Om hästars jämfotahopp och andra märkvärdigheter

Häromveckan i en blogg här på FS dök det upp tankar i efterföljande tråd  om att det först genom fotografiet blev möjligt att se hur djur och andra levande varelser rör sig. Och då syftas det förstås på Eadweard Muybridge och hans, helt enligt Wikipedia, fotografiska försök att visa att en häst i galopp faktiskt i ett moment släpper markkontakt med hovarna.  Eadweard (ja, hans förnamn stavas faktiskt så) erhöll 25 000 dollar i prispenning för denna insats. Så var är problemet? Då ska först sägas att Muybridges fotografitekniska konstaterande var att hästen i ett moment släpper markkontakt med alla hovarna. Och det är rätt svårt för det mänskliga ögat att se, att hålla fyra saker igång samtidigt. Samtidigt som bildkonsten i hundratals år envisats med att bekriva hästens galopp som ett slags jämfotahopp. Så var är det bildmässiga problemet?
   Ja det ligger kanske i att människan,  som har umgåtts med hästar i tusentals år både som ryttare och jägare med sannolikhet intill visshet redan visste hur en häst galopperar. Klopeti-klopeti-klopeti, tretakt skulle man också kunna säga. Och hur hästen rörelsemönster faktiskt är. Fler än en ryttare kan intyga att så är fallet. Att hästar inte tar sig fram med jämfotahopp, så som den målade konsten visar ända fram till impressionismens genombrott i det senare artonhundratalet. Ja, inte ens målaren Eduard Degas är riktigt trygg med att inte gestalta hästgalopp utan en antydan till jämfotahoppet.
   Men hur kommer sig detta? En aftonfundering i TV-soffan och en västernrulle på skärmen. Till och med jag, som varken är ryttare eller istidsjägare med smak för Przewalski hästbiff ser direkt att hästar galopperar i tretakt och att hovarnas rytm inte är jämfotahopp. Hur i hela fridens dar har den här idén om fotografiets förlösande roll i  betraktande av naturen uppkommit? Nu ska man ändå komma ihåg att Muybridges experiment, kostsamt så det förslog faktiskt visade på en liten detalj i hästens rörelsemönster men på intet vis motbevisade tron på hästens jämfotahopp. Att hästar inte hoppar jämfota var alltså känt sedan länge.
   Redan på Eadweard Muybridges tid fanns en tro på fotografiet som en metod att visa hur verkligheten faktiskt såg och ser ut. Fotografiet som sanningsvittne. Men framför allt som en bekräftelse på vad vi redan visste och vet. Detta förklarar på intet vis bildkonstens envisa  fasthållande vid jämfotahoppet. För att förstå detta måste vi inse att en bild är en bild. Och inte verklighet. Även om sinnet och erfarenhet talar emot är bildens egen värld en sanning i sig. I bildens egen värld.
   De djurmålningar som vi kan se i sydeuropeiska grottor är ofta, inte alltid, mycket realistiska återgivningar. De visar inte nödvändigtvis hur hästar och uroxar rör sig, eftersom en istidsjägare är mer intresserad av djuret. Inte att det springer iväg. Och att istidsjägaren med redan då tusentals års erfarenhet vet hur djur rör sig. Och hur den klenaste hästen, bytet, rör sig. Så predator hen är. Uppmärksamhet är en dygd. Redan då. Däremot, är ofta kroppen större och lite mer koncentrerad i uttrycket jämfört med benen. Men å andra sidan, det är i kroppen maten finns. Man ser det man vill. Redan då.

(Inte galopperande hästar.)
 

Bildhistorien översvämmas av olika egendomligheter där bildkonstnärer i vissa avseenden har full koll på verkligheten men utnyttjar för oss egendomliga bildlösningar för att gestalta och förklara saker och ting. Som den här egyptiska målningen. En ornitolog kan nog utan problem identifiera samtliga fågelarter i bilden. Men så den där grejen med att man ser ögat framifrån men ansiktet i profil. Och att en del människor är mindre än andra trots att de sitter i samma båt. Ja, det är svårt att få ihop det, att en konstnär å ena sidan besitter en fantastisk iakttagelseförmåga men i samma stund avbildar helt enligt gällande tradition. 
Och centralperspektivet, som var bortglömt i nära tusen år, mellan Pompeji och det sena trettonhundratalets första trevande försök att göra bilder på gammalt manér. Det som kommer att kallas renässansen.  
   Men finns det såna här egendomligheter i själva fotografiet också? Det är nåt att forska på.

Inlagt 2021-05-21 23:53 | Läst 1062 ggr. | Permalink
Din fråga i bloggtexten: ”Hur i hela fridens dar har den här idén om fotografiets förlösande roll i  betraktande av naturen uppkommit? ”

Den har uppkommit i och med att människan inte kan uppfatta snabba kombinationsförlopp på ett riktigt sätt. Om man inte uppfattar vad som händer, så kan man inte heller måla eller rita av det.

I min kommentar i den efterföljande tråden som du hänvisar till, tar jag ytterligare ett exempel: Anders Zorns avbildning av vattrande vattenytor. Sådana består av blänkande mindre ytor i stor mängd som växlar blixtsnabbt om varandra. Fullständigt omöjligt för det mänskliga ögat och sinnet att få grepp om hur det egentligen ser ut om det skall avbildas stillastående. Först när Zorn skaffade en kamera med möjligheten att använda 1/200s. kunde han lösa problemet och avbilda sådana vattenytor (Anders Zorn har själv beskrivit problemet, och bilderna finns bevarade).
När det gäller hästar så talar jag i den efterföljande tråden inte alls om det förhållandet att hästen i ett moment släpper markkontakten. Jag avser det samlade intrycket – det vill säga hur hästens fyra ben förhåller sig till varandra och hur det intrycket skall återges i stillastående bild. Det är sådana saker som var svåra att avslöja före det att man kunde fotografera saken med en kort slutartid.
Svar från mombasa 2021-05-22 19:04
Jag är inte helt säker på det men jag tror att du kanske missförstått mitt blogginlägg lite grann. Frågan jag är ute efter är dels att fotografiet i de här fallen bekräftar något vi redan vet. Vem som helst som suttit på en galopperande häst kan intyga att den rör sig inte så som konstnärerna (och beställarna) ville. Muybridge lyckades i sina experiment visa hur det går till. En vild gissning är att det är svårare att se hur frambenen och hovarna rör sig jämfört med bakbenen som gör en mycket enklare rörelsecykel. Och det var nog det som var anledningen till det vad som M med sitt fotografiska experiment kunde lösa. Huruvida hästen helt släpper markkontakt med hovarna under ett galoppsprång. Intressant är att Leonardo da Vinci i några skisser förvånansvärt väl återger hästens rörelse medans i skisser för beställningsverk är det ”hittepå”-mönstret som gäller. (Här finns nog material för en fortsättningsblogg.)
Och Zorn, den flitige fotografen kunde med hjälp av kameran bekräfta det han och många konstnärer inom den naturalistiska skolan redan visste när det gäller vattenspeglingar. Men du har helt rätt i att snabbare material och snabbare slutartider som gör det möjligt att frysa ögonblicket, nånting han utnyttjar när han till exempel använder fotografierna vid Dalarö brygga som skissmaterial. Innan det snabba fotografiet kunde man inte frysa ögonblicket men väl skapa ett slags syntes över hur vågor och annat rör sig.