Fotohändelse, en fotolördag i huvudstaden.

3+3 fotografer på Galleri Fotografi har nog inte undgått någon av de mer frekventa följarna på FS. Och först som sist, vill ni se bra fotografi i en sammansatt och välfungerande utställning så är ett besök på Hornsgatspuckeln att rekommendera. Trångt, svettigt och massor av folk, som sig bör på ett vernissage, men hoppeligen lite lugnare övriga dagar. Se den om ni har möjlighet.

Och en liten oskarping kan man väl inte låta passera. Tittar på Simon Johanssons bilder på Stockholms Stadsmuseum och där finns det ett och annat som är oskarpt. Nu tänker jag inte jämföra mig med Simon men en och annan oskarping kan man väl få publicera. Är oskärpa rörelse? Eller annorlunda uttryckt, vad berättar oskärpa. Simon Johansson på Stadsmuseet ska ni titta på vid nästa Stockholmsbesök (passa på så länge museer och kultur är överkomliga och en angelägenhet för folkflertalet.)

Godmorgon

Om man vill studera brännvidd och utsnitt kan man undersöka  det enskilda ögat som  ganska väl uppfyller kraven på en camera obscura, en lins, ett mörkt rum, en yta som fångar upp det ljus som linsen bryter (och dessutom en bländare).
Men hur är det med ögats "brännvidd"? Kan man bestämma den? Ett experiment, som är rätt enkelt att utföra är att ta en kamera med zoomobjektiv, sikta mot något och växelvis jämföra det man ser i sökaren och det fria ögat samtidigt som man zoomar in. När man uppfattar att bägge ögonen ser samma sak, samma utsnitt har man hittat ögats brännvidd. Bli inte förvånad om den hamnar runt 80-85 mm.
    Ögat är en mer komplicerad apparat än så. Vi har ett stereoskopiskt seende, vilket kameror mer sällan har. Dessutom är ögats näthinna uppdelat med en liten yta (gula fläcken) i näthinnans mitt med receptorer, tapparna, som uppfattar färg, rörelser. Resten av näthinnan har receptorer som är mer känsliga för ljus men inte för färg, de så kallade stavarna. Så vår bild är sammansatt. Och inte nog med det, de saccadiska ögonrörelserna, de här omärkliga flackande ögonrörelserna gör att vi uppfattar ett större utsnitt, synapparaten skapar så att säga en bild eller utsnitt i efterhand som nog motsvaras ganska väl av en brännvidd runt 35-40 mm, naturligtvis väldigt individuellt. Varför det är så, något att kanske återkomma till. 

( Bild fotograferad med zoomobjektiv, passligt nog på 80mm enligt metadata. Också säsongens sista friluftsbad.)

Några tankar om vidvinklar och perspektiv

Att förklara skillnader mellan utsnitt, brännvidd och perspektiv är en grannlaga uppgift, något jag ofta erfor som lärare i fotografisk bild. Man kan naturligtvis fråga sig om det ens är nödvändigt att förstå, det blir väl bilder ändå om man så säger. Men det kanske hjälper och öppnar ögat hos en del fotografer om man konstaterar att vidvinkelobjektiv inte utvecklades för att komma så nära som möjligt. Tvärtom. Syftet var att komma så långt bort ifrån det tänkta motivet som möjligt. Med ett vidvinkelobjektiv var det möjligt att få med hela rummet även om avståndet var måttligt, vilket var en pluspoäng inte minst för porträttfotografer som då kunde hålla sig till en betydligt mindre fotoateljé. Och dokumentärfotografer som kunde få med hela handlingen från ett avstånd  som var rimligt och närvarande, landskapsfotografer som kunde få med betydligt mer landskap i en exponering och tack vare det förhållandevis stora skärpedjupet också kunde få med ett passande staffage i förgrunden.

Fotograferat med motsvarande 35mm, därefter beskuret till 50-55mm. (bilden publicerad tidigare)

Och framför allt. Ett vidvinkelobjektiv skapade ett utsnitt som var möjligt att beskära efter tycke och smak. Kanske för att uppnå en komposition med det hett eftertraktade gyllene snittet, eller för att skapa en accentuering av en bildens tänkta berättelse.
   Många fotografer, inte minst gatufotografer tänker att ett objektivs brännvidd, alltså utsnittet ska vara samma som filmrutan eller sensorns utsnitt. De fotograferna har kanske inte stått i ett mörkrum, inte använt beskärningsramen eller höjdinställningsratten på en förstoringsapparat. Idén om att objektivets utsnitt ska vara opåverkat har kanske bäring på Cartier Bressons förmodade påståenden om exponeringen som "the desicive moment" att fånga händelsen i sökaren och låta den stanna där. Gärna med en svart ram, vilken även i den gamla analoga tiden var jätteenkelt att simulera.  

Fotograferat med motsvarande 50mm därefter beskuret till ca 85mm (bilden publicerad tidigare)

Och perspektivet då? Som beror på hur nära flyktlinjernas sammanfallande med horisontlinjen ligger bildens centrum. Fler än en har säkert tragglat det här nån gång i skolans bildlektioner. I fotografi som sysslar med linser blir perspektiv mera en fråga om sfärer eller tunnformade perspektiv. Ju närmare man är motivet desto mer tunnformat blir perspektivet ungefär som ett tecknat tvåpunktsperspektiv blir mycket dramatiskt, och något vi sällan ser eller upplever. För över alltihopa råder ett par ögon som inte gör som vare sig det tecknade eller fotograferade perspektivet gör. Ögat ser en avbildning av verkligheten och är förhoppningsvis utrustat med ett intellekt som förstår hur det förhåller sig. (Ögats "brännvidd lär" ligga nånstans runt 75-85mm vilket går rätt lätt att undersöka i en laboration. Har skrivit om det förut.)
   När vi fotograferar, eller tecknar skapar vi avbilder av verkligheten som mer eller mindre överensstämmer med synapparatens tolkning.
   Det om det, sen återstår det etiska, moraliska, bildberättande dimensionerna i bild. men det får bli en  annan gång.

Smittande leenden

För ett antal år sedan när jag fortfarande arbetade hände det sig att vi då och då åkte ner till Prag. Eleverna som läste samhällsvetarprogrammet med medieinriktning gjorde vad vi kallade reportageresor, en del i kursen gymnasiearbetet, ett obligatoriskt moment. Det om bakgrunden till det här besöket på en motsvarande gymnasieskola i Prag. (Man tar spårvagn 22 från Václavské Náměstí till Gymnasium Jana Nerudy.) Och som alltid, när ungdomar möter ungdomar så händer något ganska snabbt, att man har  något gemensamt. Många människor har något gemensamt, fler än vi tror, mer än vi tror. Vilket får mig osökt att reflektera runt det här med integration. Man kan ge ett rundhänt bidrag till återvändande. Eller stimulera aktiviteteter som just hittar de där gemensamma. Gemensamheter i yrkesliv, fritidsintressen. Visste ni att fritidsintressen är det starkaste kittet för att föra människor samman. Fotograf, sportfiske, fotboll, schack och så vidare. Och en sak till, integration sker alltid på individnivå.
   Reflektioner runt en bild.

Dokumentärt och svartvitt

Härom  veckan hittade jag ett par volymer på Myrorna från fyra förläggare, bland annat Gruvarbetare i Wales med foto av Kjell-Åke Andersson. Det här är sjuttiotal. Tri-x, kornigt svart, nåt som förvisso passar ett dokumentärt arbete om kolgruvearbetare. Även om repron med dagens mått är rätt klen så funkar svärtan bra. Och det är klart att hade man haft råd och eller möjlighet till fyrfärgssvart hade det blivit lite extra tryck i bilderna. Men så var nog inte tiderna. Hursomhelst, min tanke och fråga, görs den här typen av bilder och dokumentation idag? Det borde vara så. Eller är det så att den tekniska utvecklingen i det digitala rummet skapar så mycket annat att den så att säga skapar en ny berättardimension. Kanske framförallt färg, som inte kostar något, men också stort dynamiskt omfång och möjligheten att runda dåtidens tillkortakommande, låga ASA-tal. Har den nya tekniken skapat nya berättarkomponenter och hur förhåller sig ett ungt öga till dåtidens dokumentära bilder.
   Dream Street, Eugene Smiths stora Pittsburg-reportage, en egendomlig historia i sig, kom ut i nyutgåva förra året. Apropos en annan tid och ett annat sätt att berätta. Svartvitt.

(Och nu återstår det där fyndet, en löjligt billig Anders Petersen, Gröna Lund på någon loppis ute i provinsen. Hoppet är vår vän.)