november. fortsättning följer

Det kom en hel del regn.  30 mm säger mätaren. Skogen och tomterna är sjöblöta.  Vädret är en effekt av klimatet. Och man undrar varför det blivit en aningen lågmält ute på sociala medier när det gäller  just frågor om klimat och väder.
  Jag går i skogen och rafsar ihop en kasse trattkantareller. Men varför får jag inte lyckas med att hitta den där skocken av svart trumpetsvamp, det svarta guldet? Det frågar jag mig då och då.

Och om bilden. Grabben längst bort på scenen, han med mössa är trummis och slagverkare. Och äldsta barnbarn (är farfar stolt eller?) De är flera i rytmsektionen och alternerar mellan olika rytmiska uppgifter. Att spela i storband betyder att ingå i ett sammanhang, att vara behövd. Men också, inte minst för blåsarna, att höra sin stämma smälta samman med de andra stämmorna och bilda en harmoni, ett ackord. Något som är större än summan av delarna. Och gemenskap. Kulturskola med andra ord. Sånt som marknadsekonomer gärna vill dra in på, det lönar sig ju inte. Musik, bild, teater och sånt. Och det är inte bara ett utslag av nyåterkommen marknadsliberalism. Kultur och människor som tänker själva är farliga saker. Det är inte bara marknadsekonomer som vill dra in på kultur. Behöver man säga mer...

Bernt Rosengren, Tina Turner och minnet av ljud

Bernt Rosengren har gått ur tiden. En av de stora. Saxofonist och jazzmusiker. Jag missade en av hans sista spelningar. Han hade, trots ålderns höst, tydligen klivit upp och lirat skjortan av allt och alla.

  I mina negativpärmar finns en bild på Bernt. Inget att yvas över, men ljussättningen på Uppsala Musikforums scen nån gång i tidigt sjuttiotal var inte ”top of the hill om man så säger. Och Tri-X lite småslarvigt framkallad gjorde inte saken bättre. Milt sagt dammig, ja man kan nog ha många synpunkter på det fotografiska. Men jag äger en bild i alla fall. Bilden som ett stöd för minnet.
  Och Tina Turner har också gått ur tiden. Med lite mer buller och bång än Bernt. Bra dokumentär på SVTplay. Vi som såg Ike and Tina Turner i Stockholm 1972. Lite minns man. 
 Och våra ljudminnen, apropos musik. Hur många minns ljudet av att sätta in ett kasettband i en kasettbandspelare och sedan trycka på play. Eller det än mer subtila ljudet av att plocka ut, sätta in en minikasett i telefonsvarare? Och andra ljudminnen. Som det distinkta ljudet när nålen går in i spåret på en LP-skiva, fwump. 
   Och doftminnena. Men det är en annan historia.

(Bilden tagen med en Pentax spotmatic, lite oklart vilket objektiv. Tri-X D76)

Fantastisk klangbild och fickkamerans tillkortakommanden

Musik: Matti A:son trio med Anders Hagberg och Per V Johansson. Ackordeon, flöjter-sopransax, kontrabas. Just kombon accordeon och basflöjt gifter sig alldeles utomordentligt.

Bild: Fickkamera i all ära men det här ljuset fixar den inte, inte ens efter en vända i Snapseed. Här hade behövts tyngre artilleri. Sånt som inte ryms i fickan och inte ständigt är till hands. Det är skillnad på kameror och kameror.

Om mer eller mindre korn

Med rätt långa intervaller dyker frågan om korn eller inte upp i fotodebatten. Ofta med så långa mellanrum att det blir som en ny erövring varje gång.
Frågan om fint korn, och ett mjukt kopieringsförfarande och motsatsen och vad som ska premieras går tillbaka till fyrtio och femtiotalen men har nog ändå ett ännu äldre ursprung. Ofta kom frågan att handla om vad som var rätt och fel, god visavi dålig smak och liknande. Mer sällan om att teknik också är uttrycksmedel. Man talade om "rosenlundare" och "bakgårdsromantik". ”Mjukisar” och ”hårdisar” skulle man också kunna uttrycka det.
Men något intressant, som på intet sätt är förbigånget vare sig i den tidens debatt eller den som numer dyker upp då och då, är att det i mycket handlade om introduktionen av nya snabbare fotografiska material. Läs grövre korn, ökad ljuskänslighet, framkallarerecept  multigradepapper och allmänt en önskan om större omfång bilderna, vilket så klart triggade igång branschen att försöka kombinera fint korn med snabbhet. Lite katten på råttan liksom. Ett problem var ju också hur man skulle klara av mellantonerna i dåtidens rasterteknik. Och då talar vi om boktryck, rotogravyr och  klichéteknik långt före den tekniskt enklare offsettekniken. (För att inte tala om dagens digitala bläckstråleskrivare.) Det är lätt att glömma bort att det är tryckindustrin som i huvudsak leder utvecklingen. Amatörer, såväl trivialfotografer som hängivna entusiaster åker med på tåget om man så säger.   

Men det finns en annan intressant infallsvinkel på det här med korn. Om man tittar lite på den konstgenre som ligger närmast fotografiet nämligen konstgrafik; torrnål, etsning, kopparstick, litografi med mera, grafik från slutet av 1800-talet och framåt. Från den ofta mjukt tecknade och noggranna etsningstekniken eller ”tusenstreckare”, torrnålar av Isander, Fridell och Borglind under tio och tjugotalen, till efterkrigstidens grafik; Börje Vesléns skissartade svartvita litografier, Börje Sandelins drömska scener för att nämna några. Uttrycksmedlen går arm i arm med berättelserna. Från nationalromantikens efterdyningar till efterkrigstidens atombombsångest och tiden där emellan.

Grovt korn och hård kopiering? Bakgårdsromantik, ja kanske. Korn och oskärpa behöver nödvändigtvis inte vara synonymt med det socialt engagerat fotografi som gick hand i hand med de växande alternativrörelserna under sextiotalets andra hälft och senare även under sjuttiotalet. Korn och oskärpa kunde vara ett uttrycksmedel i sig, nåt som också tog sitt ultimata uttryck i fotografiken, tekniken som i mycket möjliggjordes av den reproteknik som hörde intimt samman med offset, och silkscreenteknikens intåg i tryckmedia. Det här är också en tid när tryck och affischkonst blev enklare att arbeta med, till alternativrörelsernas fromma.

Idag blev det lite pyssel  med några Tri-X negativ. Lyssnade på Sevda https://open.spotify.com/album/7pISLhD4rDwK7tl85o5jT6?si=OhaX5WIvTzi11A2-BG-6GQ , en platta som håller i alla väder. Och då fick det bli en bild på trumpetaren och bandledaren Maffy Falay. Ett bildexempel på det lite tidstypiska bildsättet, inte nödvändigtvis kornigare men inte heller mjukt. Ser också att dammbortagningen borde göras lite mer noggrannt. Pentax spotmatic Tri-X 1600ASA. Antagligen en Takumar 85mm.

Inget mörker utan ljus

(Eller inget ljus utan mörker? Eller inga bilder utan ett mörkrum? Om än ett digitalt sådant. Eller att i denna mörka tid finns ändå ljus. Och att kulturen överlever. Och att vi snart blir vaccinerade, och Trump försvinner ut i mörkret. Och andra tankar klockan 04.15.)

Rensar 2019 och 2020 års hämtningsmappar för ny säkerhetskopiering. Inte så mycket konsertbilder men den här från en konsert på Konstmuseet. Goran Kajfes Tropiques  med Christer Bothén på basklarinett var en mäktig musikstund. Lyhörd improvisationsmusik brukar det heta.
Och en del oskärpa i bild som sig bör.