Clafouti, någon?

En clafouti är en dessert i det franska köket som vi inte kände till. En slags omvänd tarte de pomme men betydligt friare i  kompositionen där allt toppas av en pannkaksliknande smet. Vi använder plommon. Vårt lilla plommonträd dignar av frukt. Bra pollinering och knastertorr juli-augusti, nåt vi får vänja oss vid i Roslagen, stressar växterna att sätta frukt i mängder. Sista gången liksom, efter detta döden är trädets "tanke",  hör vi samstämmigt från närmaste arborist som en närstående botaniker. Otippade effekter av klimatförändringen. Vilket inte innebär att det kommer upprepas år från år. Träd kan tröttna de med.

Nåväl, plommon delas och urkärnas. Äggvitor vispas fluffigt och det ingår både vetemjöl som vispgrädde och är det på franska ingår ett flertal bunkar, skedar med flera köksredskap. Frukten läggs i botten  på en smörad och sockrad springform, ovanpå det ett par lager av smet varefter allt går in i ugn. Gräddas och serveras med vaniljglass. Gillas särskilt av kökspersonalen.

Vardagsbilder ligger nära begreppet massbild. Och var hamnar exponeringarna. Bilder nära nog direkt ur kameran. Men ändå, bilder som i ett familjärt sammanhang har lite längre bäst före datum, åtminstone om morfar har vett att lagra bilderna på ett vettigt sätt.

Eftermiddagsbåten

Eftermiddagsbåten in till Strömkajen. Nån eller några kliver säkert av tidigare. I Waxholm, Gåshaga, Hasseludden kanske. Och en del kliver på. Sverige 2024. Det råder fred i landet.

Rapport från skärgården

Turerna ut till ytterskärgårdarna har blivit lätt räknade i år. Envis syd till sydväst gör färder utåt, och framför allt hemåt obekväma. Dessutom, SV är frånlandsvind så badvattnet håller inte önskvärd temperatur, åtminstone inte så det motiverar badutflykter. Och så mycket fotograferande blir det inte heller denna sommar. Oklart varför.

Nu blev det i allafall en tur ut till Viksgrunden och den lilla viken med sandbotten och rådande högt vattenstånd gör att det går att glida ända in till bästa solklippan. Högt vattenstånd gör att skärets konturer inte heller ser ut som de borde. Och en rivig VSV gör turen tillbaka mer än lovligt skumpig. Svartlögafjärden, som är en grund fjärd bygger ofta kort och hög och skvalpig sjö om det blåser upp. Vi ser i alla fall ett örnpar vid Dregelskärsharan, nära nog med ögonkontakt. ( Ja örnarna har väl haft ögonkontakt med oss hela tiden…) Nåt fotograferande av detta hade nog inte låtit sig göras ens med den mest sofistikerade kamerautrustningen. Särskilt inte om bägge händerna är upptagna av roder, gasreglage och minnesbild av verklighet understött av sjökort, det finns genvägar mellan grynnorna. Men det är såna fotografiska smällar man får ta.
   En annan smäll  att omgivning och omständigheter förhindrade en tur till årets Planket. Det hade varit kul att se, det var några år sen sist. 
   Och har ni noterat att Susan Sontag Om fotografi har kommit i nytryck, nu på Bonniers. Texter som står sig femtio år senare.

Fotografiet som visuell bekräftelse.

En fråga om utrustning

Ibland händer det. Alfåglarna ligger på fotoavstånd från bryggorna. Om man har ett minst 600mm och kan beskära ett hundratal millimeter till vill säga. Men det har inte jag. Hade jag haft det, vilket dessutom inneburit i ett oförsvarligt stort hål i plånboken, hade jag slutat dagen med några fina alfåglar, fjorton gudingar men bara en åda, en häger, en korp, fru storskrak, paret strandskata och ett par svarthakedoppingar. Skäggdoppingar som parningspelar är inte dumt det heller. Och havsörnen, "GammelAnte", så klart. Och ett oräknat antal andra av alla de sorter stora som små. Men ingen sädesärla.
   Det är kanske inget att gräma sig över, andra gör det bättre och har säkert mer med tålamod. Och jag går dessutom omkring med ett zoom. Jag börjar bli lat, eller är det den där fotolusten som inte alltid infinner sig. Det finns att fundera över.
   

Rembrandt, korn och beskära.

Den här bilden är beskuren. Jag tog bort en del överflödigt som inte tillförde något. Jag har kastat rawfilen. Jag har inget behov av att ångra mig. Det är bra som det är.
   Det finn olika skäl till varför man väljer att  beskära  en bild. Batavernas trohetsed, Rembrandts målning som hänger på Nationalmuseum, lite grann på nåder, en privat donation garanterar hängningen åtminstone en tid framåt (marknadsekonomins kultursyn) är ett bra exempel på beskärning, dock av lite annorlundas skäl. Från början var den fem och en halv meter bred och lika hög, men av inte helt utredd anledning, dock sannolikt, beroende på beställarens synpunkter om måleri och en avsaknad av som det heter, tillräckligt hög heroisk ansats i målningen. Det där med armlängds avstånd eller inte är nu inget nytt.
   Var det bortskurna hamnade vet man inte, vore jag Rembrandt hade jag skrapat bort målning såväl som grundering och målat nya tavlor på dukresterna. Återanvändning är inget nytt fenomen.
   Men hur målade Rembrandt? Att han var en mästare på ljus så klart är oomtvistat. Porträttfotografer sätter gärna ljuset som så kallat Rembrandtljus, chiaroscuro,. Metoderna för att uppnå det är många, men vill man pricka åt det rätta hållet kan man studera Riddaren och falken som hänger på Göteborgs konstmuseum eller Kökspigan på Nationalmuseum. 
   

Rembrandt använde en relativt gammal teknik för att bygga upp ljuset i målningen. Renässansens målare använde den tekniken fast med en undermålning i tempera, oftast äggoljetempera. Rembrandt bygger upp ljuset med, antagligen rätt mager oljefärg och får samtidigt en reliefartad struktur. Något som blir lite av en genväg. och ett nytt uttryck när han likt traditionen från renässansen tar fram färgtonerna med tunna lasyrer, och då med en begränsad palett.
   Vad kan en fotograf lära av det? Att ljuset ofta byggs bäst i ett svartvitt läge, att färgen därefter, redan i redigeringen, kan hållas lite kort och att fotografen gärna får hålla lite koll på ljusförhållandena i bilden. Om en bild innehållsligt eller berättartekniskt  tål att beskäras gör man det (Jag brukar ofta bläddra i boken om Beata Bergström . Signum 2013) . Att oskarpa bilder, som ofta tenderar att hänga på papperskorgskanten, med beskärning då och då kan bli nåt. Och att raw-formatet, guds gåva till digitalfotografen tillåter väldigt mycket mixtrande. Att oskärpan, Rembrandts sfumato-teknik hop med det pastosa ljusmåleriet är just oskärpa.
   Och titta på Batavernas trohetsed med vågplanet i bordskivan, de yttre gestalterna aningen beskurna. Ljuskällan dold bakom en figurant, avsaknaden av ett uttänkt gyllene snitt. Om det funnes en gyllene snittkomposition försvann den med all säkerhet den dagen då Rembrandt, antagligen i viss affekt  skar ut händelsen berättelsen. Den berättelse som funnits att se i Sverige sen slutet av sjuttonhundrtatalet Översätt det bildspråket till fotografiskt bildspråk. Man kan lära sig en hel del av detta.
   Och vad kan vi lära oss av impressionisterna. Något att återkomma till.

(Bilden ovan har inte ett Rembrandtljus. Ljuset faller i stället  in från en ljuskupol gott och väl tio meter upp. Och det oviktiga är kastat. Jag drar in svart och vitpunkt i den mån det behövs.Vägen mot svartvitt innebär en procedur Silver Efex. Jag använder helst Plus-X pan-simuleringen men lyfter svartpunkten en liten aning. Tillbaka i PS kollar jag återigen kurvan. Ska bilden vidare till tryck eller print ser jag till att den får en svag S-kurva, att kontrasten får en liten skjuts och att jag lägger på en liten aning klarhet för att få kontrast i mellantonerna. Om bilden ska publiceras på nätet får den en lite granna omvänd kurva, inga dramatiska spakdragningar. Det här är receptet för att få lite mer stuns i kornet. Tycker jag.)
 Nikon D300 24-70 2.8. )