Tour de France 2023 mellanlandning i Paris

Att sakta rulla in  på Paris Est och efter en stund möta vår franske vän och sen ut till Saint Maur i ett tretttiotvågradigt Paris. Och träffa den här nya lilla medlemmen. Född fem veckor för tidigt, nu fyra veckor kvar till estimated birth. Betyder det att hon, Mae, liksom lever i nån slags minusålder som minskar fram till planerad födelse och därefter börjar uppsamlingen av dagar,veckor år, det som ska bli ett liv. Nå, söt är hon och mamman mår bra, så även pappan och storebror också. I huset som aldrig tycks bli riktigt färdigt.
   En sväng till marknaden några kvarter bort blir det så klart så lördag  det är. Lördagsmarknaden är en studie i det goda livet. Gommens förväntningar som ska uppfyllas. Och det kan inte nog poängteras. Det franska köket är inte komplicerat, men bygger på en känsla inför råvarorna. Det franska köket tar tid, det är en process, från inhandlandet till det slutgiltiga ätandet.

   Om man nu vill inhandla en chèvre, som finns i minst tio olika skick och fasoner, eller en camembert i lika många skick, så nog är den där tummen framme, den som med erfarenhet sekundsnabbt kan avgöra vilken ost som har den rätta spänsten.

Vi handlar broccoli till kvällens broccolipuré. Det vegetariska inslaget i franskt kök kan inte överskattas.

Kvaliteterna hos lufttorkade korvar från Dordogne ska så klart resoneras lite grann om.

Det är nåt glädjerikt i det franska kökets alla dimensioner.

I morgon styr vi kosan mot Bretagne.

(Något om resans fotografiska utrustning. Fuji Xpro2 med ”kitzoomen” 18-55 2.8-4 och ett 23mm 2.0 dedikerat för eventuellt gatufotografi. Fuji X10 får hänga med som back-up. Samt kameran på fickan. Huvudsakligen fotograferat i raw, vilket kanske inte var det bästa beslutet om man bara har en Ipad som lagring och bildredigering. Snapseed gillar inte RAF-filer. Och en rawkonverterare är inte alldeles enkel att komma åt via knastriga internetuppkopplingar på den franska landsbygden.)

Tour de France 2023

Att kliva på lokaltåget till Stockholm för vidare befordran Paris Est är förknippat med en alldeles särskild känsla. Att resa med tåg är så nära resandets essens som man kan komma (hästanspänd diligens möjligen ett strå vassare, eller så klart fotvandring). Att resa med tåg är att träffa människor, att slumra, läsa en bok eller bara låta blicken fyllas av ett förbiilande landskap. Och även om tågen går fortare och fortare är man ändå i kontakt med jordytan.
   Vi är på väg till Paris, till Frankrike och vår stora franska ”familj” som den här gången utökas med ytterligare några stycken, mer om det senare. Vi gör ett stopp i Hamburg. Äter tysk mat (Har ni vägarna förbi är restaurang Nagel alldeles intill Hamburg Hauptbahnhof något man inte bör missa. Lokal kundkrets trots läget, mycket humana priser, bra ölsortiment, trivsamt. En Bierstube värd namnet.) 

   I Hamburg ska så klart det nya konserthuset besökas och utsikten från en balkong som går runt hela byggnaden beses. Inget för mig som sedan trettio år lider av yrsel vid höga höjder. Hamburg är inte min favoritstad oklart varför men det kan ha att göra med spänningen mellan det Hamburg som Anders Petersen skildrade i Café Lemitz och den oförblommerade Mercedesrika handelstadens rikedomar. Och som alla större städer gentrifierad. Kan vara så. Något att möjligen fördjupa sig i. Och det är kanske de utslagna som flockas i morgonen på Steintorplatz och kvarteren runt omkring. De där hypernervösa, kliandet innan den morgonens första fix.

Vi rullar vidare mot Paris. Få se om det blir mer fotograferande där.
   
     

Therese Le Prat

Vi besöker Pont Aven i Bretagne, kanske mest känd för kopplingen till Paul Gauguin, expressionismen och det som kom att bli Pont Aven-skolan, en lös sammanslutning av unga konstnärer i impressionismens efterdyningar. Här ser vi en intressant utställning med franska kvinnliga konstnärer som under nittonhundratalet far ut i världen, läs den franska delen av världen. Frankrike som kolonialmakt. Nordafrika, Västafrika, Bortre Orienten-Fjärran Östern vilket som, eller Indokina om man så hellre vill.
 Det i mina ögon intressanta är att de kvinnliga målarna som utställningen beskriver på ett naturligt och självklart sätt uttrycker sig i tidens formspråk allt från expressionistiskt via naturalism till ett bildmässigt uttryck a la Matisse. Men. Ingenstans kan man hitta ett uttryck för kolonialt översitteri, snarare ett oförställt intresse och nyfikenhet inför människor och miljö. Så klart fortfarande med den tidens koloniala glasögon. Många bilder föreställer kvinnor i olika situationer, och det kan vara en privat läsning, men finns det inte nån slags feministisk systerlig blick i många av verken.
   Men så var det hon den där Therese Le Prat som är representerad med  en serie fotografier. Och bland bilderna som är en aning daterade dyker det upp ett porträtt som både i utsnitt, teknik ( Man anar en hyfsat snabb exponeringstid, kort skärpedjup, en inte alltför mjuk kopiering) ger den där eftersträvansvärda tidlösheten. Therese Le Prat vill jag veta mer om. (Nätet har inte mycket om henne men hon specialiserade sig tydligen senare på porträtt, inte sällan med lite kreativa tillägg.)

6 sept /Saint Thermac /Bodëlain Bretagne.

Båtliv 2 och lite tankar kring miljön.

Som sagt, båtskrället är kört för upptagning på varvet. Upptagning, avspolning av diverse grönsaker i botten, professionellt genomförd vinterkonservering av motor. Sen hämtar jag på båtkärran och ställer upp på hemmaplan. Och sover rätt lugnt.
  Hur mycket fossilt gick det åt i år? Knappt trettio liter. Och det hänger en hyfsat miljövänlig fyrtaktare i aktern på ett skrov som är snart femtio år gammalt. (Sen paddlas det en hel del kanot och seglas lite jolle däremellan. Men det är klart, det blir så klart  en och annan bilfärd. Men å andra sidan väldigt få under vinterhalvåret. Är vi en belastning för miljön? Ja det är vi nog. Blott det att vi lever i det bästa av hörnen i den bästa av tider räcker. Men vi lever ändå hyfsat klimaträtt. Vi jobbar på det. Vi gör medvetna val med en viss eftertanke. Vi flyger inte, vi äter rött kött en gång i halvåret. Går, cyklar så mycket som möjligt och försöker i görligaste mån leva klimatsmart, väl medvetna om att hälften av jordens befolkning redan gör det och har gjort det i långa tider. Vi säger inte att IPPC har fel. Vi tar det inte heller som en intäkt för att få  leva konsumtionsgott.
   Och om fotografi, digitalt för det mesta, men Nikon F photomic jobbar på. (och här kommer jag nog, när sommarens rullar är framkallade, med eller utan kaffenol, göra en utvärdering. En får se vad det blir.)

Båtliv

Häromdagen körde jag båten till varv. Lite tidigt, minst en månad, men blir borta från ön ett antal veckor. Och då kan gärna båten stå på land. Man kan plocka svamp i stället. Jodå, det blev en del kantarell också, men inte på den här bilden. Bilder som är till för minnet, för självbilden, dokumenterande eller, ja vadå? Vad har vi bilder till för egentligen.
   Men nu tar vi tåget ut i Europa. Till vännerna i Paris och Frankrike. Den stora ”franska familjen” som har utökats med en sällsynt söt liten flicka (Föddes i natt. Bild kom en timme senare. Så går det till nuförtiden. Rätt fantastiskt och en dimension av fotografiet som vi fotografipurister inte alltid uppskattat fullt ut.)

Men funderade lite på det där med båtliv. Om det tidigare livet med båtar av trä. Det finns FB-grupper där man älskar båtar av trä. Och det gör jag också. Men att jag ägt båt av trä i över trettio år handlade mer om ekonomi. Trä var inte så dyrt.
   Nu är trä i bland sällsynt exklusivt. Och dyrt. Eller också billigt, ja ni förstår, ungefär som valet mellan en Leica eller en Praktica.