Reggio Emilia

Vi  åker tåg genom  Europa och landar till slut i Reggio Emilia. Här har min fru ett sammanhang i synnerhet och jag själv lite grann. Centro Malaguzzi och den pedagogik som utvecklades en gång i tiden efter andra världskriget närmare bestämt som en reaktion på den  italienska fascismen. En pedagogik som nog en del känner som "ett barn har hundra språk men berövas nittionio". Också en utställning på Moderna Museet i början av 1980-talet. Frun har varit engagerad i Reggio Emilia-pedagogiken i  en massa  år och nu är det medlemsträff där nere och jag hängde med. ( Det röda Emilien, ni som minns Bertollucis "Novecento" med bland andra Donald Sutherland i rollen som en synnerligen avskyvärd fascistisk figur förstår kanske bakgrunden  bättre.)
    Jag hänger med på ett besök till ett projekt där man utnyttjar återvunnet material från företag i Reggio och  som man kan använda i pedagogiken, som  i mycket handlar om undersökandet. Mer om detta kan den nyfikne läsa om: https://sv.wikipedia.org/wiki/Reggio_Emilia-pedagogik .

Själv strosar jag runt i staden, som inte är överdrivet stor och tänker gatufoto i relation till cityscape. Det går så klart att fotografera människor i halvlustiga situationer, eller med samma färg på kläderna men hur får man med den speciella  miljön, att bild med figuranter faktiskt är staden, miljön, ljuden, dofterna och allt det där som  gör en bild till  vad den borde vara.

   Så landar jag i Museo Civica, granne med den imposanta teaterbyggnaden vid Piazza Martirio del 7 luglio 1960. Det här är ett museum, i  allra  högsta  grad en blandad  kompott. Längst ner en  mycket gammal och mycket omfattande naturvetenskaplig samling med allt från (obligatoriskt) foster i sprit till luggsliten lejonhona med förvånad uppsyn, och den här. Anders Petersen har plåtat just detta uppstoppade stycke dramatik, och nu har jag också gjort det. Fast undrar om de inte har flyttat på zebran en aning. Anders Petersen  använde nog blixt och fick därmed en aningen mer dramatisk bakgrund.

Högst upp en  utställning med grafisk form av högsta klass och därtill starka fotografier. Om fred. Contro la Guerra. Mot kriget/ Sguardi e immaginari. Blickar och fantasier.

Italien är för övrigt inte så hymlande runt Palestina och Gaza-konflikten. Det räckte som en del av  motivet för en generalstrejk måndagen  den 22 september. När alla tåg, bussar och annat stannade. Ja, det var så klart lite mer än Gaza också. Det gällde kollektivavtal, arbetstider med mera för arbetare i transportnäringen.

Fotografens namn missade jag så klart. Stark bild ändå om man tittar lite extra.

Gatufotande och tredjedelsregler på dagens agenda

I det fotografiska samtalet ingår lite olika moment, eller avsnitt. Vill man vara grundlig i beskrivningen kan man så klart börja lite med utrustning, det roar vissa fotografer. Förr i tiden var det en inte oviktig detalj, det kan man se  i äldre fotobildböcker. Gärna ett appendix med både kameror, filmsort, bländare och slutartid. Man anar sig till allvarliga farbröder i vita rockar nånstans i kulisserna.
Fotograferingsögonblicket kan också vara intressant. Eller tiden alldeles däromkring. Sånt brukar naturfotografer gilla. Inte så konstigt för den delen. Smygningen, tystnaden, gömslet, dofterna och så vidare.
I gatufoto är det snarare en helt annorlunda alkemi som gäller. Lite svårbeskrivbar kanske. Något att grunna vidare på. Nånting får mig att tro att det smyger om kring herrar, och en och annan dam, med en Leica i skjutläge. Synpunkter emottages tacksamt.
Bildbearbetningen har också sin charm att få läsa om. Alldeles oavsett om det är plaskande i  mörkrum eller pysslet vid datorn.
Och bilden i sig, hur den ter sig, vad den kan tänkas berätta om  är en berättelse i sig. Från ax till limpa.

Och hur står det till med kompositionen då? Tredjedelsregeln är ju en omhuldad i princip, så befäst att den till och med finns inmonterad i de flesta digitala sökare. Och då måste den så klart vara rätt. Och är något rätt finns det såklart någon som bara måste vara mot strömmen och hävda dess motsats. Vilket det naturligtvis också finns.
Men tredjedelsregeln är såklart ingen regel, den är möjligen ett verktyg, och ett ganska användbart sådant i bildverktygslådan. Man vill ofta hävda att tredjedelen ligger nära gyllene snittet. Och gyllene snittet är klassiskt och enbart därför självklart bra. Dessvärre är det väldigt få människor som vandrar på denna jord som på ögonmått kan peka ut ett exakt gyllene snitt. Och även om det med viss rätt hävdas att gyllene snittet styr en hel del företeelser i naturen, snäckskal, kottar med mera så ska man komma ihåg att symmetri är dyrbart så evolutionen prioriterar hellre billigare lösningar, alltså lite mera ungefär. Och tredjedelsregeln är i sin tillämpning just liksom lite granna ungefär.
Här finns en snuddning på vissa fotografiska ismers problem. Fortfarande ett sökande efter den heliga Graalen. Den som förklarar allt, och allt blir jättebra. 
Ovanstående bild (Via Emilia San Pietro) har jättelitet med texten att göra, men en blogg utan bild gör sig inte helt och hållet.)