Österut och lite Fellinivibbar

Några dagar i Rom styr kosan till vänstra stranden och det adriatiska  havet. En minisemester till en av alla dessa badorter italienarna själv åker till. Porto San Giorgio är ett trevligt ställe så här i lågsäsong.
   Fellini är född i Rimini längre norrut. Nino Rotas ledmotiv till filmen Amarcord dyker så klart upp helt oombett.

Rom-den eviga staden och andra floskler

Från Reggio Emilia till ett trettiogradigt Rom. I skuggan. Förutom uppdraget att guida till olika sevärdheter när jag en tanke om gatufoto. Det vimlar av turister och är det dessutom jubelår späs antalet på rejält av pilgrimer och andra religiösa från både när och fjärran. Massor av folk och kameror i varje hand. Men gatufoto ska för att lyckas bedrivas genomtänkt. Strosande flanörfotografi går helt enkelt bort. Och tron att skapa bilder med nån slags genuin äkta romersk känsla är nog ett fåvitskt projekt. Rom är turister. Och vi också. Denna insikt föder tankar att återkomma till.

Vem som fotograferar vem är kanske inte så viktigt. Huvudsaken att det blir gjort

Inslaget av religiösa ökar dramatiskt under ett jubelår.
 

 Finns det då några bra hot spots? Campo Fiori-marknad med grönsaker, kläder och blandad krims. Piazza Navona kan man fotografera poserande turister som om de poserade för en själv. Fontana di Trevi är ett ställe där fotograferandet är en del av såväl  miljö som idé. Om Fontana di Trevi och Fellinis La Dolce Vita med Anita Ekbergs bad i fontänen, Marcello Mastroianni i rollen som den sökande skvallerjournalisten Marcello Rubini, samt inte minst rollkaraktären Papparazzi som gett namn till en hel tvivelaktig yrkeskår. Det finns en nyckelscen i filmen som förtydligar vad som egentligen menas med det ljuva livet, och det är inte ett libertint liv i sus och dus. Jag tänker inte spoila det. Se den själva, en Felliniklassiker.  

Den unga flickan från nånstans rätt långt bortifrån begår kardinalfelet. Man får inte sitta på fontänkanten. Lite oklart varför men en agressiv visselpipa blåser sekunden senare. 
 

 Trastevere må vara pittoreskt men svårt gentrifierat där horder av turister uppblandat med en eller annan romare äter kvällsmat på någon av de otaliga gatuserveringarna. Nä, var man hittar stadens själ får vara en obesvarad fråga.

Laokoongruppen ska naturligtvis beses. Och fotograferas. Checked.

Vatikanen och Sixtinska kapellet ska naturligtvis tittas på. Tycker vi och alla andra.  Fotografering låter sig inte göras här. Just det sixtinska kapellet är om inte annat en hotspot för utväxling och utbyte av olika influensor, luftrörsinfektioner med mera. Något vi med största sannolikhet erfar ett par dagar senare på vår resa.
  Återkommer till tankar om turism. I turismen ingår det att få uppleva det genuina, att se det obesudlade, att vara först. I Rom blir det mer till en bucketlist. Forum romanum-checked. Piazza di Spagna-checked. Peterskyrkan-checked, Vatikanen -checked. Och med checked menas numer att det finns en bild, en verifikation.

Det lär vara förbjudet att sitta i Spanska trappan, men en dag när kvicksilvret närmar sig trettiofem och turisterna drar sig in i skuggan ser man kanske mellan fingrarna.

En iakttagelse: Jag var i Rom för drygt fyrtio år sedan. Jag vankade runt bland sevärdheter och ruiner med min Nikon F och en svart axelväska. På den tiden flockades romska barn, som flugor runt en sockerbit varje person som på något sätt uttryckte begreppet turist. De kom i flockar, med kartongskivor, som något slags skydd för att länsa fickor och väskor. Det var svårt att värja sig. Tills. På min axelväska hade jag ett klistermärke, det gula och röda: Atomkraft-Nej tack! Något barn upptäckte det. och repliken: Non Nucleare! Varvid barnen drog sig tillbaka och nästintill bildade häck. Sånt fastnar.