Godmorgon

Om man vill studera brännvidd och utsnitt kan man undersöka  det enskilda ögat som  ganska väl uppfyller kraven på en camera obscura, en lins, ett mörkt rum, en yta som fångar upp det ljus som linsen bryter (och dessutom en bländare).
Men hur är det med ögats "brännvidd"? Kan man bestämma den? Ett experiment, som är rätt enkelt att utföra är att ta en kamera med zoomobjektiv, sikta mot något och växelvis jämföra det man ser i sökaren och det fria ögat samtidigt som man zoomar in. När man uppfattar att bägge ögonen ser samma sak, samma utsnitt har man hittat ögats brännvidd. Bli inte förvånad om den hamnar runt 80-85 mm.
    Ögat är en mer komplicerad apparat än så. Vi har ett stereoskopiskt seende, vilket kameror mer sällan har. Dessutom är ögats näthinna uppdelat med en liten yta (gula fläcken) i näthinnans mitt med receptorer, tapparna, som uppfattar färg, rörelser. Resten av näthinnan har receptorer som är mer känsliga för ljus men inte för färg, de så kallade stavarna. Så vår bild är sammansatt. Och inte nog med det, de saccadiska ögonrörelserna, de här omärkliga flackande ögonrörelserna gör att vi uppfattar ett större utsnitt, synapparaten skapar så att säga en bild eller utsnitt i efterhand som nog motsvaras ganska väl av en brännvidd runt 35-40 mm, naturligtvis väldigt individuellt. Varför det är så, något att kanske återkomma till. 

( Bild fotograferad med zoomobjektiv, passligt nog på 80mm enligt metadata. Också säsongens sista friluftsbad.)

När fotografiet blir en reproduktion och lite annat mörker.

Ett fotografi återgivet i tryck i en tidskrift är en reproduktion, nånstans i processen har bilden blivit rastrerad, alltså översatt till ett tekniskt bildförfarande som lägger till något, drar  i från  något. Någonstans där övergår bilden till att föreställa ett fotografi.
   Som en fotopolymer, fotogravyr eller bara det att fotografiet rullar in i en offsetprocess. Om man vill rådbråkad och fråntagen allt vad dynamiskt omfång heter. Ett nytt liv liksom.
   På  en del FB-grupper som jag är mer eller mindre skyldig att följa, de ligger så att säga i närområdet och innehåller ofta nyttigt  skvaller, och bortsprungna hundar och katter. Men  inte sällan bilder som är just bara så där vackra som bilder bör vara. Solupp och nedgångar, blomsterprakt i den egna täppan, ja ni förstår. Och för att möta det är det frestande att lägga in lite raspiga, svartvita saker utan omedelbart skönhetsvärde.

Sydlig kuling, regn och lä i  viken. Sommarsemester ställs undan.

Jag sitter på ateljéverandan. Höstmörker och regn som piskar mot rutorna. Det är på det hela mycket nöjsamt. I morgon har det förhoppningsvis mojnat och jag kör båten till varv. Det är en priviligierad tillvaro, jag är inte född på Västbanken eller Gaza är en tanke som räcker långt. Tänk den.

September och den illustrerande bilden

I morgon bär det av till människobyn, för ett par dagar. Tandläkare, ärenden, ett vernissage att besöka. Frakta hem vad odlingarna gett. Vardag liksom. Men åter på lördag kväll meddelar jag grannen. Vi har haft blåsigt hela sommaren (utom en dag men då strejkade startbatteriet och  turen till yttersta skären blev till stoft och ouppfylld längtan). Sydlig, S till Sv och  sällan under 6-7 m/s. Trevlig vind att segla en styv båt i men inte köra en lite för kort motorbåt i. En bra sommar för vindkraft kan man också säga. Vilket också visar sig på elpriset läser jag i avisen. Varmare-mer energi. Ångmaskinens princip, som fysikmajjen beskrev det  en gång i tiden. Framtill hit fungerar nog bilden som  en illustration till texten. Väg=på väg nånstans. Kraftfulla moln=klimat och väder. Vägkrök åt höger= vart är vi på väg, riktning framåt.
Integration, dagens andra tanke i huvudet, ryms inte i denna bild. Får försöka hitta en annan bild till det. 

Clafouti, någon?

En clafouti är en dessert i det franska köket som vi inte kände till. En slags omvänd tarte de pomme men betydligt friare i  kompositionen där allt toppas av en pannkaksliknande smet. Vi använder plommon. Vårt lilla plommonträd dignar av frukt. Bra pollinering och knastertorr juli-augusti, nåt vi får vänja oss vid i Roslagen, stressar växterna att sätta frukt i mängder. Sista gången liksom, efter detta döden är trädets "tanke",  hör vi samstämmigt från närmaste arborist som en närstående botaniker. Otippade effekter av klimatförändringen. Vilket inte innebär att det kommer upprepas år från år. Träd kan tröttna de med.

Nåväl, plommon delas och urkärnas. Äggvitor vispas fluffigt och det ingår både vetemjöl som vispgrädde och är det på franska ingår ett flertal bunkar, skedar med flera köksredskap. Frukten läggs i botten  på en smörad och sockrad springform, ovanpå det ett par lager av smet varefter allt går in i ugn. Gräddas och serveras med vaniljglass. Gillas särskilt av kökspersonalen.

Vardagsbilder ligger nära begreppet massbild. Och var hamnar exponeringarna. Bilder nära nog direkt ur kameran. Men ändå, bilder som i ett familjärt sammanhang har lite längre bäst före datum, åtminstone om morfar har vett att lagra bilderna på ett vettigt sätt.

Eftermiddagsbåten

Eftermiddagsbåten in till Strömkajen. Nån eller några kliver säkert av tidigare. I Waxholm, Gåshaga, Hasseludden kanske. Och en del kliver på. Sverige 2024. Det råder fred i landet.