Ibland är det inte bild som gäller

Så hörs de igen, alfåglarna, gott och väl fyra femhundra. Långt ut på gränsen till vad en fältkikare förmår. Och antagligen inte heller ett fågelfototele heller. Dis och gråtoner gör sitt till. Men. Vinden har slagit över på SSO så sången bär fram ända till strandkanten. Det är nu så med alfåglar att de säkert kan vara kul att titta på och antagligen även fotografera. Men det som gör det hela är ljudet. Allornas sång "a-a-allo-a-a". Alfågel är en ljudupplevelse är min bestämda uppfattning. Ett av de små glädjeämnena i livet.
     

Om behovet av att tycka och vilket uttryck som ligger närmast

I dessa tider när världen tycks vara uppochner hittar jag kraft i musiken. Som i de här:

https://open.spotify.com/track/4Y20xkfnxwdOqOYdZoV0Ym?si=7-RWHFJmS-yJwLNlpeOpzw Och vad sa man säga om Kate and  Anna Mc Carrigle.  (Jo, originalet klår nog trots allt Mari Bergmans version.)
När dagen blir alltför svart tar jag  https://open.spotify.com/track/2AlJIdftlJLcZg78RnVcDS?si=YEJG0bqPTMGCIg8Z27RqFg
Walk tall. Kan det sägas enklare. Ibland är ton tydligare än bild. 

Jag är ute på ön nån vecka. Sätter igång året. Tittar på fågel. Mycket skrak och knipor. En och annan vigg. Men varken alfågel eller salskrake (som det var flera år sedan jag såg sist.) Gammel-Ante (havsörn) morsar jag på så klart, det hör till artigheterna, och örn är numera legio här ute.

Fotografi. Det är så klart roligare at fotografera människor än isbitar. Men man får hålla igång avtrycket ändå. Och läst boken om Christer Strömholm. Återkommer till det.

Vildand

Vildand, en före detta sälfångare var ett populärt häng under ett antal år därute på ön. Matställe och ölpub med omisskännlig skutdoft. Sen sjönk hon. De gör det förr eller senare. Sen ligger de där till förargelse för en del, ja kanske för de flesta. Det får räcka så.

Flightradar 24

Kvart i åtta på morgonen flyger planet från Helsingfors till Arlanda över mitt halvårsvistelsehus. Punktligt som en väckarklocka. Gratisappen Flightradar informerar mig om alla ljud och kondensslingor i skyn. Nästa kommer tio minuter senare, sen är det igång. Ljudet av flygmaskiner avlöser varann nära nog dygnets alla timmar. Jag kan tänka mig att det kanske påminner om det ständiga ljudet från vindkraftverk, vilket jag inte hört i verkligheten. Det finns nu många ljud som härstammar från mänsklig aktivitet, väldigt många. Rätt många finner vi oss vid, fråga de som bor vid en järnväg . (Nu bor jag visserligen ungefär fem mil från Arlanda men jag tänker hur de som bor i Upplands Väsby tänker.)
   Men en sak jag inte förstår är varför flygtrafik inte ska bära sina egna kostnader. Skattefritt, kraftigt subventionerad infrastruktur. Hur mycket subventioneras flygfotogen, nån som vet? 

Såna här tankar hör kanske inte hemma på en fotoblogg, men jag tänker så här; vilken fotograf antar utmaningen att visualisera dagens dysfunktionella miljöpolitik, globalt såväl som nationellt (och där passerade Ryanair Arlanda-Tallinn). Innan någon antar utmaningen kan det vara värt att besinna: bilder visualiserar, text förklarar.
   Jag dök ner i fotohistorien, en snorkling liksom, hittade massor med fotografi, både nutida och sånt med hundra år på nacken, sånt som idag räknas som de viktiga fotografiet det som beskrev verklighet och dokumenterade. Inte enbart händelsen men lika mycket i det att där fanns ett ställningstagande i avtryckarfingret. ( Nu anar jag Ethiopian Airlines Arlanda-Addis Ababa, går lite söder om. Och Amsterdam-Beijing hörde jag nyss, om en liten stund kommer ASL Åbo-Göteborg att passera. Fel där,  först ska TUI Göteborg- Helsingfors passera. Mycket att hålla reda på.)
   Kärnkraft subventioneras. Havsbaserad vindkraft inte. Bilägare subventioneras, med skattepengar. Alla betalar, även de som inte äger bil, eller ens har råd med en.

Godmorgon

Om man vill studera brännvidd och utsnitt kan man undersöka  det enskilda ögat som  ganska väl uppfyller kraven på en camera obscura, en lins, ett mörkt rum, en yta som fångar upp det ljus som linsen bryter (och dessutom en bländare).
Men hur är det med ögats "brännvidd"? Kan man bestämma den? Ett experiment, som är rätt enkelt att utföra är att ta en kamera med zoomobjektiv, sikta mot något och växelvis jämföra det man ser i sökaren och det fria ögat samtidigt som man zoomar in. När man uppfattar att bägge ögonen ser samma sak, samma utsnitt har man hittat ögats brännvidd. Bli inte förvånad om den hamnar runt 80-85 mm.
    Ögat är en mer komplicerad apparat än så. Vi har ett stereoskopiskt seende, vilket kameror mer sällan har. Dessutom är ögats näthinna uppdelat med en liten yta (gula fläcken) i näthinnans mitt med receptorer, tapparna, som uppfattar färg, rörelser. Resten av näthinnan har receptorer som är mer känsliga för ljus men inte för färg, de så kallade stavarna. Så vår bild är sammansatt. Och inte nog med det, de saccadiska ögonrörelserna, de här omärkliga flackande ögonrörelserna gör att vi uppfattar ett större utsnitt, synapparaten skapar så att säga en bild eller utsnitt i efterhand som nog motsvaras ganska väl av en brännvidd runt 35-40 mm, naturligtvis väldigt individuellt. Varför det är så, något att kanske återkomma till. 

( Bild fotograferad med zoomobjektiv, passligt nog på 80mm enligt metadata. Också säsongens sista friluftsbad.)