Om det krafsiga. Böcker och tankar vid datorn en vardagkväll.

Jag plockar en del med bilder som ska kunna vara möjliga att översätta till något mer, eller annorlunda jämfört med fotografiets renaste form. Det kan uttrycka sig som en slags lek med uttryck, undersökning skulle man kunna säga om hågen stod till det mer ambitiösa. Nog med det.
   

Analogt negativ. Avfotograferat mot ljusbord i raw, därefter processat i Camera raw, en sväng i Efex Analog och lite småpyssel i Photoshop.

Digital bildfil. Camera raw, efex och avslipning i Photoshop. Skillnaden i uttryck finns om än inte överväldigande. I den översta bilden adderas negativets korn med det korn som efex-filtret lägger till. Att de här bilderna med konventionellt fotoseende får rött kort spelar mindre roll i det som eventueellt ska ske, övergången till fotopolymer. En teknik som gynnar det ruffiga. Även om ursprungsavsikten med polymerteknik är den motsatta.

Jag blev lite inspirerad av artikeln om Joakim Möller på Fotosidan. Intressant förhållningssätt till fotografi, rätt långt från det traditionella mörkrummet, men med ett uttryck som ligger ganska nära. Och ett bildspråk som tilltalar mig. Läs gärna artikeln.
   Läser samtidigt Samuel Poromaas blogginlägg om bok. Det är kanske dags att försöka sig på en bok,  alltså en egen, inte något gjort på uppdrag. Men för detta behövs ett synopsis, en anledning att skapa något i bokform. En berättelse och ett relevant bildmaterial. Trösklarna är många och med en viss höjd.

Borde man vara orolig

Läse i avisen att Trump, med vederbörligt bistånd från bipolär bisittare nu i ett raskt drag lägger ner, eller åtminstone  snöper den amerikanska motsvarigheten till SMHI. Amerikas Förenta Stater är ett område på klotet som är synnerligen utsatt för väder och vind. Oavsett om vad vädret är orsakat av. Kontraproduktivt är väl ordet som ligger närmast. Eller skjuta sig i foten.
   Vinden ligger på från fjärden, det är bitande kallt i fingrar och nästipp. Februari och några veckor i mars var ovanligt kalla (ovanligt kallt, ovanligt varmt). Man brukar säga att mikroklimatet i skärgårn ligger ett par veckor senare än i inlandet, och det stämmer väldigt väl just nu. Det är också mycket som hörs, men inte ses. Ett par tranor, rödhaken, alfågeln som ligger långt ut på  fjärden,  trastarna, korpen och alla de andra.

   Vädret är lite för bra för att funka med Nikon F och Fomapan. Man vill  ha det lite gråare, som häromdagen då dimman rullade in.  Livet på ön tar sin början, flyttar ut om nån vecka är det tänkt. Det lilla hjulet.

Ibland är det inte bild som gäller

Så hörs de igen, alfåglarna, gott och väl fyra femhundra. Långt ut på gränsen till vad en fältkikare förmår. Och antagligen inte heller ett fågelfototele heller. Dis och gråtoner gör sitt till. Men. Vinden har slagit över på SSO så sången bär fram ända till strandkanten. Det är nu så med alfåglar att de säkert kan vara kul att titta på och antagligen även fotografera. Men det som gör det hela är ljudet. Allornas sång "a-a-allo-a-a". Alfågel är en ljudupplevelse är min bestämda uppfattning. Ett av de små glädjeämnena i livet.
     

Om behovet av att tycka och vilket uttryck som ligger närmast

I dessa tider när världen tycks vara uppochner hittar jag kraft i musiken. Som i de här:

https://open.spotify.com/track/4Y20xkfnxwdOqOYdZoV0Ym?si=7-RWHFJmS-yJwLNlpeOpzw Och vad sa man säga om Kate and  Anna Mc Carrigle.  (Jo, originalet klår nog trots allt Mari Bergmans version.)
När dagen blir alltför svart tar jag  https://open.spotify.com/track/2AlJIdftlJLcZg78RnVcDS?si=YEJG0bqPTMGCIg8Z27RqFg
Walk tall. Kan det sägas enklare. Ibland är ton tydligare än bild. 

Jag är ute på ön nån vecka. Sätter igång året. Tittar på fågel. Mycket skrak och knipor. En och annan vigg. Men varken alfågel eller salskrake (som det var flera år sedan jag såg sist.) Gammel-Ante (havsörn) morsar jag på så klart, det hör till artigheterna, och örn är numera legio här ute.

Fotografi. Det är så klart roligare at fotografera människor än isbitar. Men man får hålla igång avtrycket ändå. Och läst boken om Christer Strömholm. Återkommer till det.

Vildand

Vildand, en före detta sälfångare var ett populärt häng under ett antal år därute på ön. Matställe och ölpub med omisskännlig skutdoft. Sen sjönk hon. De gör det förr eller senare. Sen ligger de där till förargelse för en del, ja kanske för de flesta. Det får räcka så.