Otillbörlig reklam kanske…

men Situation Stockholm kan nog slinka igenom i alla fall. Finns att köpa av tappra försäljare åtminstone så långt som SL:s trafik når.

Köp den. Stötta de som stöttar. Det här numret med stort porträtt om Cornelis Vreeswijk. Omslagsbilden har Elisabeth Ohlsson Wallin tagit.

november. fortsättning följer

Det kom en hel del regn.  30 mm säger mätaren. Skogen och tomterna är sjöblöta.  Vädret är en effekt av klimatet. Och man undrar varför det blivit en aningen lågmält ute på sociala medier när det gäller  just frågor om klimat och väder.
  Jag går i skogen och rafsar ihop en kasse trattkantareller. Men varför får jag inte lyckas med att hitta den där skocken av svart trumpetsvamp, det svarta guldet? Det frågar jag mig då och då.

Och om bilden. Grabben längst bort på scenen, han med mössa är trummis och slagverkare. Och äldsta barnbarn (är farfar stolt eller?) De är flera i rytmsektionen och alternerar mellan olika rytmiska uppgifter. Att spela i storband betyder att ingå i ett sammanhang, att vara behövd. Men också, inte minst för blåsarna, att höra sin stämma smälta samman med de andra stämmorna och bilda en harmoni, ett ackord. Något som är större än summan av delarna. Och gemenskap. Kulturskola med andra ord. Sånt som marknadsekonomer gärna vill dra in på, det lönar sig ju inte. Musik, bild, teater och sånt. Och det är inte bara ett utslag av nyåterkommen marknadsliberalism. Kultur och människor som tänker själva är farliga saker. Det är inte bara marknadsekonomer som vill dra in på kultur. Behöver man säga mer...

November ostlig kuling

(vill man sticka näsan utanför dörrn? Det blir en pinne till på brasan.)

med andra ord, perfekt fotoväder för de som gillar det riviga, korn och oskärpa. Och lite annat som inte ingår i dagens naturfotokontext. Idag får Rolleiflexen jobba. Hittade ett par rullar Tri-X i kylen. En får se vad det blir av det. I övrigt kameran på fickan.
Annars då. Förutom det obligatoriska rafsandet efter trattkantareller i skogen(2,8 kg rensad). I soffan framför brasan, Moderna museets katalog Tusen och en bild, den från 1978 när det fortfarande fanns ett fotografiskt museum på Skeppsholmen. Och en liten trevlig bok med bilder av John. Eklöf, Stockholmsfotograf. (Bevakade ögonblick, Exempla förlag) Ett par essayer av Marie Lundqvist: Drömmen om verkligheten. Allt medans det långbakade lammet står på spisen och tar sin tid. Tillvaron den 3:e november.
     Och det där med dagens fotografiska vurm för natur och djur. Enligt normen för bra naturfoto är det digitala fotografiet en välsignelse. Stort dynamiskt omfång, knasterskärpa vad mer kan man begära. Och när kameran på fickan tack vare en hel del sån som man misstänksamt skullle kalla AI så är ju lyckan fullständig. Vad gäller djurfotografi tillkommer dessutom en ytterligare faktor, Djur och fågelfoto är i mycket en materialsport. Nu kunde man visserligen fotografera djur i den analoga eran också, men det var lite knepigare.
  Här skulle en elak betraktelse kunna fortsätta men verkligheten, den fotografiska verkligheten är nog mer sammansatt än så.
Även om fågelfoto har en inte negligerbar dimension av krysssamlande finns det en hel fotografer som tycks drivas av ett mer linneanskt förhållande till naturen, sånt som stavas vetgirighet, nyfikenhet, vilja att förmedla kunskap. Och naturfotograferna, landskapen, de som har en rejäl portion topografiskt intresse i sökaren. Som de vill förmedla.
   Men det tycks också finnas ett spår som går en helt annan väg. Där det estetiska tar överhanden. Där naturen och skildringen av densamma verkar ha rent esoteriska dimensioner. Eller där bilden av det vackra landskapet blir en trygghet i en orolig tid. Eller ett uttryck för en något grumligare syn på det där med det nationella.
   Nu känner jag ett par fotografer som arbetar med naturen och landskapet som metafor, och gör det med framgång. Där idén och berättelsen tydligt framgår i bild och därigenom i kommunikationen. Men jag har också träffat fotografer som väljer ett slags, om man får kalla det så, mainstream-perspektiv. Där den förmedlade skönheten tycks sakna just det där personliga, det ögat såg, den berättelsen som är lite mer än ”å gu va vackert det är”. 

Intressant fråga, värd att återkomma till.

Vi hade tonåringar hemma förra veckan

Att ha ödet i sin hand

Den här killen, Joma, kom till Sverige för sju år sedan. Vad han befinner sig nu vet jag inget om, vem vet, han kanske inte är i landet längre.  Att hans öde i mycket legat i andras händer. Att han nog börjat sitt liv i uppförsbacke. Att  som sexton-sjuttonåring ta sig själv från nånstans i gränstrakterna mellan Iran och Afghanistan själv, en resa på flera månader genom en inte alltid vänligt stämd omgivning. ( Ibland tänker jag tanken; skulle jag klarat av det, och inte minst, skulle ansvarig minister för frågor i detta ämne klarat av det? Jag kan bara svara för mig själv.)
  Förresten, du hade väl ungefär samma drömmar som dina kompisar. Fotbollsproffs. Eller något annat. Du kan ha haft tur. Kombinationen av din egen drivkraft och omgivningens empati. Ett jobb, en bostad (hoppas för guds skull att du i så fall  har en lön över 28 000:-)

Sannolikheten att du om du fortfarande är kvar i landet kommer att hamna på ett så kallat återvändarcenter är ganska stor. Och som en blixt far tanken genom mitt huvud; vad håller de på med? Hanna Arendt beskrev det i "Den banala ondskan". Då handlade det om Rudolf Eichmann, om han är bekant.

Och vad har detta med fotografi att göra? Bortsett från att inlägget är illustrerat med ett fotografi. Det kan man fundera på. Jag tänker nog mest på fotografiet som en möjlighet. I fotoklubbar, i fortbildning, på lokala bibliotek och andra ytor. Eller hur tänker du?