Om makro och den närvarande oskärpan.

Allt som syns i en bild bör betraktas som en berättarkomponent. Avsiktlig eller oavsiktlig. Men syns den så syns den. Så även oskärpa. Och då kan man fråga sig vad oskärpa egentligen berättar. Eller hur oskärpa har utnyttjats i bildhistorien. På olika sätt och i olika syften. Och frågan om olika sorters oskärpa.

Årets första luktärt fick inspirera till några bilder och en fundering runt oskärpa. I måleriet lägger man gärna en slags oskärpa ut i kanterna av bildytan, detta naturligtvis för att fokusera bilden, och blicken på det centrala och sannolikt viktiga bildinnehållet. Det här är något som impressionisterna drar i väg ganska långt men det sättet att måla dyker upp då och då i konsthistorien allt sedan renässansen. Men en typ av oskärpa som är ny genom fotografiet är oskärpan i djupledd. Det korta skärpedjupet. Som naturligtvis kan efterlikna ögats ständiga skärpekorrigeringar. Sekundsnabbt med samma tempo som de blixtsnabba saccadiska ögonrörelserna. Med den skillnaden att fotografiet fryser ett ögonblick, ett tillfälle i ögats fokusering. Det här med kort skärpedjup var för övrigt vare sig möjligt eller ens eftersträvansvärt i det tidigare fotografiet. För att skapa en konstnärlig oskärpa fick fotografen ta till andra metoder i efterbehandlingen. Men det är en annan historia att återkomma till. Vad händer om något betydelsebärande i bilden, i det här fallet luktärtsblomman hamnar i en lite diffus oskärpa. Och här kan det bli intressant eftersom dagens fotograf i gemen eftersträvar skärpa över hela bildytan, för så har den fotografiska industrin  sagt. Men i den här bilden hamnar betydelsebärande bildelement i lätt oskärpa och hur ska man då tolka det. Förutsatt att man har lite vidare perspektiv än att bara med fotoentusiastens tvärsäkra tanke konstatera att skärpan sitter fel.

En oskärpa, om än aldrig så subtil kan uppfattas som en ett undflyende, en bildens och berättelsens osäkerhet. En poetisk dissonans kanske. Något som kanske, möjligen fäster blicken på något som behöver tolkas. En oskärpa som triggar ögat att försöka se bättre. Precis som när den skumögde anstränger synen för att överbrygga grå starr, smutsiga glasögon eller någon annan defekt.

Eller så får dagens lilla laboration avslutas med ett vanitasmotiv. I det här fallet gestaltat med luktärt och några döda bin. En holländsk sextonhundratalsmålare hade inte gjort det bättre. Får man vara lite nöjd, oskärpa till trots.

Inlagt 2021-06-23 22:38 | Läst 303 ggr. | Permalink
Tack för tänkvärda ord, Gunnar.
Ditt berättande får mig att tänka på äldre objektiv. Där kunde man välja skärpedjup men också mjukhet med bländaren. Jag är kanske ensam om att ibland uppskatta objektiv som ger oskärpa/mjukhet då bländaren är helt öppen. När man tittar på gamla kort tagna med amatörkameror är de ofta inte helt skarpa. Det förstärker intrycket av gammal bild.
Oskärpa ger lite tolkningsfrihet på samma sätt som svartvitt gör. Man kan lägga till själv i bilden. Svårt att förklara men för mig kan oskärpa ge en dimension extra om det är planerat och visst får du vara nöjd över de fina bilderna. Det hade jag också varit. Gla missömmer
Ha de gott.
Svar från mombasa 2021-06-24 16:21
Tack för det omdömet! Att kunna justera mjukheten med bländaren är ytterligare en dimension i fotandet. Och något som man behöver äldre objektiv och vad jag förstår gärna sådana med liten prislapp. Det verkar vara ditt specialområde att utforska. Dagens digitalfoto premierar bara skärpa, ofta på ett rätt tråkigt sätt.
Glad och god midsommar!
Gunnar S