Kamerakalibrering, de okända rattarnas land?

Hur många har finkalibrerat sin digitalkameras vitbalans på sistone? Hittat rattarna och knapparna och funderat på vad som händer om man till exempel drar något lite åt blått. eller nåt annat. Eller nöjer man sig kanske med en raw-fil och allt vad som är möjligt att göra med den. Till exempel att dra något lite åt blått.

Finns det några andra okända rattar och inställningar man kan göra. Ja, men kameratillverkarna placerar dem så långt inne i manualen att inte den mest motiverade spårhund kan hitta dem. Förmodligen finns de som ett slags underhållande spel, en test i uthållighet och fantasi för dedikerade kameranördar. Det tog mig lång tid att hitta kamerans snabbaste sätt, och mitt eget sätt att sätta skärpan genom  att börja använda  focus peaking som metod, lite mer manuellt, lite långsammare, lite säkrare. Möjligen lite roligare. Om skärpan inte sitter riktigt där den ska finns heller inget autofokus att skylla på.
   

Snabba kast i bildverkstan

Härom veckan pysslade jag med fotopolymer, och nånstans där i den grafiska verkstaden dök tanken upp att slipa upp och skärpa mina bildhuggarjärn. Att  slipa en skölp, en getfot och de andra nödiga verktygen som behövs för  att skapa tryckformar i högtryck. Från en sak till en annan ytterlighet, om man så säger. Men annat kommer emellan.

Denis Stéen. Grafiker. 1929-2020

Som  att skapa ett bildspel över tjugo års fotodokumenterande av en verksamhet dök  plötsligt upp. Inte helt heltäckande, luckor finns. Porträtt, dokumenterande bilder och kanske bilder som anger tiden, tonen. I nån slags om inte linjär så dock utmed en tidslinje. Och jag ska inte använda ljud eller musik som klister. Att hitta rytmen, takten i klippen. Att få till de spontant uppkomna porträtten, för det är i de porträtten projektet fann sin början. Om det nu finns en genre som heter spontanporträtt, bilder tagna mer eller mindre i ögonblicket, inte så mycket tid för en överenskommelse med subjektet. Ibland blir det serier som kan komplettera. 
   Och frågan, ska jag använda abrupta klipp eller med övergång eller toning. Och hur avgöra längden på klippen. Hur lång tid behövs för att läsa en specifik bild? Om alla är exakt lika långa blir det lätt monotont. (Jag har gjort sånt här tidigare så jag känner mig inte osäker, tvärtom rätt taggad.) 
   Bildspel associerar gärna till andra tider, Kodak Carousel och andra lösningar. Det här var stort, och kostsamt på den tiden det begav sig. Bildspelsprojektor och de tekniska lösningarna runt dem var på något sätt också  diapositivets grande finale, låt vara rätt utsträckt över tid. Men efter bildspelet kunde diapositivet inte utvecklas så mycket längre. Ja, bortsett från att sedan länge vara material för färghantering i bild till tryckmedia.
  I dagens digitala verklighet är ett bildspel redan implimenterat i datorn, paddan eller smartphonen. Och visning på en skärm eller via en projektor.
    Jag pysslar ihop mina bilder i Adobe Premiere, egentligen ett filmredigeringsprogram men som funkar utmärkt. Jag råkar ha det tillgängligt. Men lite störande att kortkommandon är rätt få, och det är många operationer för att få till en sekvens.

Tjugoårs samlade bilder. Kvaliteten är skiftande, milt sagt. De första stapplande digitala stegen, minns ni dem? Till dagens knasterskärpa och dynamiska omfång. Som för mig, jag gör allt i svartvitt, har stor betydelse. Och ställer frågan, hur mycket handpåläggning för att få ett likartat uttryck, eller låta skillnaden finnas och betrakta det som en berättarkomponent?

Fotografi i en mer oskuldsfull tid

Den här bilden  föreställer ett av de tre kärnkraftverken i Forsmark, Norduppland, fotograferat nångång 1974-75 eller kanske rent av lite senare. Och det är väl inget särskilt med den här bilden, bortsett från att ett kärnkraftverk på den tiden var en rätt öppen plats. Inget större problem med att traska runt med en systemkamera hängande runt halsen. Skillnad mot i dag då det minsta surr i luften sätter igång alla alarmklockor. Hursomhelst, cyklar och en scooter med ett sånt där vindskydd, när såg man ett sånt senast?
   I skrivande stund är Forsmark 3 ur drift för en mer omfattande reparation än den vecka som var planerad, tre och en halv månad är prognosen. Ett rätt stort avbräck i levererade Terrawatt-timmar. Och Forsmark 2 planeras nu att kallställas, stängas av. Anledning, det blåser mycket, vattenmagasinen är fyllda, det är ganska varmt  och solkraften levererade rätt hyggligt under sommaren, energieffektiviseringen slår igenom snabbare än trott. Det är för tillfället inte lönsamt att driva tvåan. Energiförsörjning är inte någon altruistisk verksamhet, det är pengar. Inget annat.
    Om det inte blåser nu då? För det första blåser det nästan jämnt, nånstans. Om det inte blåser har man vattenkraft. Sparad energi redo att plocka ut när den behövs. Att det blåser innebär att man kan spara på de energislagen som man kan spara på, vattenkraft, kärnkraft som vi kanske får dras med ett tag till.

Nu blev det här kanske lite politiskt, energi eller miljöpolitiskt och då får det väl bli det. Fotografi och politik har gått hand i hand sen mitten av 1800-talet.

(Bilden som inte är speciellt bra varken tekniskt eller berättande tjänar kanske sitt syfte ändå. Jag borde nog dammat av den lite noggrannare. Nikon F ett 28mm och Plus-X.)

Fotografi eller reproduktion. Var går gränsen?

Jag har sysslat med fotopolymer ett par veckor. Fotopolymer är en reproducerande teknik där fotografiet inte längre är fotografi utan mer av en råvara för att skapa en bild. Det här föder också en del diskussioner i vår grafiska verkstad. Vi  har kurs i fotopolymerteknik.

(Ett tryck, eller avdrag som man säger av polymerplåten till höger. Själva tryckprocessen är samma som vid koppargrafik-etsning, torrnål m.fl.)

Utan att gå in på de tekniska spörsmålen så händer det något med bilden när den reproduceras. En  reproduktion kan göras på massor av sätt. Som en oljemålning (otaliga äro de målningar man sett som försöker efterlikna ett fotografi så nära som möjligt. Och  då undrar man vad bilden egentligen vill berätta. Bildens berättelse, formfulländning eller upphovsmannens skicklighet i att exakt återge.) Även ett fotografi tryckt i en tidning är också en reproduktion, en bild som föreställer ett fotografi.

Fotopolymer är en modernare och mindre giftig form av fotogravyr. Man "framkallar" plåten i rent vatten. Metoden är dock ganska dyr. Man behöver raster, uv-ljus, polymerplåt som kostar en hygglig slant, koppartryckspapper, tryckfärger och kanske (till slut) en komplett grafikverkstad.
    Bilden ovan är ett fotografi behandlat i photoshop. Bitmapp med diffusionsgitter 1200 ppi. Utskrift på ritfilm som läggs ovanpå plåten vid exponeringen i uv-ljus. Därefter belysning med ett raster över plåten  i stället för filmen. Det är rätt många moment och en hel del tider och värden att hålla rätt på.
    Jag tycker att bilden påminner en del om Niepces första bild, den med taket ni vet och faktum är att Niepces bild faktiskt är en fotogravyr alltså föregångaren till de bilder som vi ett par kvällar och eftermiddagar pysslat med på Uppsala konstgrafiska verkstad. Och är det kul att arbeta tillsammans med flera. En del jobbar mot det exakta, där fotografiet är helt och hållet närvarande i trycket, medans andra lägger till och drar i från. Att använda fotografiet som en råvara för något nytt. Bilderna här är att betrakta som provtryck. Nu återstår det att fundera på om det ska bli en upplaga. En får se.

Fina bilder och böcker

Jag återvänder till sommarvistet med en bunt fotoböcker att bläddra. På verandan med ett stilla regn utanför, efter en välförtjänt bastu (har man det bra eller) är en bläddring balsam för själ och bildseende. I kväll blev det Kjell-Åke Anderssons "kära aspudden". Mycket snyggt inbunden i det nu mer och mer populära schweiziska bandet, och väldigt bra repro, som en parentes för naturligtvis är det bilderna som räknas. Det är lågmält, initierat och uppenbarligen självupplevt. Och berättelsen om en verklighet precis runt hörnet. En verklighet som  idag nog tagit en ny form, hårdare, med andra figuranter och en annan kuliss.
   Boken minner mycket om Manne Linds "Norra Smedjegatan", den utomordentligt fina boken om Stockholm mitt i rivningens raseri. Men där Linds bilder är mer av ett iakttagande upplever jag Anderssons bilder som mer av en självupplevdhet. Han bodde ju faktiskt där.
   Bläddra i den, skaffa den gärna själva, den tål att bläddras flera gånger.

Det blev dessutom Ralph Nykvist, Eugene Smith Dream Street och Robert Franks The Americans, bilder som räcker till flera kvällar.