Gotlandsvecka

Några dagar hos goda vänner i Ljugarn hör våren till, i år kompletterat med ett besök och övernattning på Stora Karlsö. Redan här kan avslöjas att det fotografiska i tillvaron utsattes för prövningar. Är man ornitolog i nåt avseende, vill man fotografera fåglar, eller orchidéer? Vackert placerade buskar och träd mot en obruten horisont? Här lurar trivialbilden i vassen om man säger. Och massbilden ligger bara ett delningstryck bort i Iphonen.
  En liten utrustningsfråga dyker upp. Vilket kamerahus till vilka objektiv? En D800 med en 70-200 kommer man inte långt med, inte ens med en 2x teleplus. Oaktat att beskärningsfaktorn är nära 200 procent. Om det gäller fåglar alltså. Med ett makro påskruvat går orchidéerna inte säkra, eller annat grönt för övrigt. Så infann sig tanken att bara ta med en Fuji Xpro2 som har tillräckligt med sensor för att klara lite beskärning. Något dedikerat fågelobjektiv saknas nu i arsenalen och hur många gånger har jag inte sagt mig själv att fåglar får de som är bättre skickade vare sig det gäller utrustning eller handaskicklighet ta hand om. Jag nöjer mig med floran, och naturskönt utportionerade buskar och träd.  

Trivialbild och massbild ja. En bildanalytisk fråga eller kanske än mer en fråga av bildkommunikativ art. När blir bilder massbilder och finns det situationer när massbilder byter skepnad och blir något annat? Eller borde man kanske byta ut begreppet massbild mot sociala media-bild? Fast det är liksom lite svårare att säga. Vem vet, ett nytt begrepp kanske dyker upp.
Jag har under några dagar samlat på mig ett antal bilder som i ena stunden lätt kan föras in i kontextet socialtmedia-bild och i nästa stund appliceras i ett trivialbildsammanhang. 

En byggnad tilhörig Stora Karlsö fyr. En röd stuga som lär vara en av de mest fotograferade röda stugorna i landet. Åtminstone på tio i topp-listan.

Är man på Stora Karlsö ska sillgrisslorna ses och helst fotograferas. Här sedda ovanifrån. Med en Nikkor 105/2.5, lämplig adapter och en teleplus x2 på Fujin. Nja...hur var det nu med fågelfotograferandet.

Åda ruvar stillsamt. Närgränsen till ådan är inte många meter, det är nästan som gatufoto.

Bilden som bevis. Säsongens första ejderungar fotograferade. Fyra stycken  varav två syns i bild.
Fortsättning följer.

Blått och man ser lite mer

Den här bilden ser inte mycket ut för världen men såg ni vyn i en kikare skulle ni säkert haja till. Förstora gärna. Ett inte helt ovanligt fenomen i skärgården på vårarna. Det är de här hägringarna man ser som hänger över horisonten. Det gör att man faktiskt ser, om man har en kikare, skärgårdarna väldigt långt ut, Nassa och ända ut till Svenska Högarna. Det är spännande. Det lär för övrigt vara det här fenomenet som gett upphovet till”Gunnilsöra”, den sägenomspunna ön som svävar långt ute till havs och som möjligen kan vara en hägring av Ösel på andra sidan Östersjön. 
   Det är inte osökt att jag kommer att tänka på ett kommunalråd i kommunen (företräder ett parti på blåa sidan) som med reptilsnabbhet reagerade på en fundering och idé  om  att bygga en vindkraftpark ute i Östersjön ungefär trettio sjömil sydost om Sandhamn. Det skulle inkräkta på utsikt och förfula landskapet med sina 300 meter höga vindsnurror. Nu hör det visserligen till saken att man knappast lär se vindsnurrorna vare sig från KSSS klubbhus på Sandhamn eller än mindre från kommunalrådets veranda. Mest beroende på att jordens krökning inte tillåter det, men också därför att det är väldigt svårt att urskilja ett fem meter brett rotorblad på det avståndet. Och skulle man till äventyrs göra det eller bara känna en allmän olust skulle kommunalrådet kunna  sända en tanke till golvvärmen i badrummet, elbilen, tvättmaskinen, kylen och frysen och ja listan blir rätt lång. Fullt utbyggt skulle vindkraftsparken producera 20 TW, ungefär lika mycket som Forsmarks tre reaktorer gör.
   Det är sånt där man kan fundera runt när man sitter på en vårvarm sten och spanar, lyssnar på alfågelsången och alla de andra som snattrar runt ute på fjärden. 

Covidsysselsättning

I karantän och en släng av covid. Och inte mycket fotograferande just nu. Men det blir andra bilder. Exakt vart det är på väg är mer oklart. Att kameran fungerat som skissblock är i alla fall klart och mycket användbart.
Kanske dags för lite mer måleri. Det var ett tag sedan. Det går väl så där, lite seg i pallet som man ibland uttrycker det.Och det är lite svårt att hålla sinnet på rätt spår när tankarna mer än ofta är i nyhetsrapporterna. 

Rätt tid för vasspennor

Nu är rätt tid att skära vasspennor. Fjolårsvass ska det vara, den är torr och fin nu. Ta gärna en bit ner på stråna där den är lite hårdare.

Skär snett alldeles intill ett bladfäste och formera spetsen så att den blir lagom tjock.

Skär försiktigt en skåra i spetsen med skalpell eller rakblad.

Färdigt. Tusch eller bläck. De håller inte så länge, man får formera dem då och då. Men vass är gratis.

Mellandag. Inte analog.

Vi tog en sväng ner till Morga hage vid Mälaren. Knasterskarpt lågt ljus inte utan en viss dramatik så som det ofta blir när isarna lägger sig i sträng kyla. 
Hemma i värmen skruvar jag några bilder rätt mycket. Svartvitt, korn och kontrast. Jag tänker kameran som ett skissblock. Ett grängat papper och blyerts 8B. Det här skulle också kunna vara utgångspunkten för några etsningar eller mezzotinter eller något däremellan. Från digital process till väldigt analogt arbete i grafikverkstaden. Man kan gå den vägen också.