Gatufotografihistoria

Den som följer den här bloggen kan ju tro att skribenten är helt besatt av frågan om gatufotografiets väsen och uttolkning. Och, nej så är det inte. Det är faktiskt fritt fram att fotografera och skildra som man vill efter eget huvud, förutsatt att man inte kränker någon eller begår något brottsligt. Punkt efter det.

Nyfiken farbror. Piazza Camillo Prampolini. Reggio Emilia.

Men jag är lite intresserad av fotohistoria kan inte låta bli att grunna på sånt här, till exempel när uppstod genren gatufotografi. Det finns ett skäl till och det har med läsningen av bilder att göra. Bilder kan så att säga få en "manual" i hur de ska eller bör läsas. Det är nog för övrigt också den "manualen" som kan påverka oss när vi läser äldre tiders bilder tagna i urban miljö.
Sannolikt är det så att genren gatufotografi är  rätt mycket yngre än vad man kan tro, men det  finns en skillnad mellan USA och Europa, genren uppstår troligen tidigare i Amerika. 
Om man gör en liten snabb, högst ovetenskaplig bläddring i svensk fotolitteratur och fototidskrifter så dyker begreppet upp anmärkningsvärt sent. I Aktuell Fotografi 1-88 återfinns ett snabbporträtt om Harry Callahan signerat Rune Jonsson. Där nämns ordet gatufotografi. I tidningen Foto 9 2006, ett reportage om Eric Meola läser man att han fotograferar gatuscener. I Aktuell fotografi årsbok 79, ett reportage om Winogrand skrivet av Ralph Nykvist nämns inte ordet alls. Vilket kan tyckas konstigt.
I tidigare utgåvor av Fotografisk årsbok lyser även där begreppet med sin frånvaro. Vågar man sig på en gissning att gatufotografi som definition uppstår någon gång under 1980-talet första hälft? Och när uppstår den som "instruktion"? Det är högst sannolikt att "instruktionen" eller manualen uppstår ett antal år senare. Den tysta överenskommelsen om hur ett gatufotografi bör se ut. Det kan såklart betraktas som en fråga av kuriosakaraktär. Som jag upprepar med en dåres envishet. Men jag hävdar med bestämdhet att definitionen av en bild styr läsningen mer än själva utförandet. Bilden befinner sig alltid i ett slags limbo mellan fotograf och betraktare. Instruktionen för läsningen finns inte inbyggd i bilden. Den ligger så att säga utanför, i konnotationen och bildens kontext. 
Det blir enklare så.

Fortsättning lär följa...

Gatufoto. Slutreplik.

Jag tror att jag anar var GF-problemet egentligen är. Det är inte tekniken, brännvidd eller svartvitt, det är inte genren i sig. Men det verkar som genren lägger krokben för sig själv. Erfarna fotografer, och människor med livserfarenhet har nog inte problemet. För de går ut och vandrar, så flanörfotografer de är. Eller att de helt enkelt hävdar,  jag har något att berätta. Då kan det bli de bilder det blir, om man är flanörfotograf. Och i den efterföljande sållningen hittar de guldkornen. De bilder som därigenom blir just gatufoto. Och utgår man från en berättelse så kommer inte alla bilder fungera. Det blir ett urval där också. Problemet uppstår för de fotografer som går ut i gatan och tänker att nu minsann ska det bli gatufoto. Där är problemet, åtminstone enligt mitt sätt att se det. Jag kanske borde utveckla resonemanget, men det görs bäst i dialog. Och hur väljer jag en passande gatufotobild ur min egen oeuvre? Se det är en delikat uppgift. Jag väljer ändå den här. Det är tekniskt sett ingen bra bild. Men jag är ändå nöjd. ( En fotoblogg utan en bild vore, ja vadå?)  Den har nån form av berättelse som stämmer med mitt sätt att se på tillvaron.

Så jag har en liten avslutande tanke. Hur hade det sett ut om svensk skola hade varit bildtillvänd? Om bildförståelse hade in ympats i alla fotografer från början. Jag vet inte hur det ser ut på enskilda skolor här i landet, men utifrån politiska beslut och hur det verkar se ut är det illa. Svensk skola och NPM-samhället (New public managment) i det stora är sjukligt intresserat av att mäta allt. Betyg, siffror etcetera. Men bilder, musik, dans, litteratur låter sig svårligen mätas i matriser. I måttsystem. Nja, gatufotografins dilemma kan ske inte har så mycket med det att göra, men, en beröringspunkt finns nog i allafall.
Alltså. Gatufoto uppstår i betraktandet, i mottagarens öga. Förutsatt att mottagaren är bekant med begreppet. Det är för fotografen att använda en möjlig och en bra metod att skapa gatufotografi.

Och nu gäller det. Funkar den här analysen? Eller är jag tillbaka på ruta ett?’

Bra grej för alla gatufotografer och en del andra också för den delen.

En tur till Enköping och Awnis fotokurs. ( Jag är där som språkstöd och "observatör".) Så här i början är kursen rätt Basic och behandlar idag kort och lång slutartid. Kanske lite för "basic" en del deltagare.
MEN. På vägen hem i bussen (och jag konstaterade helt utanför ämnet att det finns många vackra ensamma träd på slätten, särskilt i snö) kom jag att tänka på en övning jag körde i kursen Fotografisk bild 1. När deltagarna började bli hyfsat varma i kläderna och vi började närma oss olika genrer och hur sådana bäst tillämpas, gjorde vi gatufoto-inslaget så här:
Nu går ni ut och fotograferar på stan. Motiven får vara vad som helst. Vi träffas nästa lektion och går som vanligt igenom bilderna, det vill säga rensar och plockar ut de där sex-sju som känns bäst i magen. Så efter en snabb genomgång får eleverna en mall eller matris. ( mallen är gatufotografiets "tio budord") Gå nu igenom era bilder ( det här görs två och två) och se om bilderna uppfyller matrisen krav. Det visar sig så klart ganska snabbt att vissa bilder faller ur direkt, men också att en del bilder om inte matchar helt och hållet så uppfyller  de iallafall vissa av kriterierna. Vi blir också överens om att bilder som uppfyller matrisen för den skull inte alltid har bäst kvalitet i alla avseenden. Det kan vara oskärpa på fel ställe, nånting i ögonblicket som inte riktigt stämmer och så vidare. Vi brukade stoppa där för nu var vi snubblande nära långa resonemang om bilders olika kvaliteter med mera. Och det spar vi till ett annat tillfälle.
 Det är faktiskt inte helt fel, även för gamla fotorävar att ibland gå tillbaka till ruta ett. För att se vad man egentligen håller på med. Prova själv!

( den här bilden är inte helt överraskande svartvitt. Vi tyckte att tillvaron var lite svartvit idag. Och jag har drabbats av en svårartad pedagog-abstinens.)

Gatufoto och (varför kom jag att tänka på Claes Oldenburg?)

Jo, för att den svenskfödde amerikanske skulptören Claes Oldenburg bland annat gjorde en mjuk toalettstol. Han gjorde en hård version också. Men det där är  en annan tid. Sextiotal och Pontus Hultén och Moderna Muséet. Stockholm som en stad i kulturen. Jag börjar nog min ”tideräkning” med Niki de Saint Phalle och jätteskulpturen Hon. Efter Hon kom Claes Oldenburg-utställningen med teckningar och skulpturer. ( Jag har utställningskatalogen kvar. Det var en spännande höst för en yngling inte ens torr bakom öronen som på nåt egendomligt vis med viss hjälp av konstförstående föräldrar exponerades för allt det här.) 
Så nu stod alltså en toalettstol på Slottsbacken, och när tiden swooschat färdigt i tanken. En bild. Gatufoto. Ja. Beskuren. Ja. Och av någon anledning dyker då Hans Hammarskölds bild på Claes Oldenburg upp när han kånkar på en jättelik tub i Londons gatumyller. Inte så konstigt kanske. Verkligheten sätter igång associationer, eller är det tvärtom?

Jaa, det är ju rätt mycket gata med på den här bilden. Och berättar jag att jag just nyss beskar bort en tant i övre vänstra hörnet. Och att jag kapade toalettstolen i nederkant. Så får man väl ändå inte göra. Men. För att jag ville vadå? Att tanten gick där hon gick hade kanske bidragit till kompositionen. Man ska inte beskära bort saker så att bildytan inte sluts. (Gammal kompositionsprincip från renässansen.) Men, det gjorde jag. För att bilden därigenom i någon mån kom att bli en del av en berättelse. I sin enskildhet kanske inte helt enkel att tolka men i ett större bildsammanhang kanske en pusselbit i den stora berättelsen. Den som lever får se. Det här får bli ouverturen till funderingar om bilders berättelser. Och varför gatufoto kanske  har sitt största problem just där.

Gatufoto och varför jag föredrar svartvitt

Ja, det är nog så att gatufoto i mycket blivit synonymt med svartvitt. Och nog kan man fundera en del över varför. För egen del blir väldigt mycket av mina bilder svartvita, oavsett motiv. Det har säkert sin förklaring i att jag tecknar mycket, har tecknat svartvitt blyerts i snart femtio år och det har helt enkelt blivit mina viktigaste uttrycksmedel (fick bevars ett kulturstipendium för några år sedan av den anledningen). Så oavsett vad som hamnar framför kameralinsen så tänker jag även där svartvitt. Sen trivs jag också med möjligheten att skapa lite korn och särskild svärta med de till buds stående medlen. Jag känner mig hemma i det precis som jag känner mig hemmastadd  i torrnål, etsning och andra grafiska tekniker.
Egentligen borde det inte vara ett problem. Var det mer korrekt att ha färgfilm i kameran i stället för svartvitt på den analoga tiden? 

Om ovanstående bild kvalar in som gatufoto låter jag vara osagt. Mitt uppsåt har mera varit att beskriva eller om man vill vara pretentiös, gestalta en miljö som nu råkade vara Manhattan. Jag hade inte som mål att ta bilder utifrån gatufotografernas egen gatufotokontext. Målet var nog att hitta nån slags närvaro (och där slog visst det pretentiösa i taket).

(bild: I krokarna kring Grand Central NY. Det luktar sopor också. Fuji x10.)