Om gamla prylar och poesin

Har man tänkt på att även den digitala världen har en del kameror och objektiv om inte obsoleta, så åtminstone med bäst före-datum passerat med råge. Hur länge håller en digitalkamera? Utan att gå in på mätbarheter, antal exponeringar med mera. Utan mer av hur länge är en digital kamera adekvat i sina funktioner? År 2004 på våren satte jag sprätt på en ansenlig bit av sparkontot- en Nikon D70. Nån som minns den? En riktig digital systemkamera i amatörsegmentet med 6 Mp sensor. Det gick att spara i jpg, tiff och raw. Det fanns ett autofokus. Bruset vid 1600ISO var som Avestaforsen. Det gick att skruva på alla gamla Nikkorobjektiv. Det var en löjligt liten display och känslan av plast var påtaglig. Vad som sedan hände och skedde i kameravärlden är som det heter historia.
  Tog jag några bra bilder med den? Tveksamt. Men det berodde nog inte på kameran utan mer på mig själv. Fascinationen över att det nu var möjligt att fotografera digitalt så nära den gamla tekniken som möjligt var. Men fanns det tillräckligt med poesi just då? Bakom spakarna? En fråga varje bildskapare då och då bör rannsaka sig med. Innehållet, berättelsen, höll den? Var den i såfall uppriktig?
   Men å andra sidan, har jag tagit några genuint bra bilder med min gamla Rolleiflex? Tveksamt, eller ligger poesin i det föråldrade?
   Så kan man tänka i stunder av självrannsakan, men det finns samtidigt så förtvivlat mycket andra bilder och skäl till bilder. Och hur gör man sin egen "poesi" tillgänglig? Hur publicerar man i ett ständigt flöde av bilder med sekundsnabb publicering och angelägen i  mindre än en timme. Det är helt enkelt skitsvårt att åstadkomma något betydelsefullt.(Och det är kanske där nånstans vurmen för det analoga har en fot i den fotografiska backen. En gratiseffekt i tekniken.)
    Det är kanske också så att vi sysslar med skrivbordslådelyrik, fast i en digital form där lådan står på glänt.
   Men all publicering fordrar en mottagare, annars blir det ett rop i skogen. Och vem är mottagaren, eller snarare receivern, ett oräkneligt antal mottagare som mer eller mindre interagerar med sändaren-du själv. Komplicerat? Bara förnamnet.
  Där gick det från tankar om den mjuka poesin till knastertorr fakta, och vidare...
Så kan man också ställa frågan om vad som menas med bildpoesi.
to be continued...

Om poesi och teknik

I augustis första vecka är det som tiden står och väger. Brottet mellan bekymmerslös högsommar, till skillnad från den förväntansfulla försommaren, och nu, den eftertänksamma melankoliska sensommaren är aldrig så tydlig som just i denna stund. Det är som ett "hann man med?". Ett återigen.
   Vinden står på sydväst och är lågtrycksrivig. Inga båtar ligger rustade vid bryggan med revade storsegel för att anträda den långa färden tillbaks mot hemmahamn. I förberedelsen av dessa resor låg just en melankolisk dimension, men också ett slags förlösande, ett slags katharsis. En förberedelse inför det stora mörkret. ( Den här texten kom för övrigt att i något inspireras av Alf Johanssons utomordentliga svartvita Stockholmsfotografier här på FS.)

Att skildra stämningar som ovan ställer frågor om teknik. Hur gestaltar man det i teckning eller grafik? Eller måleriet? 
Det är en fråga om motiv, i något kompositionen men mycket i val av papper och gräng, färg, tuschets varmton, blyertstiftets mjukhet och tjocklek. Eller om vi talar fotografi, objektiv, film, framkallning, kopiering. Och naturligtvis den digitala simuleringen av föregående. Samt i fotografi den verklighet som väder, ljusförhållanden med mera erbjuder vid exponeringen.
   Och det är kanske i den här stunden man gör det lätt för sig. Den nya tekniken visavi gammal beprövad vill man säga. Men. Obsoleta objektiv och kamerahus gärna i kombination med insiktsfulla kunskaper om framkallning och kopiering, oavsett om det sker analogt eller digitalt kräver en viss insikt. Kunskap vill en del kalla det.
   Vi enas på vår promenad om att ljuset är mjukare, att de ljusockra tonerna ökar i landskapet, att vinden till trots också känns mjukare och behagligare. Och jag gör som alltid min baklängesräkning;  nu är det den 7 augusti, 46 dagar efter sommarsolstånd. Då har vi samma ljus som i början av maj. Majljuset är löftesrikt, augustiljuset är eftersinnande. Ljus är viktigt för fotografen. Eller hur?

Man pysslar i snickarboden. Fåglar liksom, minsta gemensamma  nämnare. Och äldsta barnbarnet överraskar med att dra One  note samba på hushållsgitarren. Det händer saker. Nån slags vardagskreativitet.

Åka båt

Vi tar en tur med S/S Blidösund, en av landets få kvarvarande koleldade ångfartyg. Till Svartlöga den här gången. Där ute träffar vi ett par konstnärer och pratar bild. Svartlöga by har något speciellt i lugnet och luften. Svårbeskrivligt men högst behagligt. Och mycket elände hamnar i bakgrunden när vi sitter på en mjuk klipphäll med vår matsäck och samtidigt iakttar en hord tärnor med sina ungar på det närmaste strandskäret. 
   Och åker man ångbåt är ett besök i maskinrummet nästintill obligatoriskt. Där är det trångt och ljudligt på ett mycket rytmiskt sätt. Speed-shuffle är rytmen. Ett tillfälle att skruva på 12mm aps-c. Så glömmer jag naturligtvis att fråga eldaren om namnet.

Ett sätt att flera sätt åka båt. Och att reflektera lite över stockholmarnas sentimentala vemodighet över sitt närområde; Stockholms skärgård. (Och jag som inte ens är stockholmare.) Något att rent av återkomma till nån gång. När andan faller på.

Att glädjas åt; Ungrarnas ohörsamhet vad gäller Prideparader.

Färg, svartvitt

När man ändrar en bild i färg till svartvitt (gråskala) åker ögat snålskjuts på det faktum att ögat (hela synapparaten inklusive en del rent intellektuella förmågor) snabbt formulerar frågan Vad. (Vad-var-när-hur-kedjan). Ögat uppfattar tomatskivor och, antagligen, blad av basilika. Ögat ser rött och grönt. Med en skvätt balsamico, lite flingsalt och kanske några klipp gräslök ser ögat lite mer. Det är här nånstans ögat börjar  interagera med andra sinnen. Luktsinnet, smaksinnet. Sinnets förväntningar.

Fotografi är inte det absolutas konst precis som alla annan bildkonst och bildkommunikation inte heller är det. Det krävs en mottagare (reciever) och en återkoppling tillbaks till  sändaren (transmitter) för att kommunikation ska uppstå. Och alla de frågor som, förhoppningsvis uppstår i betraktarens öga. Bilden som bekräftelse, bildens som nyfikenhet, bilden som bevis.
  Det är kanske därför bilder med lite mer entropi än en tallrik med tomatskivor kan irritera betraktarens synapparat. Att kryssa förbi det irriterande och behålla den oskuldsfulla tilltron till idyllen. Vilket får mig att tänka på arbetarförfattarna en gång i en tid långt före min, de som flyttade ut till syrentorpen för att verkligheten, depressionen med allt vad en sån innebär och det avlägsna stöveltrampet straxt bortom händelsehorisonten oroade på ett nästan fysiskt sätt. (Jag läste helt nyligen om Erik Asklunds trilogi; Bröderna i Klara. Av flera skäl. En viss connection till Erik S finns.)
Kontentan av detta är, skiva inte tomater. Det krånglar till det.

Färg, svartvitt, kontrast och form

är fyra företeelser som man nog får säga har stor betydelse för den som skapar bilder. Innehåll och berättelse oräknat. Är man fotograf är man enögd. Därför tittar jag gärna med ett öga när jag vill se ordentligt (även när jag tecknar). Djupseendet har jag ingen större nytta av när jag skapar en bild som i sig är tvådimensionell men skapar illusionen av djup.
   Färg eller svartvitt? Vi uppfattar verkligheten mer eller mindre fulländat i färg, men bildgestaltning innehåller också det svartvita som möjlighet. Oavsett teknik. Att se ett motiv som är i färg på ett svartvitt sätt är en konst som kan övas upp. Men tänk då på att vissa färger skiljer sig väldigt lite i svartvitt såsom grönt och rött som i vissa fall blir exakt likadana i gråskala. "Svartvitseendet" är en till stor del intellektuell process.  Till det är förmågan att vara medveten om kontraster i bilden betydelsefull. Kontrast uppfattas bäst om man tittar med ett öga och kisar. Öva på det.
   Att uppfatta former är fundamentalt för allt bildarbete oavsett om du håller i en kamera, pennna, ritkol eller pensel och palett. Med den skillnaden att fotograferar du har du alla former direkt i exponeringen. Men en tecknare kan därutöver också välja att se de negativa formerna. Mellanrummen. I stället för att teckna armen på modellen kan tecknaren i stället teckna mellanrummet mellan arm-kropp. Eller mellanrummen mellan grenarna i ett träd. Eller en pinnstol eller vad det nu vara månde. Öva dig i att se mellanrum. Och som i all bildgestaltning, det går lättare med ett kisande öga. 

Texten hittad i mina lektionsförberedelser fotografisk bild A. Jag rensar bland gamla pärmar. Från den tiden jag lönearbetade. Men kisar med ett öga gör jag fortfarande.)