Heja Rune

Aktuell Fotografi 1978. En ständigt aktuell fråga. Rune Jonsson var nog särdeles skickad att ta hand om den här frågan, som den gode pedagog han var. Och insatt i fotohistoria. Dessutom en lysande skribent, tycker jag. Som fotograf var han lite grann av flanörfotografen, han gillade England, engelska sportvagnar om jag inte missminner mig. Bland annat ska sägas. En grej jag särskilt minns var hans tydlighet med att man, även om man i sina ögon har hundra bra bilder till ett bildspel skulle man helst inte visa fler än ett dussin. Att berättelsen runt ikring var lika viktig som bilden.
Rune Jonsson blev, efter min utbildning, för mig och säkerligen många andra, lite grann av en mentor. Det hände att vi sågs då och då, på tåget, på nån utställning eller bara det att slå följe på nån gata och några kvarter framåt. Och det blev alltid utrymme att prata bild på nåt sätt.
Det är nog Runes förtjänst att jag är så intresserad av kommunikationsprocessen, det som händer när läsaren tar över bilden. Och i det känner jag en stor tacksamhet.

Det där med att plåta på arbetsplatser

Apropos signaturen Pics inlägg om arbetsplatsfoto och Jean Hermansson i synnerhet. Så hittade jag i min bokhylla, lite granna bortglömd Sara Lidmans bok  Gruva med Odd Uhrboms bilder. Den här boken är skriven året innan den stora gruvstrejken. Och det här är ett litterärt verk som är sprängstoff. Odd lirar i samma fotografiska landskap som Jean H. Och visst är det för det första märkligt att det går att ta sig in på såna här arbetsplatser. Det är ju inget wallraffande precis, utan med företagets inbjudan och goda minne. Men det är som att det i den tiden fanns en större acceptans eller oförstånd om eventuella konsekvenser för arbetsplatsreportage. Inte undra på att man blev bränd.

(Odd gjorde också några fina reportage från bland annat Palestina och Afghanistan men Gruva är nog hans Magnum opus.)
Sextio- sjuttiotal, det gjordes flera reportage från arbetsplatser ute i landet. Och då menar jag sådana som hade en kritisk utgångspunkt, lite annorlunda än KW Gullers framtidsoptimistiska reportage om svensk industri i världen. Jean, och Odd och en hel del andra för den delen beskriver arbetsplatser från ett underifrånperspektiv och det är tveklöst så att de här bilderna fick betydelse. Stor betydelse. Och kanske egentligen foto när foto är som bäst. Men något hände däremellan fram tills nu. Jo visst, det går nog att plåta på arbetsplatser numera också men man bör nog ha åtminstone en fot inne redan. Ha lite känningar. Och en stor portion tålamod. Har alla fritidsfotografer det? Och det finns en slags övergripande restriktion i samband med foto. Trots att det fotograferas mer än nånsin. Det här är lite svårt att sätta fingret på men skulle jag överhuvudtaget kunna komma in i  turbinhallen på Forsmark 2 med kameran fritt hängande på magen i dag? Skulle jag kunna fotografera på en sluten mentalsjukhusavdelning, ett sjukhuskök ( med kackerlackor) eller nåt så oförargligt som en förskola? Tveksamt.

Tre viktiga bilder

Tre, för mig viktiga bilder av Georg Oddner. Tre bilder som, bortsett från alla andra bilder av olika fotografer i olika tider, på något sätt etsat sig fast. Så att varje gång  jag ser dem säger jag ” Och hur står det till med dig min gamle vän?”
För den som mot förmodan är obekant med Georg Oddner finns det så klart en hel del på nätet att läsa. Men för analoga stofiler rekommenderas Per Lindström:Svart på vitt-om Tio Fotografer. Historiska media. ( Om den inte finns på ett bibliotek nära dig brukar den inte vara omöjlig att hitta på Bokbörsen.)
Då får man tillfälle att läsa lite mer om Tiofotografer och en tid i svensk fotografi som oavsett vad man tycker och tänker varit väldigt viktig för utvecklingen i svensk fotografi.

Den första är den här”Mannen med boken”. Du har säkert sett den tidigare. Den är en ikon.

Nummer två är”Den dansande matrosen”. Samma här. Vill du veta mer finns det en hel del på nätet.

Och till sist, min favorit Fåraherden i Azerbadjan. Jag hade den som affisch, inramad och snygg, men som mycket annat försvinner saker i livet skeende. Det här är en bild som bara säger, Se och lär. Från det absolut påtagliga, grundkurs A komposition, till nån slags överkurs. Vad berättas egentligen med hjälp av komposition och andra fotografiska excesser. Vad är den berättelse som gestaltas? Är det en universell, evig fråga och berättelse. Kan man överhuvudtaget göra det mer effektivt än i den här bilden? 

(Ett blogginlägg utan en bild låter sig inte göras. Jag plockar fram en gammal bild ur förrådet, som i sina uppenbara tekniska brister är en bild som jag önskar att jag kunnat gjort bättre. Men det föll på fel brännvidd och en inte riktigt skärpt fotograf. I vissa stunder av omnipotens kan jag ändå tycka att bilden skulle kunna snacka med Oddners. Dock lite oklart hur och varför.) 

Men alltså, hur oskarpt får det va?

är en replik jag överhörde på Fotografiska för nåt år sedan eller så. Jag ska inte avslöja vilken fotograf det rörde sig om men jag kan gå i god för att vederbörande kan prestera knasterskärpa om så önskas.
Men nu gick mina tankar till Martin Bogren och ”August Songs”. För om vi bortser ifrån att det här är ett poetiskt, sammansatt och mycket skickligt genomfört projekt så dyker naturligtvis frågan upp. Hur oskarpt får det va egentligen? Signaturen vän av ordning.
Ja, det får väl vara hur oskarpt som helst. Men frågan är, den fråga som kan tänkas engagera en kader av fritidsfotografer, hur oskarpt får det vara med en fotografisk heder i behåll. Ja, om man betänker att det är lika svårt att åstadkomma bra oskärpa som  bra skärpa finns det i varje fall inget som kan ifrågasätta handaskickligheten i oskärpa. Och i en digital värld, hur gör man då? Att skapa bra oskärpa är nämligen inget man snyter ut i brådrasket. Om man inte har ett riktigt risigt objektiv tillhands vill säga. Eller en leksakskamera. Men att skapa oskärpa så att säga i efterhand är en grannlaga uppgift.
Jag fick anledning att plocka ut Martin Bogrens Lowlands ur bokhyllan. En liten fin volym med mycket poetisk känsla, tycker jag. Och läste i samma veva ett reportage i den norska fototidskriften Fotografi om just Bogren och hans projekt ”August Songs”. Där oskärpan är en viktig och nästan nödvändig berättarkomponent. En intressant aspekt på det hela är att i Bogrens bilder får oskärpa ett absolut egenvärde, den kan läsas som inte bara ett tonfall utan till och med som ett eget språk. Titta gärna på länken här nedan.

https://youtu.be/glhrLRhVV8E

(En kuling från NNV härjade på morgonen. Vi ligger i lä. En bild från morgonturen och sen hem i värmen och mixtra i datorn. Det gick åt tre oskärpemetoder och en plug-in för att åstadkomma bilden. Det hade förmodligen varit mer rätt och riktigt att göra bilden analogt. En tanke väcks att mycket oskärpa inte är helt överens med Sölvesborgsdoktrinen den heller.)