Krutrök och väldoft

I den akademiska storstaden strax norr om Stockholm är det tradition att det ska skjutas med kanon i samband med doktorspromoveringar. Ännu en av många smått obsoleta akademiska traditioner. Först ska det pangas vid sjutiden på morgonen, senare en omgång mitt på dagen.  Jag missade så klart själva saluterandet så nån krutrök i bild blev det inte. Lika bra det.

Besättningen, eller servisen som det lär heta är uppställd för fotografering. De verkar ha väldigt roligt, lite uppsluppet på ett nästan studentikost sätt. Det är så klart jättekul att skjuta med kanon. När jag var pytteliten hade jag en idé och undran att eftersom det var tanter och farbröder som skulle bli doktorer så kanske det hela gick ut på att man sköt någon med kanon och sedan fick de blivande doktorerna lappa ihop de skjutna. Lite som en examen. Typ.

I Botaniska trädgårdens orangeri kan man istället dofta på en japansk aprikos som nu står i blom. Den har en synnerligen behaglig lite sötfrisk doft som en bild knappast kan ge rättvisa åt. Ett lite trevligare sätt att skjuta skott på.

(Fuji Xpro2 23/1.4. Första bilden med Nikkor 105/2.5 med Fuji adapter.)

Gotländskt mellanspel

Fyra fem dagar på Gotland runt Valborg har blivit en vana på gränsen till tradition. I sällskap med goda vänner, ett gott bord och diskussioner och samtal om högt och lågt, inte sällan uppiggande livfulla.
Men det blir också tillfällen till både natur och fotografi (och en och annan skådad fågel).

Jag passade på att testa en adapter som gör det möjligt att använda ett gammalt Nikkor 105/2,5 från tidigt sjuttiotal på en Fujifilm Xpro1. Och, jo det fungerar. Det är såklart ingen blixtsnabb combo. Men ett hyfsat resultat om än inte på topp vad gäller skärpa (fotografens darr på hand oräknat), färgtrohet och en del annat. Med omräkningsfaktorn blir det en brännvidd runt cirka  160 mm vilket knappast är något att jubla över om man vill ta bild på fåglar och slikt. Men jag uppfattar det som att brännvidden ligger ganska nära vad ögat uppfattar på avstånd, i den fokuserade delen av synfältet. Och med lite beskärning så förstärks detta ytterligare. Skulle man dra det här lite längre kan man kanske hävda att såna här brännvidder i vissa sammanhang kan lämpa sig bra för "spegelbilder" (bilder där betraktaren upplever en  stor egen närvaro).
Det är rätt mycket ejder och massor med vitkindade gäss, man kan undra om det inte är en nära nog invasiv art. Plus lite annat som flyger. Verkar som om det var just i går ortolansparven dök upp.

För övrigt anser jag att nazistiska organisationer i Sverige bör förbjudas.

"Ways of seeing" och lite annat

John Berger skrev en gång en essay, betitlad ”Att teckna är att se”. Den har blivit ett slags memento för mig.  Att teckna, det vill säga, koncentrerad iaktta och studera ett föremål, ett rum, ett förhållande mellan olika objekt för att allteftersom återskapa synintrycket till en avbildning var för John Berger tydligen ett extraordinärt förhållande till seendet. Så ock för mig.  Att fotografera skulle därför också kunna vara en form av förädlat seende om än inte på samma sätt. Fotografen och fotohistorikern Rune Johnson påstod vid något tillfälle att fotografer ofta var bra tecknare medans tecknare mer sällan var bra fotografer. Exakt hur Rune tänkte är mig förborgat men jag har i efterhand förstått att nånstans i påståendets utkanter dyker ”the decisive moment” upp över horisonten. Det här med den koncentrerade fotografen just i det avgörande ögonblicket.  Att fotografera är nu inte att teckna, det är en helt annan teknik, ett helt annat förhållningssätt till bilden och själva bildens tillblivelse. Därmed inte sagt att fotografiet skulle vara en simpel genväg till bild. Såna åsikter om det bedrägliga fotografiet har omhuldats både här och där under decennierna. Överhuvudtaget är diskussionen om fotot som mer än en ren dokumenterande avbildning nästan lika lång som fotografiets egen historia. En del menar också att just det faktum att fotografiet övertog funktionen som avbildande medium från måleriet och teckningen var det som skapade grunden för det som senare blev expressionismen, kubismen, dadaismen med mera, olika förhållningssätt till bild som fotografiet svårligen kunde utmana.
Det finns invändningar mot det resonemanget. Särskilt som man kan se att fotografiet formmässigt utvecklar sig parallellt med målarkonsten. Vare sig det nu gäller artonhundratalets pictorialism eller nittonhundratalets experiment i suprematismens anda. Eller något annat som jag finner förnöjsamt att fundera över denna dag.

Sen handlar jag senaste numret av Situation Stockholm och läser ett fint reportage och intervju om och med Anders Petersen.

( Det förövrigt en avslutning på en dag som både rymmer tornfalk och kungsfiskare, kungsängslilja och sibirisk nunneört. Men fågelfotandet överlåter jag åt andra bättre rustade, med objektiv och tålamod. Jag iakttar i kikaren. Good enough.)

Men kanske ett ord om nunneörten, som växer som ogräs i min stad. Det kan man tacka Carl von Linné för. En fröspridning helt enkelt. Så här ser den ut. Ett säkert vårtecken.

Ettan DN söndag

Idag är det första vårdagen på riktigt. En kylig sydost från fjärden drar med sig alfågelsången in över land. Rödhaken blandar sig i och en hackspett drar några trumvirvlar nånstans. I kväll drar kanske morkullan för första gången över taknocken. Och se där, en citronfjäril, årets första. Den ska bringa lycka med sig heter det.
Och så är det den där bilden på ettan i DN i går. Som skaver. Lotta Härdelins bild på en liten kille som heter Mohammad. Bortsett från att jag som oftast pendlar mellan  nånslags förtvivlan över sakernas tillstånd, och en heligt uppriktig ilska över sakernas tillstånd när jag möter såna här bilder, så vaknar också tankar; hur gör man nu då?
Hur får man hem dem? Det är kanske inte så svårt, men vad händer i så fall då? Finns det föräldrar eller släktingar som klarar att hantera fem troligen traumatiserade barn? Jo, det finns nog, med lite hjälp. Finns det fosterfamiljer som på kortast möjliga varsel kan ta hand om en syskonskara? Jo, det är inte omöjligt, med lite hjälp. Finns det överhuvudtaget ett civilsamhälle som med tjugofyra timmars varsel kan mobilisera ett mottagande? Ja. Det finns det. Med lite hjälp. Det blir kanske inte alltid rätt på en gång, men i alla fall, det går och fixa. Vågar jag tro.

En nötskrika mindre i världen. Våren är inte bara pånyttfödelse.