Nära

Kvällarna, nätterna alldeles innan. När ljuset är på topp och mörkret når aldrig hit. Det bomullsmjuka. Doften av stuga. En avvaktan. 
Morkullan som bytt riktning sen tidigare år, han flyger tvärs över nocken nu. Beckasinen, horsgöken, har jag inte hört i år. Men göken gol i alla väderstreck. Vad det nu kan innebära. Allorna flög vidare norrut till Norra Ishavets stränder, de bara gav sig av, omärkligt  en morgon för en månad sen. Gässen har fått gässlingar. Och drillsnäppan underhåller utmed stränderna.
    Man vaknar när kropp och ljus säger samma sak. Smyger upp och gläntar på stugdörren. Är där lite grann som en gäst. Man förundras.

Drillsnäppa. Med kameran som skissblock. Tjugofem år gammal bild.

Postrodden 2024

Även i år fick jag nöjet att göra Postnords stämpel till Postrodden Grisslehamn - Eckerö Åland. Över Ålands hav har jag seglat, men aldrig rott. Den bästa seglingen var nog den från Mariehamn mot Havsvalget på svenska sidan men med vindkantring kom kursen att bli sydlig och en ljummen julinatt utmed Svenska vallen i en stillsam halvind till kryssbog för att se solen gå upp i höjd med Svenska Högarna. Ja, det är såna där minnen man lever på. Och inga bilder finns. (Man borde ha haft ett par extrarullar i packningen).

Sommar

Nånstans strax efter nationaldagen, skolavslutningarna är det som att sommaren anländer och planar ut. Det blir tid till mycket oviktigt. Tid att bäddra i en bok, som kanske nåt av Saul Leiter. Eller Gunnar Smoliansky, utgåvan på Thames&Hudson, den med den hopplöst dåliga repron på lågkvalitativt papper. Som ändå fullkomligt gifter sig med bilderna.Kontemplativt.
   Familjen talgoxe är nu flygg och vi inväntar den andra kullen som nog ligger i startgroparna. Undrar hur många mindre slarvfel som dök upp i den här generationen? Och väntar nu på att den vita rosen, rosa alba, med rötter i Iran och världen därborta ska slå ut. Den är kort i sin blomning, ett par dagar om det vill sig illa. Något som ska fotograferas varje år. den är mycket vacker och har en subtil doft, något den delar med mycket som härstammar därifrån och i kring.
   Glad ändå att det gick bra för de klimatpositiva partierna i riket. Och att JÅ et consortes den här gången fick ett litet om än tydligt No,no från väljarkåren. 

En samling ben och skal. Sånt som kan komma att tecknas. Eller fotograferas. Skärvor. Trasigheter.

En fråga om utrustning

Ibland händer det. Alfåglarna ligger på fotoavstånd från bryggorna. Om man har ett minst 600mm och kan beskära ett hundratal millimeter till vill säga. Men det har inte jag. Hade jag haft det, vilket dessutom inneburit i ett oförsvarligt stort hål i plånboken, hade jag slutat dagen med några fina alfåglar, fjorton gudingar men bara en åda, en häger, en korp, fru storskrak, paret strandskata och ett par svarthakedoppingar. Skäggdoppingar som parningspelar är inte dumt det heller. Och havsörnen, "GammelAnte", så klart. Och ett oräknat antal andra av alla de sorter stora som små. Men ingen sädesärla.
   Det är kanske inget att gräma sig över, andra gör det bättre och har säkert mer med tålamod. Och jag går dessutom omkring med ett zoom. Jag börjar bli lat, eller är det den där fotolusten som inte alltid infinner sig. Det finns att fundera över.
   

Hur är det med isarna därute?

Man ställer det mesta  på sparlåga och ägnar sig istället åt Alvedon och honungsvatten. Känns det igen. Däckad, sängläge och febern som aldrig vill gå ur.
Yrsnö, nästan filmiskt, utanför fönstren och tillvaron är både bokstavligt som bildligt gråmörk, kornig, nedslående.
En atmosfär som  skärgårdsskildraren Sven Barthel älskade att sätta tänderna i, eller rättare, pennan. Jag hade tänkt fara ut till ön. Se till huset, kolla isarna, få span på nåt fågelliv och sånt som hör vintern till. Men det blev streck i räkningen och lika bra det. Hämta ved och sköta vatten, brasor och vedspisar med trettionio grader i kroppen...nä.
  Det får bli Barthel, och ligga nedbäddad bland duntäcken och nogsamt uppallade kuddar. Barthel är en sån där som gärna upprepar sig, han beskriver stämningar med hela färglådan, långt mer färgsyftningar än hans kompanjon Roland Svensson som nästan blivit synonym med Barthel, har i sin mer effektiva och sparsmakade palett. Det blir att bläddra i några volymer, läsa några små naturbetraktelser. Sova en skvätt...
 Så nåt diametralt annorlunda. Hatte Stiwenius: Stockholmspärlor, en bok som trots kassans förbud, damp ner utanför brevlådan häromdagen. Jag såg utställningen på Stockholm Stadsmuseum för ett tag sedan. Sevärd. ( Och det är fortfarande fritt inträde på museet. Passa på innan någon marknadsliberal upptäckt det.) Förutom bilder som skildrar en tid, en ungdomlig energi, inte alltid så enkel, så är det bra foto. Och som grädde på moset, bilderna är rastrerade med Fm-raster tillråga på i duplex. Snyggt och snygg typografi. Jo, värt pengarna.

( Fm, förkortning för frekvensmodulerat raster även kallat stokastiskt raster där svärtan-gråskalan skapas genom att placera likstora rasterpunkter med olika inbördes avstånd beroende på vilken svärta man vill  få fram. Duplex, man använder ytterligare en tryckplåt för att trycka en annan ton, ofta betydligt ljusare än trycksvart. Man använder en dekorfärg, oftast något ur Pantonebiblioteket, färdigblandade tryckfärger enligt särskilt recept. Processen går att simulera hela vägen i Photoshop, lite meckigt är det dock.)