Anders Petersen
Det skrevs förvånansvärt lite här på FS om en av årets stora fotohändelser, Anders Petersen Stockholmsutställning på Liljewalchs. Det kan naturligtvis bero på att Fotosidans bloggar nu inte huvudsakligen är en angelägenhet för stockholmare och närboende utan att FS bloggar till stor del lever och verkar ute i provinsen. Vilket är bra. Att det inte bara är ett Stockholmsperspektiv. Nåt som det annars är ganska mycket.
Alldeles oavsett. Det var i mina ögon en stor, och viktig utställning. Det är så omisskännligt Anders Petersen. Det finns en sån styrka och konsekvens i bilderna, och i den berättelse som växer fram. Och att man kan gå in var som helst i bildflödet och fortsätta åt vilket håll man vill. Det märks inte minst om man bläddrar i katalogen Som dessutom är ovanligt snygg med bilderna i stokastiskt raster. Det är en fröjd för ögat. Och en sak till. Katalogen är trådbunden på ett lite granna slappt sätt, vilket gör att uppslagen faller ut på ett sällsynt sympatiskt sätt. Inget brytande i bokryggar här inte. Så missade man utställningen finns väl katalogen att beställa.
Ytterligare en iakttagelse runt AP:s utställningskatalog. Som avslutas med en ganska okomponerad och okomplicerad bild från en busshållplats vid Slussen. Dimma, dis. Nångång tidig förmiddag får jag för mig. Den där timmen när lugnet kommer efter all morgonrusning. Det är den avslutande bilden i en serie på hundratals bilder. Stockholm, hennes innevånare. Det svartvita. De hårda kopiorna. Och en och annan mjuk porträttbild. Och varför, undrar jag, kan en sådan miljöbild få en sån tyngd och så mycket berättelse om det inte vore för att den så att säga vilar på hela denna mängd av tidigare bilder.
Hela den här utställningen, det här projektet är i mitt tycke en ickelinjär episk lyrisk svit. Och det går att gå in i den var som helst.
(Idag en varm och solig sensommardag. Rätt mycket tid gick åt till att laga en grannes gräsklippare. Lite granna andens seger över materien. Och att varje dag för med sig en ny kunskap.)


Hej och tack för länk till din intressanta recension av AP:s utställning. Välformulerat och särskilt intressant din fototekniska ingång. För det är väl så att det tekniska förfarandet, metoden och så vidare är synlig i resultatet, bilden på väggen. Metoden som berättarkomponent skulle man kunna säga.
Och visst svävar Strömholms ande lite grann över AP, och svenskt fotografi. Men som du skriver AP är råare, fränare och att han är själv närvarande i bilderna.
Ha det gott
Gunnar S
Personligen tycker jag att Strömholm har den där tredje dimensionen, som Petersen saknar. Mystiken, den som gör att jag blir intresserad och vill fundera på vad det egentligen är jag ser? Petersen är mera rakt på dokumentär. Strömholm är inte så dokumentär utan bilden lever sitt eget liv.
- hawk
Hej
Katalogen finns på Bokus eller liknande. Jag tycker att katalogen är ett bra substitut för utställningen.
/ Gunnar S
PS. Han heter inte Petersén utan Petersen. De flesta uttalar hans namn fel. Jag blev själv uppläxad nyligen ;)
Hej och tack för namnrättelsen. Jag undrar varför jag alltför ofta sätter accent i namnet? Kan det vara så att det är Lennart af Petersén som spökar. Som dessutom heter af Petersen.
Det är många som stavar fel på Asperger också. Inte Aspberger.
Ha det gott
Många uttalar hans namn Petersén, men inte han själv, så det är kanske inte så konstigt att du skrev så.
Ja, det är märkligt men i svenskan vill man gärna ha akut accent på egennamn som slutar med -en. Oklart varför. Petersen ska uttalas med grav accent.
(Det är kul med språk.)
En katalog kan nog vara till viss hjälp. Finns på Bokus och liknande beställningsställen.
Ha det gott/ Gunnar S