Nytt i spenaten

Det är dags nu för Rosa Alba att göra entré. Vit, skör, fragil och står sig i bästa fall några dagar. I år tog hon stryk redan innan blomning av ett intensivt regnande, 38 mm enligt de som mäter här ute på ön. Idag är det besök av en guldbagge. Som obekymrat klänger om kring och gluffar i sig frömjöl och andra godsaker. Ja hen rumsterar verkligen omkring. Noterbart är att hen har en liten rosa tunga om man får kall den för så. Lite gulligt på nåt sätt och nåt jag aldrig sett förut. Men här syns den. En liten pussmun . Finns säkert någon entomolog som har en invändning om detta.

Överlevnadsstrategi

Läste nånstans att många träd och växter blev stressade under förra årets torka. De "tänkte" helt enkelt; ok är det dags att dö nu. Vad gör jag? Jo. Sätt massor med frön. Och för det behövs en riklig blomning. Nu jobbar visserligen oxeln ihop med all sköns bin, humlor och andra pollinatörer. Det är ett veritabelt teamwork, så alla måste vara med på tåget. Lite riskabelt är det här ute i den pågående evolutionen. Men vackert är det med skyar av oxelblomsmolntussar. Fast det tänker nog inte oxeln. I den mån den överhuvudtaget tänker.

Vad aklejorna på IngMaris äng tänker har jag heller ingen aning om. Men nog är det så att en del blommor förtjänar lite oskärpa. Precis som ett porträtt ibland mår bra av lite oskärpa. Lite kort skärpedjup, så där. Lite mjukhet i efterbehandlingen. Inte den vanliga s-kurvan utan man plockar in en nod till i kurvan så att skuggdagrarna mjukas upp lite. Och en aningens, aning klarhet som jag parerar med en pytteliten mättnadssänkning. Ungefär så.
I morgon har nog min Rosa Alba satt igång också. Eller min och min. Den lever väl sitt eget fria liv.

Oh! Du ljuva bilder av fädernesland.

Eller mödernesland.  Man vandrar liksom i en fotobok. Typ ”Wonderful Sweden, a rapsody in full colour”. Ja det är nästan onödigt vackert som vi brukar säga. Och det är alltså på riktigt. 
Och jag läser ett och annat inlägg i sociala medier om rädslan för att det ska kunna upprättas ett muslimskt kalifat i Sverige. Minareter och böneutrop är tydligen ett av de första tecknen på en begynnande kalifatisering (egetpåhittat ord). Om det är någon fråga som jag känner mig minst oroad över så är det just detta eventuella blågula kalifat. En sån utveckling torde vara sociologiskt, kulturellt, och statistiskt matematiskt osannolik. Sånt kan man också fundera på emellanåt. Medans hagtornet utanför verandafönstret står i sin allra skiraste blom.

Och då tänker man förstås att nu ska det vara en bild på just det blommande hagtornet, men se den bilden får var och en själv tänka fram.  
Adam och Eva däremot, skärgårdens vårorchidé, på strandängen ner mot viken har blommat ut. Det är en sån där växt där alla både kommer och vissnar samtidigt. Undrar vilken strategi som ligger bakom det? Men för en vecka sedan blommade de. Och då såg de ut så här. De flesta är rödlila men en del är vita. Därav namnet.

Ettan DN söndag

Idag är det första vårdagen på riktigt. En kylig sydost från fjärden drar med sig alfågelsången in över land. Rödhaken blandar sig i och en hackspett drar några trumvirvlar nånstans. I kväll drar kanske morkullan för första gången över taknocken. Och se där, en citronfjäril, årets första. Den ska bringa lycka med sig heter det.
Och så är det den där bilden på ettan i DN i går. Som skaver. Lotta Härdelins bild på en liten kille som heter Mohammad. Bortsett från att jag som oftast pendlar mellan  nånslags förtvivlan över sakernas tillstånd, och en heligt uppriktig ilska över sakernas tillstånd när jag möter såna här bilder, så vaknar också tankar; hur gör man nu då?
Hur får man hem dem? Det är kanske inte så svårt, men vad händer i så fall då? Finns det föräldrar eller släktingar som klarar att hantera fem troligen traumatiserade barn? Jo, det finns nog, med lite hjälp. Finns det fosterfamiljer som på kortast möjliga varsel kan ta hand om en syskonskara? Jo, det är inte omöjligt, med lite hjälp. Finns det överhuvudtaget ett civilsamhälle som med tjugofyra timmars varsel kan mobilisera ett mottagande? Ja. Det finns det. Med lite hjälp. Det blir kanske inte alltid rätt på en gång, men i alla fall, det går och fixa. Vågar jag tro.

En nötskrika mindre i världen. Våren är inte bara pånyttfödelse.

stickigt och trevligt

Det gäller att hitta intressanta ställen att fotografera i och Botaniska trädgårdens orangeri i Uppsala är en tacksam fotomiljö,  inte minst avdelningen suckulenter och kaktusar. 
En bra grej med kaktusar och liknande är att de står stilla. Väldigt stilla. Här skulle man kunna exekvera i bildkomposition om man så ville. Jag lämnar öppet till de som så önskar. Men det är en av flera fotomiljöer i mitt grannskap där man lugnt och så metodiskt man önskar kan testa brännvidder, objektiv och annat som gäller fotograferandets essens. Och bilden då. Kaktusen ”Svärmors kudde” dyker upp, vill minnas att Stefan Ohlsson hade en bild på en sådan när han på sitt sällsynt pedagogiska sätt förklarade olika finesser i hur man skärper upp en bild.