Matfoto på västkustvis

En bild  på mat strax innan det blir mat och matfoto som inte är riktigt framme ännu. Jag hade turen att pricka in en trålare med havskräftsfångst (tre vokaler, tretton konsonanter. Slås möjligen av västkusktskt.) Så det blev att pinna hem med en par kilo nykokta ännu inte avsvalnade för snabbnedkylning. Man brer ut dem på tidningar och stoppar i frysen. Sen får man ha koll så att de inte fryser. Men jag passade på att knapra i mig ett par direkt. Ljumma. En delikatess!

En annan delikatess är strandkålen som växer här och där på västkustens stränder. Späda blad stekta i olivolja med lite vitlök, grädde och valnötter passar utmärkt till en pasta. Jag har faktiskt lyckats med att fröså strandkål från västkusten till ostkusten. Får se om de klarar vintern. Strandkålen är sällsynt eller rar som det heter i Stockholms skärgård. Mina två plantor lär  knappast bli invasiva i varje fall.

Glaskonst

På väg hem från baksidan till framsidan gör vi en avstickare till Högboda strax utanför Kil i Värmland och hälsar på våra kollegor Karin och Håkan. Ett par duktiga glaskonstnärer och tillika i någon bemärkelse födgenier.

Tittar på deras trädgård, där några sticklingar från vår trädgård tycks leva i välmåga. Äter en lunch, delikat är ordet och pratar lite gamla minnen och gemensamma bekantas öden och äventyr.

Mer om Karin och Håkan finner du här. Karin och Håkan har gjort flera offentliga utsmyckningar, ställt ut i USA och Japan och finns representerade både här och där.

(I såna här sammanhang är det nog färg som får gälla. Fujipro2 och 23/1.4. Vilket ibland får mig att fundera på varför 1.4.
I nittionio procent av fallen helt onödigt. Men har man en i arsenalen kan man ju nöta på den. Och så har den hyperfokalskala. En sån är aldrig fel.)

Är trivialbilder dokumenterande eller gestaltande?

Är en fråga som kan fånga ett visst intresse regniga lågtrycksdagar då västvinden ger frånlandsvind och bad och morgondopp ligger långt bort i listan.

Nu kan man så klart med viss fog fråga sig om frågeställningen i sig är relevant på nåt sätt. Har detta någon betydelse?
Ja och jo, men frågan dyker först upp när bilden publiceras och nått fram till en mottagare, läsaren-uttolkaren, hävdar någon. Andra menar att det är fotografens intention som avgör. Och hur vet man det? Och som sagt har det någon betydelse?
 Ja, om bild är ett språk så ligger det mycket kommunikation i begreppet. Bilder är sålunda till för att läsas. Eller går vi ensamma och talar i skogen, för vårt eget öra? Ja, det är kanske så trivialbilden kan definieras. Det är min röst för mitt öga. Eller åtminstone för de allra närmaste ögonen.
   Trivialbilden är väl nästan alltid gestaltande. Den gestaltande bilden har alltid någon form av tillrättaläggande i sig. Komposition, ljussättning om än i sin alldeles mest basala form, och nån slags regi. Syftet med trivialbilden är nästan alltid att vara vacker, om än inte insmickrande så i alla fall med ett positivt anslag. Den dokumenterande bilden är, om inte motsatsen så åtminstone en kommunikation om vad man faktiskt ser. Ett registrerande. (Sen kan naturligtvis en dokumenterande bild få andra kvaliteter än just de registrerande, men det är fortsättning på resonemanget.)
Resonemanget i stort haltar förmodligen något. Och kommer  så att göra tills det är så utrett som det kan tänkas bli. Allt blir inte klart och färdigt.  men det är en viktig tankerörelse i allt fotograferande.

(Barnbarn skrubbar potatis, ritar=gestaltar något. Fuji Xpro2 23/1.4.)

Närmare gatufoto än så här var inte möjligt

 ...en dag som denna. Men gullviva och vitsippa är passerad, Grand final för dem. Nu är den där tiden med midsommarblomster, humleblomster, gökärt och de övriga sju som i sinom ska läggas under huvudkuddar. Och den nästan flyktigaste av alla, hundkexet. Dikesblomman, de vita skyarna som diskret lägger tonen av försommar här i skärgården och annorstädes.

Och så mycket mer gatufoto än så blev det inte. Det är väldigt svårt att åstadkomma om man inte ha en stad till hands. Parkeringen utanför den lokala lanthandeln saknar all den dramatik GF bör rymma. Särskilt i, som det numera heter, i dessa tider. Vilket får mig att notera att just det uttrycket är ett sånt där Noa-ord. En omskrivning för något som inte ska nämnas vid namn. Som Gråben för vargen till exempel.

Men man kan också fylla sina dagar med att krypa runt i vegetationen med ett macro. Ramslöken blommar som finast just nu. Och den är fortfarande primör och används i vårt kök i alla möjliga recept.
   

En udda combo i gatufotosegmentet

Skulle det kunna vara. En Nikkor P-C 1:2,5 105mm. Med adapter till en Fuji Xpro2. Även om kameran är nästan helt rätt är objektivet inte det. Enligt gatufotografiets standard. 105 mm på Aps-c så hamnar man bort i 160 mm. Och drar man sig sen inte för att beskära en del så är man snart på väg mot det härad där fågelfotografiet sakta höjer sig över den fotografiska horisonten. Och huruvida telefotografering är accepterat eller inte i gf-landskapet så fins det så klart en annat problem här. Inte autofokus. Och hyperfokalmetoden kräver nog ett lite mer tillåtande skärpedjup än en 160 mm med bl. 3,5 eller nåt ditåt.
   Men bortsett från såna här smakfulla gaffelbitar i den fototekniska diskussionen, går det att fotografera GF med såna här brännvidder? Ja, men långsamheten i själva handhavandet med manuell fokus och ibland lite tidsödande skärpekontroll så skulle svaret nog vara, nej. Dock. Bildutsnittet ligger de facto ganska nära ögats faktiska bildutsnitt. Och då talar man om vad tapparna registrerar, ett ganska begränsat synfält som ligger väldigt långt från GF:s rekommenderade 35mm.
   Men nu ska man i sanningens namn skilja mellan vad ögat registrerar och vad en bild visar. Det är liksom inte riktigt samma sak. En  fotografi är ju som en målning i det att utsnittet är konstnären, fotografens val av beskrivning. Inte samma sak som vad ögat registrerar. Och ögat scannar dessutom supersnabbt verkligheten, eller en bild, och bygger ursnabbt en avläsning.
   Med en förenkling kan man kanske säga att brännvidder i 100 mm och uppåt mot 150, 160 är ögats millisekundsuppfattning medans 35mm och däromkring är bilder som ögat kan tillåtas skanna i. 35 mm (eller snarare 40mm) är det utsnitt som tillåter ögats scanner-minne att behålla bildutsnittets information. Det är såklart inte ögt som ser utan hela synapparaten med hjärnans olika minnesfunktioner och bearbetningsmekanik som arbetar. Och där kommer de extra ”vidvinkliga” brännvidderna, utsnitten in i bilden. Som till exempel det att fotografera med ännu mindre brännvidder än 24 mm i gatu-  och närmiljö. En sån bild ofta ger ögat, med sitt begränsade utsnitt,  väldigt mycket att scanna runt i. Kanske så mycket att det tar en stund för synapparaten att komma ihåg, det behövs fler scanningar så att säga. Och då uppstår kanske en ögats tvivel och osäkerhet, en närhet som ögat signalerar är mindre än en armlängds avstånd, coronatider att bortse ifrån,
   Som sagt, en bild är att betrakta som en retning på synapparaten. ( Nån gatufotobild med ovan nämnda kombo finns dessvärre inte att tillgå för närvarande. Får återkomma med det.)