Om foto och konst och professionalism.

 Inte sällan hamnar jag i samtal som snabbt blir animerade om huruvida fotografi är konst eller inte, vilket är en smula märkligt i början av 2020-talet. Foto som konst har varit vedertaget sen artonhundratalets piktorialistiska försök att efterlikna det hett eftertraktade stafflimåleriets position i det kulturella solskenet. Det är märkligt och kanske mer av ett bevis över att vetskap och kunskap om bildspråk, läs konsthistoria, inte är prio ett vare sig i det allmänna medvetandet som i svensk skola och undervisning.
  Men jag tror mig hittat ett spår, visserligen tunnt men med en viss betryggande sannolikhet; man blandar alltför ofta ihop begreppet konst med vilket material man väljer att uttrycka sig i. Produkt eller vad man har att berätta om. För naturligtvis kan man berätta om samma sak med akvarell, oljemåleri eller fotografi. Naturligtvis kommer materialets inbyggda konnotationer stöka till det lite grann i läsningen. Vi lever fortfarande i adertonhundratalets värderingsnormer. Men ändå.

Du fotograferar. Men vad är din berättelse? Du målar med oljefärger på duk. Men vad vill du säga?

Ett av bildhistoriens eviga motiv; Memento Mori, minns att du är dödlig. Som här i "skelettkyrkan" Sedlec Kostnice Ossuary i Kutna Hora, Tjeckien. Eller den här Nicolas Poussins”Et in arcadia ego”. Gör om den till fotografi den som kan. Nä, även om Poussin hade haft en kamera i näven hade han nog inte riktigt fått till det. (Kanske nåt i Gustaf Rejlanders anda men knappast som ett renodlat i ögonblicket skapat fotografi.) 

Tio år tidigare. En medialärare tar igen sig på ett personalmingel. Någon, oklart vem tar bilden med min Fuji X10 som just den kvällen tjänstgör. Bilden som dokumentär eller snarare något av ett kom ihåg, även om fotografisituationen kanske mer handlade om ett ” kul att trycka på knappen”. Bilden som en tillfällighetens nyck. Som Susan Sontag i ”about photography”. Om bilden ”ett medium som blivit så vardagligt att vi inte längre märker hur det påverkar oss" 

Och det där med att allt kött blir hö. Konsten är impregnerad med de eviga frågorna så även om motivet är en vas med blommor. Stilleben eller nature morte. Kanske, till och med, även stundens selfie är ett uttryck för ”et in arcadia ego”.

Om gammalt svartvitt

Gamla svartvita filmer, som den här,Hamnstad, Ingmar Bergman är nåt jag gillar starkt. Kanske för replikerna, ett annat språk, en annan satsmelodi (men jag förvånas över att det talas väldigt lite göteborgska) inte minst för fotot, där var och varannan bildruta är uttänkt vad gäller ljussättning. Den här rullen med Gunnar Fischer som filmfotograf.
   Storyn må vara tunn, regin nog snäppet bättre och skådespeleriet tidstypiskt. Men det svartvita hanterandet av ljus och skuggor, där finns det en hel del, även för en stillbildsfotograf att lära.

Nu undrar du, vän av ordning vad den här miserabla bilden har att göra i det här sammanhanget. Men filmen Hamnstad kastade mig tillbaks i en historia om släkt och familj i Majorna Göteborg. Om sjömansänkor och Wilhelm Lundgrens stiftelse, barn och vad som hände sen. (Bilden tog jag för några år sedan uppe vid Masthuggskyrkan och syftet och tanken var just det diffusa. I sökandet efter en historia. Kanske lite grann Marcel Proust; À la recherche du temps perdu. Svårigheten i att bilden inte alltid är sanningsvittnet. Som att bilden rör till det. När bilderna saknas och man får efterkonstruera. Går det ens att publicera en sån här text, en sån här bild? Jag vet uppriktigt sagt inte, men efter att ha tillbringat en längre tid i en miljö av vackra bilder (där svan på lugnt vatten allt som oftast är en bärande ingrediens) känns det som om inte annat än just provokativt. 

Om sätt att se färg och lite annat.

Bortsett från att betraktningsmiljön nog har större betydelse än huruvida betraktningsskärmen är kalibrerad intill decimalnivå är det här med att kalibrera sitt eget färgsinne nog så viktigt. Att förstå färgupplevelsen utifrån RGB är en intellektuell utmaning. Jag förslog tidigare att man kanske kan tänka färg utifrån det sätt som NCS arbetar med. Och naturligtvis med vetskap om att NCS sysslar med färg i måleri och liknande sysselsättningar vilket är något helt annat än fotografi.
   Men varför inte använda sig av Lab-färgläge? Cie Lab kan användas i de flesta bildprogram och  baserar sig på hur människor uppfattar färg, alltså rätt likt det NCS . Men det gäller främst normala människor, den så kallade "normalmänniskan". Och vad värre är, Lab är milt sagt bängligt att arbeta med och dessutom mycket instrumentellt. Det har fler parametrar att ta hänsyn till än en vanlig rgb-modell. En utgångspunkt, nollan, i ett medelvärde som översatt till rgb ligger motsvarar medelgrått, men använder två axlar, rödgrön axel och blågul axel. Plus ljushetskomponenten som går från noll till hundra. Det behövs mer intellekt och det är tveksamt om bilderna blir bättre.
   Nä, hellre lite förnuft. Är den här färgen rimlig? Som exempelbilden nedan, och jag tänker då på den gula. (Det är en ganska liten korrigering gjord som i huvudsak handlar om mättnad och en nypa klarhet i. Och jag ändrar mättnad och ljushet i den röda och gröna kanalen. Här är dessutom lagermasker ett mycket bra verktyg.)

Eller den här gula? Det är skillnad på plastbojar och mirabeller. Syntetisk gul eller organisk. (Man kan göra en mycket välsmakande marmelad av mirabeller sagt som en parentes alltså.)

Men färginställningar och pyssel med bilder gäller väl också vardagens bilder, dokumentationen av livets lunk. Man kanske inte behöver ta det allt för blodigt, och var och en hittar med tiden en metod och en alldeles egen kalibrering av synen. Med lite övning...
   Den här bilden, som flimrade förbi på skärmen härom kvällen fick mig att associera till målningar av Vermeer van Delft, lugnet, vardagssysslorna innanför hemmets väggar. Ryggarna som sluter händelsens utrymme. Vad som händer har jag  egentligen ingen aning om annat än att jag anar ett avlägset muller från en skördetröska långt bort. (Serge, som gick ur tiden för något år sedan, Marine och min fru. Hugo i bakgrunden. Fuji Xpro2 18/2.0)

Om fotografins vokabulär och lite annat.

Säger du gamut eller omfång? Om du väljer gamut, vet du då vad omfång innebär? Eller för all del vice versa. Eller du kanske ägnar dig åt saturering? Kanske rent av översaturering. Hur ofta croppar du och vet du skillnaden mellan utsnitt, brännvidd och beskärning. Gissningsvis ja på alla. Eller hur?
Exemplen är många på språkets krumbukter. Engelska eller svenska? Eller nån slags svenglish. Hur man nu benämner vissa företeelser. Så länge man vet vad det handlar om.
Ta till exempel begreppet clarity, eller klarhet som vi säger på ärans och hjältarnas språk. Vad gör man om man ökar klarheten? Vad är det som händer? Att något händer som jag ser och uppfattar som positivt så klart. Något som påverkar bildläsningen. Men det är en sak att förstå vad som händer rent instrumentellt ( kontrasten ökar i omfångets mellanparti) och en annan att (relationellt) uppfatta någon slags skillnad. Men det räcker kanske att se en skillnad. Vad den beror på är kanske mindre viktigt. Fortsättning följer garanterat.

(Vardagens fotografi. Efter en närkamp med ett jordgetingbo skickas bild till närmaste vårdcentral. Det är nog här nånstans i bilden som ett kommunikationsverktyg som ”kameran i fickan” verkligen betyder nåt. Och här göre sig svartvita simuleringar och konverteringar icke något besvär.) 

Försök till porträtt

Någon har fotograferat med kameran på fickan. Någon har därefter skruvat lite, lite i snapseed. Just där, på övningsrepertoiren, Roberto Menescals Oh Barquinho. Det är roligt att spela i duo.(Ibland behöver man ett par elastiska fingrar till. Och ska det vara Ass eller Ciss?)

Torsten i sitt musikhus.  Det blev visst mer musik än porträtt. Jag får försöka ta skadan igen nån dag framöver.