Nostalgi, att drabbas.

Det händer, oftast överrumplande, nostalgia. En förströdd bläddring i Amèens Seglarhamnar på ostkusten. Nött, delvis gulnad, med en eller annan anteckning i marginalen. Långt före GPS och andra hjälpmedel. Men samtidigt en svidande nostalgi. Det som är gjort är mer än det som ska göras. Tiden liksom.

Arbetar i sommarateljén. Nåt ska det bli. Och, trot den som vill, men alla klotter har en parallell i fotografiet. Precis som en enkel skiss behöver inte alltid ett fotografi vara enbart en avbildning. Det finns mer i bilder. En tolkning.  En stundens iakttagelse.

Blidö annandag midsommar 2024. Kameran, den i fickan. 

Nära

Kvällarna, nätterna alldeles innan. När ljuset är på topp och mörkret når aldrig hit. Det bomullsmjuka. Doften av stuga. En avvaktan. 
Morkullan som bytt riktning sen tidigare år, han flyger tvärs över nocken nu. Beckasinen, horsgöken, har jag inte hört i år. Men göken gol i alla väderstreck. Vad det nu kan innebära. Allorna flög vidare norrut till Norra Ishavets stränder, de bara gav sig av, omärkligt  en morgon för en månad sen. Gässen har fått gässlingar. Och drillsnäppan underhåller utmed stränderna.
    Man vaknar när kropp och ljus säger samma sak. Smyger upp och gläntar på stugdörren. Är där lite grann som en gäst. Man förundras.

Drillsnäppa. Med kameran som skissblock. Tjugofem år gammal bild.

Postrodden 2024

Även i år fick jag nöjet att göra Postnords stämpel till Postrodden Grisslehamn - Eckerö Åland. Över Ålands hav har jag seglat, men aldrig rott. Den bästa seglingen var nog den från Mariehamn mot Havsvalget på svenska sidan men med vindkantring kom kursen att bli sydlig och en ljummen julinatt utmed Svenska vallen i en stillsam halvind till kryssbog för att se solen gå upp i höjd med Svenska Högarna. Ja, det är såna där minnen man lever på. Och inga bilder finns. (Man borde ha haft ett par extrarullar i packningen).

Sommar

Nånstans strax efter nationaldagen, skolavslutningarna är det som att sommaren anländer och planar ut. Det blir tid till mycket oviktigt. Tid att bäddra i en bok, som kanske nåt av Saul Leiter. Eller Gunnar Smoliansky, utgåvan på Thames&Hudson, den med den hopplöst dåliga repron på lågkvalitativt papper. Som ändå fullkomligt gifter sig med bilderna.Kontemplativt.
   Familjen talgoxe är nu flygg och vi inväntar den andra kullen som nog ligger i startgroparna. Undrar hur många mindre slarvfel som dök upp i den här generationen? Och väntar nu på att den vita rosen, rosa alba, med rötter i Iran och världen därborta ska slå ut. Den är kort i sin blomning, ett par dagar om det vill sig illa. Något som ska fotograferas varje år. den är mycket vacker och har en subtil doft, något den delar med mycket som härstammar därifrån och i kring.
   Glad ändå att det gick bra för de klimatpositiva partierna i riket. Och att JÅ et consortes den här gången fick ett litet om än tydligt No,no från väljarkåren. 

En samling ben och skal. Sånt som kan komma att tecknas. Eller fotograferas. Skärvor. Trasigheter.

En fråga om utrustning

Ibland händer det. Alfåglarna ligger på fotoavstånd från bryggorna. Om man har ett minst 600mm och kan beskära ett hundratal millimeter till vill säga. Men det har inte jag. Hade jag haft det, vilket dessutom inneburit i ett oförsvarligt stort hål i plånboken, hade jag slutat dagen med några fina alfåglar, fjorton gudingar men bara en åda, en häger, en korp, fru storskrak, paret strandskata och ett par svarthakedoppingar. Skäggdoppingar som parningspelar är inte dumt det heller. Och havsörnen, "GammelAnte", så klart. Och ett oräknat antal andra av alla de sorter stora som små. Men ingen sädesärla.
   Det är kanske inget att gräma sig över, andra gör det bättre och har säkert mer med tålamod. Och jag går dessutom omkring med ett zoom. Jag börjar bli lat, eller är det den där fotolusten som inte alltid infinner sig. Det finns att fundera över.