Åka båt

Vi tar en tur med S/S Blidösund, en av landets få kvarvarande koleldade ångfartyg. Till Svartlöga den här gången. Där ute träffar vi ett par konstnärer och pratar bild. Svartlöga by har något speciellt i lugnet och luften. Svårbeskrivligt men högst behagligt. Och mycket elände hamnar i bakgrunden när vi sitter på en mjuk klipphäll med vår matsäck och samtidigt iakttar en hord tärnor med sina ungar på det närmaste strandskäret. 
   Och åker man ångbåt är ett besök i maskinrummet nästintill obligatoriskt. Där är det trångt och ljudligt på ett mycket rytmiskt sätt. Speed-shuffle är rytmen. Ett tillfälle att skruva på 12mm aps-c. Så glömmer jag naturligtvis att fråga eldaren om namnet.

Ett sätt att flera sätt åka båt. Och att reflektera lite över stockholmarnas sentimentala vemodighet över sitt närområde; Stockholms skärgård. (Och jag som inte ens är stockholmare.) Något att rent av återkomma till nån gång. När andan faller på.

Att glädjas åt; Ungrarnas ohörsamhet vad gäller Prideparader.

Färg, svartvitt

När man ändrar en bild i färg till svartvitt (gråskala) åker ögat snålskjuts på det faktum att ögat (hela synapparaten inklusive en del rent intellektuella förmågor) snabbt formulerar frågan Vad. (Vad-var-när-hur-kedjan). Ögat uppfattar tomatskivor och, antagligen, blad av basilika. Ögat ser rött och grönt. Med en skvätt balsamico, lite flingsalt och kanske några klipp gräslök ser ögat lite mer. Det är här nånstans ögat börjar  interagera med andra sinnen. Luktsinnet, smaksinnet. Sinnets förväntningar.

Fotografi är inte det absolutas konst precis som alla annan bildkonst och bildkommunikation inte heller är det. Det krävs en mottagare (reciever) och en återkoppling tillbaks till  sändaren (transmitter) för att kommunikation ska uppstå. Och alla de frågor som, förhoppningsvis uppstår i betraktarens öga. Bilden som bekräftelse, bildens som nyfikenhet, bilden som bevis.
  Det är kanske därför bilder med lite mer entropi än en tallrik med tomatskivor kan irritera betraktarens synapparat. Att kryssa förbi det irriterande och behålla den oskuldsfulla tilltron till idyllen. Vilket får mig att tänka på arbetarförfattarna en gång i en tid långt före min, de som flyttade ut till syrentorpen för att verkligheten, depressionen med allt vad en sån innebär och det avlägsna stöveltrampet straxt bortom händelsehorisonten oroade på ett nästan fysiskt sätt. (Jag läste helt nyligen om Erik Asklunds trilogi; Bröderna i Klara. Av flera skäl. En viss connection till Erik S finns.)
Kontentan av detta är, skiva inte tomater. Det krånglar till det.

Färg, svartvitt, kontrast och form

är fyra företeelser som man nog får säga har stor betydelse för den som skapar bilder. Innehåll och berättelse oräknat. Är man fotograf är man enögd. Därför tittar jag gärna med ett öga när jag vill se ordentligt (även när jag tecknar). Djupseendet har jag ingen större nytta av när jag skapar en bild som i sig är tvådimensionell men skapar illusionen av djup.
   Färg eller svartvitt? Vi uppfattar verkligheten mer eller mindre fulländat i färg, men bildgestaltning innehåller också det svartvita som möjlighet. Oavsett teknik. Att se ett motiv som är i färg på ett svartvitt sätt är en konst som kan övas upp. Men tänk då på att vissa färger skiljer sig väldigt lite i svartvitt såsom grönt och rött som i vissa fall blir exakt likadana i gråskala. "Svartvitseendet" är en till stor del intellektuell process.  Till det är förmågan att vara medveten om kontraster i bilden betydelsefull. Kontrast uppfattas bäst om man tittar med ett öga och kisar. Öva på det.
   Att uppfatta former är fundamentalt för allt bildarbete oavsett om du håller i en kamera, pennna, ritkol eller pensel och palett. Med den skillnaden att fotograferar du har du alla former direkt i exponeringen. Men en tecknare kan därutöver också välja att se de negativa formerna. Mellanrummen. I stället för att teckna armen på modellen kan tecknaren i stället teckna mellanrummet mellan arm-kropp. Eller mellanrummen mellan grenarna i ett träd. Eller en pinnstol eller vad det nu vara månde. Öva dig i att se mellanrum. Och som i all bildgestaltning, det går lättare med ett kisande öga. 

Texten hittad i mina lektionsförberedelser fotografisk bild A. Jag rensar bland gamla pärmar. Från den tiden jag lönearbetade. Men kisar med ett öga gör jag fortfarande.)

Natur och väder

Nu hör jag årets första gök, den sjuttonde maj. Östergök, tröstergök. Han är väldigt nära men hur ofta ser man en gök?

Det är en sån där regnig dag. Grå, kall och rätt tråkig. Det har möjligen det goda med sig att allt går långsammare, blomningen och det där. Mellan hägg och syrén dras ut så att det faktiskt blir ett mellanrum, till alla skomakares glädje. 
    Om det nu blir varmare, hur kan det då vara så kallt? Hur förklarar man sånt? Värme innebär rörelse, mer energi. Ju mer värme, energi desto mer rörelse, sånt som enkelt illustreras om man tittar ner i morgonens äggkastrull. På vissa ställen blir det väldigt varmt och på andra ställen kallt. Det blir bråkigt. Tveksamt om ett sånt argument och förklaring räcker...
   Går det ens att skriva eller blogga om något utan att tangera den situation världen befinner sig i?  Att det skulle finnas ytor eller arenor som ligger utanför vad som händer? Tveksamt. (Äggkastrull? E´ru marxist?)
  Tröstergök. Alltid nåt.   
   

Ett litet bokfynd.

När boquinisten ställer ut sina boklådor vid ån vet man att det är vår. Förr om åren var de flera som sålde böcker där, men nu bara en.  Och att botanisera i kartongen är ett litet nöje i sig även om jag är försedd med ett icke förhandlingsbart spontant krav från hustrun: Inga fler tunga konstböcker.  Men så  hittar jag en liten volym, Erik Asklund - Gäst i naturen. I liten oktav så långt från coffeetable-formatet man kan tänka sig. Med teckningar av Mats Nilsson och satt med en variant av Caslon. En liten nätt sak synnerligen väl typograferad med  balanserat marginalförhållande.

Idag en sån  dag när jag sjunker ner i skärgårdsvistet. Det myckna är gjort, var sak på sin plats, året på ön kan börja. Flugsnapparen dök upp i  går. Plötsligt sitter han  där i lönnen medans ärlan letar flygfän i gräset.
   Så blir det en liten promenad förbi vilthängnet och visst går det ett par tranor där. Det kanske blir en familj, vem vet. Gudingarna råmar i viken, en strandskata dyker upp och i fonden, alfågelsången. Nu väntar jag bara på morkullan, ska han sträcka över taknocken i kväll?

Det är inte min hobby eller livsuppgift att fotografera fåglar. Andra är bättre skickade och utrustade och gör det bättre.
    Krafsigt "dåliga" bilder har däremot alltid intresserat mig. Sånt som liknar Nicéphore Niépces berömda fotografi av ett hustak, ett av de första fotografierna mänskligheten fick skåda. Niépces bild var naturligtvis inte dålig, de första stapplande steget mot vad vi har idag. Men det är en sak att idag göra dem på riktigt som ett uttryck eller snarare brist på kunnande och sviktande handlag, en helt annan sak att göra det medvetet. Det går ju att göra i den digitala världen. Att få det se ut som. Men roligare att göra på riktigt. Därför är jag numera ofta utrustad med två kameror, en Xpro-2 och en svartvitt-laddad Nikon F för krafserierna på mina utflykter.  Jag vad kan komma ur detta?
Trevlig Valborg önskas.