Lite mer om brännvidd och utsnitt och andra vardagliga fotofunderingar.

Om formatet är ritpapprets eller målardukens begränsningar, vad är då brännvidden? Med brännviddens införande i bilden, genom fotografiet, och antagligen genom tekniska begränsningar i förening med tusenåriga idéer om gudomliga kompositionsregler blev formatet som en behållare i vilken man kunde fylla i bildinformation. Så tänkte inte de gamla grekerna eller ens Joseph Nicéphore Niépce. På den tiden gällde det som ögat såg, eller trodde sig se och ögat. Man såg det man såg, trodde man. Metoder att registrera ögats rörelser och avläsningsförmåga fanns helt enkelt inte. Att ögat rör sig, och hela tiden scannar av väsentligheter, läser verkligheten. Tekniken att läsa pupillens rörelse är inte minst utnyttjad inom trafikforskning men även för att se hur pupillen rör sig när ögat läser av sånt som till exempel reklambudskap. Och det är där man får bevis för att optisk mittpunkt faktiskt gäller*.
Men det finns en hake eller ett problem kanske inom fotografisk återgivning av verkligheten, nämligen återigen det här med brännvidd.  Brännvidden är inte det samma som utsnittet.  Ju mer information det finns i utsnittet desto svårare eller längre tid tar det för ögat att registrera, minnas och att sätta samman informationen till ett förståeligt budskap. Ett exempel skulle kunna vara Gustav Rejlanders ”The two ways of life” 1857. En bild, föralldel ett montage, trettionio negativ lär ligga bakom, men en bild med mer information än vad en synapparat kan smälta och en brännvidd som vida understiger ögats 100 mm.

Men som sagt, utsnitt är inte lika med brännvidd. Nej, det är mer spännande än så. 

I och med brännvidden har vi också ett skärpedjup att ta hand om. Återigen, det här är inga konstigheter för fotografer. Men det fotografiska skärpedjupet är inte riktigt samma sak som ögats upplevda skärpedjup. Och då bortser vi från eventuella progressiva glasögonlinser och dylikt.
Skärpedjupet är kanske en av de mer synliga berättarkomponenterna som huserar inom formatets gränser. Begränsningen i bildens djupled. När upptäcker man det här och när utnyttjas det för första gången i måleriet? Impressionisterna utnyttjar det till viss del. Även om man nog kan säga att impressionisterna lägger oskärpan utåt, mot bildkanterna. Många konstnärer under 1800-talets andra halva utnyttjar kameran som skissblock. Betydligt vanligare än man kan tro.
Jag fortsätter att reflektera över sånt som handlar om foto och den basala tekniken. Sånt som är fotografisk vardag.
Dagarna går vidare. Det blir en och annan akvarellskiss.

* Optisk mittpunkt i ett format får man genom att dra en linje från övre vänster hörn diagonalt till nedre höger hörn. Sen avsätter man bredden på vänster kant. Detta kan med fördel göras med en passare, eller en tänkt sådan. Dra en linje från övre höger till den avsatta punkten. Där de två linjerna korsar ligger den optiska mittpunkten. En typisk fråga till morgontrötta mediaelever.

Inlagt 2020-07-01 20:22 | Läst 355 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.



Logga in för att kommentera

Det intressanta är att man kan liksom tänka bakvägen. Har dålig koll på de här begreppen ur teoretiska aspekter, men när jag läser om dem så här och funderar på bilder ser jag ju att det stämmer, mer eller mindre intuitivt. KUl!
//GöranR
Hej
Ja, jag tror att det ibland är bra att tänka till runt det man pysslar med. Reflektera. Kanske det man gör på eller strax efter fotofikande. Möten IRL.
Ha det gott
/Gunnar S
gorred 2020-07-02 01:37
Inte bara bra, utan till och med nödvändigt 😁. Och visst, i någon mån sker det i diskussionerna när man träffas runt en fika, med fotograferingskonsten som gemensam nämnare och ämne för dagen.
//GöranR