Varför tas inga sådana bilder längre?

Alltså, såna bilder som ovan tas nog en hel del. Ett flanörfoto med samhällets olycksbarn som motiv. Till intet förpliktigande.

Men bilder, bildprojekt som går på djupet, som vill mer än att tangera problem, som drivs av humanism? Görs sådana bilder nu i ytans tidevarv? Jo, kanske en och annan. Finns såna fotografer? Jo, en och annan. Såna som ger sig tid att närma sig baksidan av  vårt mänskliga liv.
Det är nu inget man blir rik på. Eftersom det bygger på tillit så tar det väldigt lång tid. Hur många fritidsfotografer har idag den tiden det tar? Media då? Finns något intresse där? Jo, kanske, wallraffandet kan fungera. Eller är det så att det intresserade uppriktiga reportaget om människor har ersatts med en ”Uppdrag granskning-dramaturgi”. Där allt plockas ner till en fråga, där någon har ett ansvar. Vem? Och så hittar vi problemet i dagspolitiken. Och ansvar utkrävs. Så är problemet löst. 

Men man kan väl tycka att engagemang och humanism fortfarande finns. Jo visst är det så, det är bara att se hur civilsamhället fungerar och engagerar. Eller bottnar det i en slags polarisering mellan jagismen och kollektivismen? Mellan altruism och egoism? Mellan empati och antipati?

Tidens hastighet kanske spelar roll. Tiden för eftertanke, den eftertanken som måste få ta tid finns kanske inte. Tiden alltså.

Hur är det då med vår tids känselspröt, att känna och att mäta? Utrymmet för att tänka, finns det? Behöver man tänka för att kunna arbeta med den här typen av frågor. Ja, det behöver man. Känslan är viktig, oerhört viktig. Men tanken är viktig den också. Den som strukturerar känslorna och bidrar till förmågan att gestalta känslan.
Eller det är kanske så att de här  bilderna faktiskt tas men jag har inte sett dem? Så kan det också vara.
Varför tog inte jag de där bilderna jag söker? Det borde ha gått. Jag var ju faktiskt där. I den tiden, i de frågorna. 

Det är också en bra fråga. 

Inlagt 2019-09-02 20:04 | Läst 1583 ggr. | Permalink
En som gör det väldigt bra är Mikael Good som finns här på FS. Jag läser alltid hans blogg här och följer länkarna till de av hans reportage som finns någon annanstans på nätet.
//Anders
Svar från mombasa 2019-09-03 10:16
Hej. Ja Mikael Good är en fin fotograf som har ett patos som går längre än det medkännande flanörfotografiet eller hur jag nu ska uttrycka det. Mitt intryck är att han verkligen arbetar i nån slags projektform. Och det är kanske det förhållningssättet jag efterlyser, inte minst hos mig själv.
Ha det gott
Du besvarar delvis själv dina funderingar. Själv tror jag det fortfarande finns en del fotografer som vill gå på djupet, som inte bara vill tangera problem. Men självklart dränks resultaten från dessa fotografer från flödet av bilder från alla vi vanliga amatörer eller halvproffs, det flödet har ju växt oerhört mycket de senaste decennierna. Jag tror heller inte det är här på FS-bloggen man ska leta efter dom, men att dom finns är jag övertygad om. Och det kräver inte bara känselspröt, det kräver tid och engagemang, kanaler som utställningar och böcker för att nå ut. Och det krävs att budskapet antingen är nytt eller förs fram med en ny eller annan tyngd än tidigare för att det ska vara meningsfullt, meningsfullt på djupet. Jag skulle våga säga att det är vanligare att fotografer utnyttjar utsatta för sina egna fotografiska syften än att bilderna faktiskt bidrar till att förbättra tillvaron för de utsatta. Till sist är frågorna du lyfter, som jag ser det, egentligen inte fotografiska utan moraliska. Och att genomföra en meningsfull diskussion om "det" på några rader i en blogg är svårt, men jag skulle gärna sitta ner och diskutera några infallspunkter under några timmar. Hälsningar/ Björn T
Svar från mombasa 2019-09-03 10:30
Hej
Jo det är nog som du skriver en fråga av mer moralisk art än fotografisk. Jag är själv väldigt tveksam till bilder som visar eländet för eländets skull, även om jag har ett antal i mitt album. Att berätta på ett inkännande sätt är ju inte omöjligt, det finns många exempel på det, både enskilda verk och hela bildprojekt.
Och, timslånga diskussioner är nog inte fel. Ha det gott!
Gunnar S
Det är ju inte bilderna i sig, för de tas nog, utan som du skriver inkännandet, känslan och att man gräver djupare än ett snap shot på nån utsatt medborgare.
Gatufoto till exempel innebär på ett sätt att de lustiga, speciella och kanske ibland lite uppseendeväckande ögonblicken letas efter och så tas det bilder. Men de blir ofta ytliga och, ur en mer reflekterande aspekt, grunda liksom.
Ytterligare reflektioner; digitaliseringen av fotografin har ju inneburit att ”alla” har kameror, om inte annat så i mobilen. Och eftertänksamhet präglar inte det digitala knäppandet, inte när man har upp till 10–12 rutor att kunna bränna av per sekund. Och här finns faktiskt en jämförelse att göra med datorn och ordbehandlingsprogram; studier har visat att texterna tenderar att bli längre och ”pratigare” jämfört med om man skrivit för hand eller på en gammaldags mekanisk skrivmaskin. På samma sätt blir bildflödet större och ytligare.
Men jag ser faktiskt ibland fotografier med känsla och patos och engagemang. Ta till exempel Per-Erik Åström förutom nyss nämnde Mikael Good. Men det är för sällan, och de drunknar i det stora bildflödet.
Och jag skulle också vilja fotografera mer i projektform, att gräva djupare. Samtidigt är ju vardagsbilder också viktiga (intalar jag mig).
Nå, dina tankar är intressanta och föder reflektioner, även om de, som här, måhända drar iväg lite.
//GöranR
Svar från mombasa 2019-09-03 21:59
Så sant som det är sagt. Jag har som bekant diskuterat genren gatufotografi rätt länge här på FS men jag vill nog hävda att standarden på FS är rätt hög.
Det är nog också som Björn Thundal skriver mycket en fråga om moral (även om det finns en del fototekniska saker som kan diskuteras).
Men, man ska nog inte göra en värdering mellan det vardagliga fotograferandet och det som har ”högre” mål uppsatta. Alt har sin plats i den fotografiska väven. Men ett stort problem i bildberättandet är, precis som du skriver, kvantiteten, Det är som om all världens fotoalbum och fotopåsar från färglaboratorierna nu är allmänt tillgängliga (gånger tre). det är inte lätt för de angelägna bilderna att synas i det flödet.
Ha det gott!
Gunnar S
Gunnar - om detta kan vi skriva och diskutera hur mycket och länge som helst.
Det jag tvingats notera under ett 50-årigt fotografiskt liv är att det blivit allt svårare att genomföra fotografiska projekt som på allvar tränger in i den verklighet som alltid ligger runt hörnet. Det senaste arbete jag gjort - en djupdykning bland asylsökande och flyktingar i Härnösand - må ha resulterat i en bok, men att få bilderna publicerade på annat sätt har inte varit lätt.
Jag tröstar mig med Bruno K Öijers rader:

” det tas för givet
att vissa av oss är värda mer än andra
det har alltid setts som en självklarhet
att klyftorna
och dom ständiga orättvisorna ska bevaras
göras hållbara och slitstarka
läggas in som golv i husen”.
Svar från mombasa 2019-09-04 17:58
Hej
Ja om detta kan diskuteras i evighet och har nog gjorts i evighet. Jag brukar ibland bläddra i Gösta Fleming: Centennium, om svensk fotografi från 1895-1974, en kloss på modiga 3,7 kg. Och som sagt det finns eviga diskussioner och det här är en av dem.
Vi kommer säkert hitta olika förklaringar till varför det är som det är. Lösningar får vi nog dessvärre skåda i himlen efter. Men jag tror samtidigt att det finns ett slags egenvärde i att diskussionen tas fram då och då, och att den hålls vid liv. Att den angelägna bilden får sin plats i bruset även om diskussionen förs på rätt smala plattformar som FS boggar. Så kan man naturligtvis fundera på vilka vägar det finns för den angelägna bilden att publiceras. Bokform är nog det som idag är den säkraste vägen. På nätet drunknar man.
Tack för Brunos rader.
Ha det gott
Gunnar S
per-erik åström 2019-09-04 18:36
Ha det bra själv.
Ses/per-erik