En dokumentation 2004-2024.

Jag är inne på sluttampen av ett mer än tjugoårigt projekt: konstnärer-publik-händelser-möten, en dokumentation av Uppsala Konstnärsklubb 2004-2024.
    Montera bilder, med tilltagande skrivkramp försöka få till nån slags ledsagande text. Finputsa ett bildspel och allt som oftast drabbas av den där "gör om-gör rätt"-rösten. (Så tänker man att det är väl ingen j-vl som ser att det klickar på en sekund i en övergång. Eller gör de?)
    Spontanporträtt-porträtt som är tagna i stunden i befintligt ljus och en spontan överenskommelse med den fotograferade. En del har jag som sagt låtit printa.

Hursomhelst, på lördag blir det utställning. Spontanporträtt och bildspel. Galleri 2 Walmstedtska gården i Uppsala . Alla använda bilder har digitalt ursprung och ser man det inte annars så ser man det nu. Den enormt snabba utvecklingen inom digitalt fotografi. Vem minns till exempel en Sony Mavica idag?
    Samtidigt i denna vånda dyker frågan upp, hur mycket ska man retuschera? Digitalt foto drabbas ju sällan av dammkorn eller andra brister i negativen. Eller ska bristerna i bilderna få hänga med. Som tidsmarkörer för hängivna fritidsfotografer. Nån trycksak lär det inte bli, då hamnar ribban på en annan nivå.

Istvan Varga, skulptör.

En Nikon F. Bra att ha liksom.

Vad analoga kameror gäller är nog min arsenal fylld. Men frestelsen att skaffa en hederlig Nikon F, utan någon som helst mätning av ljus och annat. Inte bara som nostalgisk hyllvärmare utan mer som ett fotografiskt komplement. Ett verktyg. Ett sånt jag ägt som en vän tappade i berget en sommar, inte ens en Nikon F-pansarvagnen klarar det (och det gick som det gick med den vänskapen).  Så stod det en F i montern på  Återbruket. Årsmodell 72 med ett Vivitar 90mm macro och en Nikon teleplus. Och nu  undrar jag så klart vad den tidigare ägaren ägnat sin tid till. En liten buckla på prismahuset, annars ok.

Men nu ska det handla om oskärpa och när man nödvändigtvis behöver knasterskärpa. Om jag får råda. Men den här bilden har, skulle man med viss fog kunna tycka, en besvärande oskärpa. Inte tillräckligt mycket. En modern fotograf skulle placera den här bilden i Lomografi-segmentet om den hade varit vinjetterad, men det är den inte. (Fontänskulptur av Axel Wallenberg "Händelser kring ett torg- till arbetets lov", Vaksala torg, Uppsala.) En detalj.
   Jag tar en vända runt bekanta miljöer. Med två NikonF, en hardcoreF och ett hus med Photomicsökare som ska få visa vad de går för. Eller, egentligen handlar det om två hus, 72-or bägge två. Fyra objektiv (24, 28,  55 och 105). Klarar de testet? Tveksamt tycks de visa sig när jag framkallat och går igenom bilderna och förstår att felet sannolikast beror på 1. Ett öga som inte kan fokusera rätt. 2. Att fyra objektiv plötsligt blivit diffusa. Nu tyckte inte optikern att det var nåt problem med synen för en vecka sedan. Snarare status quo. 
   Sen blir det ett andra test. Objektiven på en D800. Då borde det gå att ringa in problemet.
   Sen kan väl varje förnuftigt tänkande människa inse att fotograferande med moderna grejer toppar. Men visst är det lite roligt med det gamla. Eller?

Och då kommer frågan, när behöver man knasterskärpa? 1. När man fotograferar av negativ och diabilder. 2. Antagligen i samband med fågelfoto och annat som hör till naturen. 3. Spektakulära sporthändelser. 4. Gatufoto, inte nödvändigtvis, ej heller vid så kallat flanörfotografi.
   Skärpa eller inte är något som syns i en bild och följaktligen en berättarkomponent.
 Återkommer troligen runt detta.
  

Fotografi eller reproduktion. Var går gränsen?

Jag har sysslat med fotopolymer ett par veckor. Fotopolymer är en reproducerande teknik där fotografiet inte längre är fotografi utan mer av en råvara för att skapa en bild. Det här föder också en del diskussioner i vår grafiska verkstad. Vi  har kurs i fotopolymerteknik.

(Ett tryck, eller avdrag som man säger av polymerplåten till höger. Själva tryckprocessen är samma som vid koppargrafik-etsning, torrnål m.fl.)

Utan att gå in på de tekniska spörsmålen så händer det något med bilden när den reproduceras. En  reproduktion kan göras på massor av sätt. Som en oljemålning (otaliga äro de målningar man sett som försöker efterlikna ett fotografi så nära som möjligt. Och  då undrar man vad bilden egentligen vill berätta. Bildens berättelse, formfulländning eller upphovsmannens skicklighet i att exakt återge.) Även ett fotografi tryckt i en tidning är också en reproduktion, en bild som föreställer ett fotografi.

Fotopolymer är en modernare och mindre giftig form av fotogravyr. Man "framkallar" plåten i rent vatten. Metoden är dock ganska dyr. Man behöver raster, uv-ljus, polymerplåt som kostar en hygglig slant, koppartryckspapper, tryckfärger och kanske (till slut) en komplett grafikverkstad.
    Bilden ovan är ett fotografi behandlat i photoshop. Bitmapp med diffusionsgitter 1200 ppi. Utskrift på ritfilm som läggs ovanpå plåten vid exponeringen i uv-ljus. Därefter belysning med ett raster över plåten  i stället för filmen. Det är rätt många moment och en hel del tider och värden att hålla rätt på.
    Jag tycker att bilden påminner en del om Niepces första bild, den med taket ni vet och faktum är att Niepces bild faktiskt är en fotogravyr alltså föregångaren till de bilder som vi ett par kvällar och eftermiddagar pysslat med på Uppsala konstgrafiska verkstad. Och är det kul att arbeta tillsammans med flera. En del jobbar mot det exakta, där fotografiet är helt och hållet närvarande i trycket, medans andra lägger till och drar i från. Att använda fotografiet som en råvara för något nytt. Bilderna här är att betrakta som provtryck. Nu återstår det att fundera på om det ska bli en upplaga. En får se.

När fotografiet blir en reproduktion och lite annat mörker.

Ett fotografi återgivet i tryck i en tidskrift är en reproduktion, nånstans i processen har bilden blivit rastrerad, alltså översatt till ett tekniskt bildförfarande som lägger till något, drar  i från  något. Någonstans där övergår bilden till att föreställa ett fotografi.
   Som en fotopolymer, fotogravyr eller bara det att fotografiet rullar in i en offsetprocess. Om man vill rådbråkad och fråntagen allt vad dynamiskt omfång heter. Ett nytt liv liksom.
   På  en del FB-grupper som jag är mer eller mindre skyldig att följa, de ligger så att säga i närområdet och innehåller ofta nyttigt  skvaller, och bortsprungna hundar och katter. Men  inte sällan bilder som är just bara så där vackra som bilder bör vara. Solupp och nedgångar, blomsterprakt i den egna täppan, ja ni förstår. Och för att möta det är det frestande att lägga in lite raspiga, svartvita saker utan omedelbart skönhetsvärde.

Sydlig kuling, regn och lä i  viken. Sommarsemester ställs undan.

Jag sitter på ateljéverandan. Höstmörker och regn som piskar mot rutorna. Det är på det hela mycket nöjsamt. I morgon har det förhoppningsvis mojnat och jag kör båten till varv. Det är en priviligierad tillvaro, jag är inte född på Västbanken eller Gaza är en tanke som räcker långt. Tänk den.

September och den illustrerande bilden

I morgon bär det av till människobyn, för ett par dagar. Tandläkare, ärenden, ett vernissage att besöka. Frakta hem vad odlingarna gett. Vardag liksom. Men åter på lördag kväll meddelar jag grannen. Vi har haft blåsigt hela sommaren (utom en dag men då strejkade startbatteriet och  turen till yttersta skären blev till stoft och ouppfylld längtan). Sydlig, S till Sv och  sällan under 6-7 m/s. Trevlig vind att segla en styv båt i men inte köra en lite för kort motorbåt i. En bra sommar för vindkraft kan man också säga. Vilket också visar sig på elpriset läser jag i avisen. Varmare-mer energi. Ångmaskinens princip, som fysikmajjen beskrev det  en gång i tiden. Framtill hit fungerar nog bilden som  en illustration till texten. Väg=på väg nånstans. Kraftfulla moln=klimat och väder. Vägkrök åt höger= vart är vi på väg, riktning framåt.
Integration, dagens andra tanke i huvudet, ryms inte i denna bild. Får försöka hitta en annan bild till det.