bakgrunden. Ett förhållningssätt till  bild där fotografiet är närvarande men inte nödvändigtvis det som styr och  ställer. Jag använder fotografi.  På nåt sätt. 

Nu nämner vi AI i var och varannan mening och även i sådana sammanhang som blott (!) är ett uttryck av avancerade algoritmer. Undrar när det började i fotovärlden? Kan det vara de första filtren i Photoshop där man med några knapptryck kunde få ett foto att se ut som en etsning, en kolteckning, något som påminde om en habil akvarell. Eller vad man nu önskade. Det var kanske där nånstans bilden upphörde att vara ett eget uttryck. Eget i sin form och tekniska tillblivelse. Ett fotografi är ett fotografi skapat med en fotografisk utrustning. En teckning är en teckning för att den är gjord med tecknarens verktygslåda.

Men om den här bilden ska med? Nåt att grunna på. (Det är ett barnbarn som står modell. Jag tog ett fotografi i slutet av poseringen för att ha något att arbeta med när hon åkt hem.) Måste nog arbeta om den rejält i så fall... Själv. Utan algoritmer eller artificiell intelligens.

Dags att städa i pennlådan...  Till skillnad från fotografiskt arbete och datorarbete genereras inte obetydliga mängder blyertsdamm som hamnar både här och där, oftast där.

Om försoning

 Kom att tänka på begreppet försoning, som inte är samma sak som förlåtelse. 
  Jag gjorde ett verk för nog femton år sedan, som inte var fotografiskt, men hade ett slags fotografiskt ursprung. Fotografiet är ofta, för mig, inte skissblock, men ett slags utgångspunkt för tecknade, målade, assemblerade bilder. Ett verktyg helt enkelt.
   Att försona sig med något, med en tanke. (Kan man förresten försona sig med Adolf Hitler. Eller nazismen? Stalin? Pol Pot? Pinochet? Finns många och mycket att räkna upp.) Tanken dök upp då jag i morse läste en filmrecension; Nürnberg med Russell Crowe i rollen som Hermann Göring. En Hollywood-version av vad som hände där, i Nürnberg hösten 1945. Jag har alltså inte sett filmen men mina tankar slank i väg till Hanna Arendts bok "Den banala ondskan" om Eichmann-rättegången. Om den byråkratiska ondskan.
Och osökt landar tanken också i rapporterna om fångar, misshandel och tortyr i al-Assad-regimens syriska fängelser. 

Var går gränsen för försoningen? Var sluter man berättelsen, stänger pärmarna?

Försoningen. Assemblage. Böcker, skruv, spik, ståltråd med mera. 2011.

Motstånd.  Assemblage. Böcker, stålplåt, gängade stänger, svart griffeltavlefärg. 2014. Tillhör Uppsala Kommun. (När åtskruvningen når en viss gräns börjar plåtarna faktiskt bukta sig en aning. En metafor i realtid.)

Bilder förklarar sällan. De kan möjligen beskriva, skapa associationer eller antydningar. Häri finns fotografiets begränsningar men också möjligheter.

Vernissagelördag

Lördag och vernissager. Maud Karlsson, dansare och koreograf med ett antal år i New York presenterar fortsättningen på ett projekt om mäns våld mot kvinnor. "I said no". Angeläget.

Penja Hesselbäck i basker presenterar en fiktiv berättelse om P. I utställningen "Mig kan man ha i möblerade rum" låter fotokonstnären Penja Hesselbäck det förflutna ta sin rättmätiga plats i nuet i form av en ny urpremiär av den fiktivt restaurerade stumfilmen Jämförelser i övrigt. I en tillhörande exposé över ett konstnärsliv som aldrig levts flyter korrekta felaktigheter om perspektiv, visualitet och perception samman med faktabaserade fantasier om film och fotografi. Framför allt visas med eftertryck att den tvådimensionella bilden blir tredimensionell om den upprepas på rätt sätt.
Mannen med mössan, Knut är en av  stadens mest ihärdiga vernissagebesökare.

Den andra mest ihärdiga vernissagebesökaren i staden.

Henning Lemkes träskulpturer på Kaleido är spännande. Handlar om den rörelse som uppstår tack vare ellipser. Henning har tyskt mästarbrev i möbelsnickeri. En äkta ebonist kan man säga.

Mitt i andra halvan av juli

Högsommar, det märker man på att naturen och kvällarna blir tystare. När tystnade den sista trasten? Och en massa andra grejer.
   Fotografiskt ointressant period, i allafall från min horisont sett. Väder och sånt inbjuder inte till foto, åtminstone inte med NikonF och Kentmere 100ASA innanför slutaren. Man vill ha mer dramatik i vädret, mer svartvithet. Även om värmeböljor är en form av väderdramatik i sig, så saknas de dramatiska och fotogeniska himlarna som uppstår när varmt möter kallt, det där som man kan se i morgonens äggkastrull. Det händer något, det rör sig. Om sånt här ska man helst inte skriva om på  FS bloggar. Ett "temata non grata" eller vad det nu heter. Då blir folk sura.
   Men, om vi tittade på de stora händelserna med  det fotografiska ögat, om vi använde fotografi  som språk. Och  beskrev händelserna i  världen, allt från väderhändelser till demonstrationer i  Israel mot regimens politik, eller vad som händer i USA, vilka avtryck kommer sådant att sätta på genrer som till exempel street photography.  Att nyhetsfotografiet gör det är nog tveklöst,  men hur landar annat fotografi? 

I helgen har jag deltagit i en konsthändelse, den årliga Konst på ön. Två dagar konst (av varierande slag om man är snäll, högt och lågt om man är sanningsenlig) men ändå rätt roligt. Jag delar tält med en fotograf med faibless för det vackra (vilket kan innebära omänskligt tidiga morgnar och båtturer ut till skären för att fånga just den där optimala soluppgången, och med lite tur få med en havsörn eller nåt annat flygfä.) Det här är ett exempel på fotografisk hängivenhet. Blir det bra bilder? ( Vi diskuterar smak, bild och vad som gör en bild bra i två dagar.) Ja, det blir det. För trots att bilderna är utmärkta såväl till teknik som komposition så fattas dessbättre den lilla komponenten, den som betraktaren själv måste addera. Betraktarens närvaro i bildläsningen. Och vad det är som betraktaren behöver addera för att förstå bilden kan nog variera. Det behöver nödvändigtvis inte vara ett punctum. Kanske snarare betraktarens egna erfarenheter kopplade till motivet, som illustrationer till betraktarens egen berättelse, eller association.

(Själv ställer jag ut några små akvarellteckningar och några oljor, mycket långt ifrån perfektfotografi. Men horisonten som betydelsefull bildkomponent har vi bägge gemensamt.)