Gatufoto och varför jag föredrar svartvitt

Ja, det är nog så att gatufoto i mycket blivit synonymt med svartvitt. Och nog kan man fundera en del över varför. För egen del blir väldigt mycket av mina bilder svartvita, oavsett motiv. Det har säkert sin förklaring i att jag tecknar mycket, har tecknat svartvitt blyerts i snart femtio år och det har helt enkelt blivit mina viktigaste uttrycksmedel (fick bevars ett kulturstipendium för några år sedan av den anledningen). Så oavsett vad som hamnar framför kameralinsen så tänker jag även där svartvitt. Sen trivs jag också med möjligheten att skapa lite korn och särskild svärta med de till buds stående medlen. Jag känner mig hemma i det precis som jag känner mig hemmastadd  i torrnål, etsning och andra grafiska tekniker.
Egentligen borde det inte vara ett problem. Var det mer korrekt att ha färgfilm i kameran i stället för svartvitt på den analoga tiden? 

Om ovanstående bild kvalar in som gatufoto låter jag vara osagt. Mitt uppsåt har mera varit att beskriva eller om man vill vara pretentiös, gestalta en miljö som nu råkade vara Manhattan. Jag hade inte som mål att ta bilder utifrån gatufotografernas egen gatufotokontext. Målet var nog att hitta nån slags närvaro (och där slog visst det pretentiösa i taket).

(bild: I krokarna kring Grand Central NY. Det luktar sopor också. Fuji x10.)

Ständigt detta gatufoto

När uppstod begreppet gatufoto? Nån som vet? Och nu menar jag inte när klassiska, så kallade gatufoton togs. Utan begreppet. Nånstans i tiden uppstår en definition, inte helt olikt en naturalist som i linnéansk anda sorterar tillvaron. Och det innebär på ett lite märkligt sätt att bilder fotograferade i en tid långt innan begreppet uppfinns helt plötsligt får en etikett, till och med en ny etikett. Och så kanske det får vara. Men i debatten om gatufotografi som blossar upp med regelbundenhet saknar jag någon som diskuterar fotografi och gatudito i synnerhet utifrån ett språkligt perspektiv.
Bild är ett av många språk. Som vi läser. Och som vi författar. Precis som någon skriver en avhandling, en artikel, ett reportage, en novell, ett kåseri, en dikt så fotograferas det, alltifrån bilder med saklighetens som mål till bilder vars syfte är att gestalta fotografens/författarens sinnestillstånd. Och det är här nånstans jag tror att man kan hitta en annorlunda och möjligen ny ingång i den eviga diskussionen. Vad är fotografens berättelse? Med vilka medel förmedlar fotografen denna berättelse? Vad vill fotografen berätta/ gestalta?
Bilden här ovan är en bild utan stil och finess, den är språkligt ett ogenomtänkt yttrande, kanske väldigt färgat av stunden. Det regnar i ett ständigt halvdunkel. Tristessen ligger som en evigtlång gångmatta framför fötterna. Sinnet är ofokuserat, vänt inåt. det är inte Ferlin, det är inte Stagnelius,. Det är möjligen en pubertal grymtning i tillvaron.

(En fotouppgift jag ibland körde, på den tiden det begav sig-jag är numera emeritus, var att eleverna fick i uppgift att skriva en liten dikt, gärna en haiku,  som beskrev samma sak som den bild de valt ut. Det fungerade ganska bra, lite som en ögonöppnare. En känsla, en upplevelse, en insikt eller upptäckt kan förmedlas med olika språk. Ibland fungerar bildspråket bäst.)

Årets första bild

Årets första bild blev ett försök i akt och mening att ta en serie porträttbilder. I nästa projekt alltså. I brist på modell, som lämnat återbud - modell eller kanske snarare en figurant verkar vara svårfunnen, går det ändå att tejpa ihop nåt som har ungefär lika mycket djup som ett huvud. Det här är alltså ingen konstbild. Enbart ett test. Papperslappen på väggen bakom för att utröna vilket skärpedjup som är möjligt i det här rummet, eller snarare vilken brist på skärpedjup som går att uppnå. Provade tre objektiv och fastnade för ett gammalt Nikkor-PC 105mm 1:2,5. Så får det bli. 

Så var det en gatufotodiskussion igång i forumen. Intressant. Men jag håller mig utanför så länge. Har nog inte så mycket att tillföra.

Universellt lekande

Finns det överhuvudtaget något barn i världen som inte lekt affär? (Jo, det finns det såklart.) Men nog är det är en prövning och träning i tålamod. Kommer det någon kund eller? Stenar, snäckskal, det mesta går att sätta prislapp på. En ljummen afton vid strandpromenaden i Piran, en liten stad vid Sloveniens väldigt korta kust.

Lipica

Jag bläddrade i en fotobok*; Berätta inte för någon-tjugo fotografer med bilder från Slovenien. Bland annat en serie av Gunilla Sikström om Lipizzanern, de vita hästarna som är helt förknippade med Spanska ridskolan. Som föl är de grå eller gråbruna. Först vid åtta tio års ålder blir de vita. 

Den här bilden är tagen i  Lipica i Slovenien. En helt vanlig dag i ett lippizzaner-liv. Tittar man noga ser man ett föl till höger i bild. För några år sedan gjorde jag en rundresa i det lilla landet inklämt mellan Italien och Kroatien. Hittade en lite bortglömd mapp på en av hårddiskarna med bilderna därifrån. Slovenien gav intrycket av en hel del forn öststat, en hel del EU-pengar. Lite mix av det mesta.
Ska botanisera lite mer i den här mappen tror jag. 

*(Lindberg m.fl. Berätta inte för någon. Kartago förlag 2005.)