Bra grej för alla gatufotografer och en del andra också för den delen.

En tur till Enköping och Awnis fotokurs. ( Jag är där som språkstöd och "observatör".) Så här i början är kursen rätt Basic och behandlar idag kort och lång slutartid. Kanske lite för "basic" en del deltagare.
MEN. På vägen hem i bussen (och jag konstaterade helt utanför ämnet att det finns många vackra ensamma träd på slätten, särskilt i snö) kom jag att tänka på en övning jag körde i kursen Fotografisk bild 1. När deltagarna började bli hyfsat varma i kläderna och vi började närma oss olika genrer och hur sådana bäst tillämpas, gjorde vi gatufoto-inslaget så här:
Nu går ni ut och fotograferar på stan. Motiven får vara vad som helst. Vi träffas nästa lektion och går som vanligt igenom bilderna, det vill säga rensar och plockar ut de där sex-sju som känns bäst i magen. Så efter en snabb genomgång får eleverna en mall eller matris. ( mallen är gatufotografiets "tio budord") Gå nu igenom era bilder ( det här görs två och två) och se om bilderna uppfyller matrisen krav. Det visar sig så klart ganska snabbt att vissa bilder faller ur direkt, men också att en del bilder om inte matchar helt och hållet så uppfyller  de iallafall vissa av kriterierna. Vi blir också överens om att bilder som uppfyller matrisen för den skull inte alltid har bäst kvalitet i alla avseenden. Det kan vara oskärpa på fel ställe, nånting i ögonblicket som inte riktigt stämmer och så vidare. Vi brukade stoppa där för nu var vi snubblande nära långa resonemang om bilders olika kvaliteter med mera. Och det spar vi till ett annat tillfälle.
 Det är faktiskt inte helt fel, även för gamla fotorävar att ibland gå tillbaka till ruta ett. För att se vad man egentligen håller på med. Prova själv!

( den här bilden är inte helt överraskande svartvitt. Vi tyckte att tillvaron var lite svartvit idag. Och jag har drabbats av en svårartad pedagog-abstinens.)

Gatufoto och är det något som saknas

(ovanstående bild har rätt lite med texten under att göra)

Om det nu bara vore för tekniken skulle vi ta fantastiska bilder. Knasterskärpa, färgåtergivning, ljusstyrka, känslighet med mera, med mera. Och vill man plåta en blåmes kan man göra det med sån skärpa och upplösning att man nära nog ser kvalstren vanka där i fjäderdräkten. Där har man glädje av det. Men i gatufoto tillför kanske inte superskärpan något?

Vi har kameror och utrustning som gör att vi kan frysa ögonblicket vilket så klart är kul i sportfoto. Stackars alla simmare som hänger där i vattnet med tungan halvvägs utanför och vattendroppar och plask för evigt upphängda i fotograferandets egen värld. Tveksamt dock om det tillför gatufotot något?

Men vad är det då som gör att vissa GF-bilder står sig? Teknik, färg eller brännvidd kan vi nog lämna därhän även om de är berättarkomponenter, i det att resultatet av dem syns i bilden. Bör göra i alla fall. Åtminstone i den initierade fotografvärlden.

Kan det verkligen vara så att det är berättelser som saknas? 

Eller tänker jag fel? Nog berättas det. Men vad är det som förtäljs? Var är dagens berättelse? Hur ser livet ut? Hur gestaltas livet på en gata?

Jag pratar om språk, om berättelser. Det behövs kanske tydligare, mer lättillgänglig grammatik. Och dessutom något som skulle kunna kallas för bildens versmått. För nog är det så att gatufotografiet inte nöjer sig med det enkelt redovisandet. Inte faktabilden, inte ens reportagebilden, gatufotot har ambitionen att vilja något mer. Gatufotot är händelsen sedd genom ett enskilt öga. Som en dikt, som en novell, en betraktelse. Som en tolkning av verkligheten.

Jag läser författaren. Precis så är det nog också med gatufoto, jag läser fotografens tolkning. Fotografens poesi. Och jag undrar över versmåttet. Och jag söker efter bildens mening. Och  letar efter författarens temperament. Hur gör du?

Så ”bra” gatufoto behöver kanske något mer. Alla är nu inte författare även om de kan skriva. 

En vanlig, inte helt rättvis kritik mot GF är att bilderna mestadels visar människor som går eller pillar på sina telefoner, ibland samtidigt. Det kan naturligtvis också bero på att det är det folk i gemen gör i det offentliga rummet. 

En intressant sak är att när jag bläddrar bland bilderna i poolen kan jag numera med mycket stor säkerhet säga, titta där är en XX och det där måste vara YY. Det är fotografer som har hittat ett uttryck, ett versmått.

Men jag tycker mig ofta se en slags aggressiv bildstil i GF, både här hemma och utrikes. Jag saknar ofta inkännandet, det humanistiskt orienterade ”horisontella” berättarperspektivet.  Det är ofta väldigt långt från fyrtio och femtiotalens europeiska GF. Så bör det väl rimligen också ha blivit. Tiderna förändras. Men det är som uttrycket för existensiell oro och alienationen tar sitt avstamp i vår tids ytliga individualism. Ofta med ett slags närgånget och påträngande bildspråk, ofta som ett resultat av en kanske inte helt genomtänkt användning av dagens tekniska möjligheter. Det är som att den snabba, digitala tekniken, pang på, lämnar inga hänsyn. Många bilder söker efter berättelsen om misär. Många bilder vill klä vardagen i en tillkämpad humor. Några lyckas, och lyckas mycket bra. Det kan man se exempel på här i gatufotopoolen och i bloggar. Men jag ser också rätt mycket bilder som är språk utan botten. Mitt bestående intryck är ofta att syftet, tilltalet alldeles för ofta lyser med sin frånvaro. Jag saknar alldeles för ofta poesin. Det där ni vet, att ställa sig på en scen, en estrad och säga detta viktiga ”jag har något att berätta”.

Nu ska vi och jag veta att vi trots allt till övervägande del är fritidsfotografer, vi gör så gott vi kan. Och vi gör det för att vi finner lust i det.

Trevlig helg

Gatufoto och (varför kom jag att tänka på Claes Oldenburg?)

Jo, för att den svenskfödde amerikanske skulptören Claes Oldenburg bland annat gjorde en mjuk toalettstol. Han gjorde en hård version också. Men det där är  en annan tid. Sextiotal och Pontus Hultén och Moderna Muséet. Stockholm som en stad i kulturen. Jag börjar nog min ”tideräkning” med Niki de Saint Phalle och jätteskulpturen Hon. Efter Hon kom Claes Oldenburg-utställningen med teckningar och skulpturer. ( Jag har utställningskatalogen kvar. Det var en spännande höst för en yngling inte ens torr bakom öronen som på nåt egendomligt vis med viss hjälp av konstförstående föräldrar exponerades för allt det här.) 
Så nu stod alltså en toalettstol på Slottsbacken, och när tiden swooschat färdigt i tanken. En bild. Gatufoto. Ja. Beskuren. Ja. Och av någon anledning dyker då Hans Hammarskölds bild på Claes Oldenburg upp när han kånkar på en jättelik tub i Londons gatumyller. Inte så konstigt kanske. Verkligheten sätter igång associationer, eller är det tvärtom?

Jaa, det är ju rätt mycket gata med på den här bilden. Och berättar jag att jag just nyss beskar bort en tant i övre vänstra hörnet. Och att jag kapade toalettstolen i nederkant. Så får man väl ändå inte göra. Men. För att jag ville vadå? Att tanten gick där hon gick hade kanske bidragit till kompositionen. Man ska inte beskära bort saker så att bildytan inte sluts. (Gammal kompositionsprincip från renässansen.) Men, det gjorde jag. För att bilden därigenom i någon mån kom att bli en del av en berättelse. I sin enskildhet kanske inte helt enkel att tolka men i ett större bildsammanhang kanske en pusselbit i den stora berättelsen. Den som lever får se. Det här får bli ouverturen till funderingar om bilders berättelser. Och varför gatufoto kanske  har sitt största problem just där.

Gatufoto om brännvidd och får man beskära?

Det finns en myt om att den riktiga gatufotografi-brännvidden skulle vara 35mm (full frame). Exakt hur den har uppkommit är mig fördolt. En annan myt är den om att komponera bilden i sökaren och tänka hela negativet, kopian skulle naturligtvis ha en svart kant för att därigenom gå i bevis. Sånt där går nu att enkelt åstadkomma i datorn. ( Ja, vad kan man inte åstadkomma i datorn.) Intressant nog gick det att fejka även i det analoga mörkrummet, något som jag och andra flitigt utnyttjade en liten kort period på sjuttiotalet. Och nu till bilden som jag nog lagt upp tidigare i bloggen. Man väntar på bussen. Fotografen befinner sig på andra sidan av Fifth Avenue. Då duger inte 35 mm. Här gäller 70 mm ekvivalent på en aps-c sensor. Och lite beskärning på det så att brännvidden nog motsvarar 100 mm. 105 vill jag tro eftersom det är brännvidden på mitt favvo-objektiv från sjuttiotalet.
Idén om 35 mm är seglivad. HCB använde nog framför allt 50 mm. Allra bäst är så klart den brännvidden man själv är bekväm med. Och en zoom är aldrig fel den heller. Då kan man tänka lite flexibelt. Och så ska man inte vara rädd för att beskära. Det gjorde vi flitigt i mörkrummet, eller hur? Så, strunt i brännvidd. Låt bilden berätta i stället.

( Om 35 mm, en fråga som jag fått försöka besvara många gånger i kursen fotografisk bild A. Av de ambitiösa eleverna. Och att det skulle motsvara ögats egen brännvidd är rätt så väldigt fel. Ögats brännvidd motsvarar nog  ca 85-100 mm , förutsatt att man bara tar hänsyn till  vad tapparna på näthinnan registrerar. Det är liksom det man ser.)

Gatufoto och vad man kan tänka om färg

Eftersom blötsnön föll i sjok och slasket gjorde det outhärdligt att vistas utomhus blev det en sittning framför skärmen. Färg eller svarvitt i gatufoto, eller kanske inte direkt antingen eller utan mer, vad blir skillnaden? Hur påverkas läsningen av bilden? Att välja film gör vi nu oftast med hjälp av mjukvara. Man kan efterlikna en analog värld mer eller mindre bra. Man kan så klart ha invändningar om att det inte är äkta men det är något jag väljer att bortse ifrån.

Det här exemplet är gjort för att se hur berättandet förändras genom att välja färg eller svartvitt. Och lite olika svartvitt respektive färg. För att läsa bilden behövs någon form av nyckel som kan bringa reda i bildens myller av människor.

Var är vi? Vad finns det för denotationer som avslöjar det?
När händer det?
Vad händer?
Lägg märke till att "svårighetsgraden" i  tolkningen av bilden varierar beroende på vilken fråga man ställer. Facit till bildhändelsen finns längst ner på sidan.

Den här bilden är avsiktligt gjord med lite för hög färgtemperatur och lite för mycket mättnad. Kontrasten är nedskruvad en aning. Vågar nog påstå att så här skulle det kunna sett ut om den hade kommit ur en mobiltelefon.
Och nu en lite annorlunda framkallning.

Den här bilden har fått en lägre färgtemperatur, exponering och kontrast ökad, svärtan minskad en liten aning. Ökad klarhet, ganska rejält, lite granna lyster samtidigt en avsevärd minskning av mättnaden.
Påverkas läsningen av bilden genom denna operation?

Så en svartvit framkallning. Den här är för enkelhetens skull gjord med Silver Efex och ska föreställa Fuji Acros.

Och här dyker plötsligt frågan upp hur den här framkallningen läses utanför ett fotografkontext. Därför får det bli ytterligare en svartvit framkallning.

Nu ska det enligt Silver Efex föreställa Tri-X. Skillnaden är ganska uppenbar, antagligen även för ett öga utanför ett fotografkontext. Däremot kan man undra hur läsningen blir i ett skarpt läge. I en publicering där bilden bara återges i en av varianterna. Där läsaren saknar jämförelsematerialet. Tål att tänkas på.
Nu är frågan, med facit i hand, vilken bildvariant  understödjer bäst bildens berättelse utifrån vad facit säger? 

Och jag kommer att trä på broddarna på skorna och gå ut och fundera mera på det här med kontext och berättarkomponenter.

Facit. New York 5th Avenue, augusti förmiddag. Ett skottdrama mellan anställd och mellanchef på ett kontor. Orsaken oklar. Mellanchefen skottskadas och avlider senare. Gärningsmannen skjuts av polis strax efteråt själva gärningen. I NY är man på tå när det gäller terroristbrott ( samtidigt som den överväldigande delen av skjutningar i USA inte(!) är att koppla till terrorhandlingar).