Österut och lite Fellinivibbar

Några dagar i Rom styr kosan till vänstra stranden och det adriatiska  havet. En minisemester till en av alla dessa badorter italienarna själv åker till. Porto San Giorgio är ett trevligt ställe så här i lågsäsong.
   Fellini är född i Rimini längre norrut. Nino Rotas ledmotiv till filmen Amarcord dyker så klart upp helt oombett.

Rom-den eviga staden och andra floskler

Från Reggio Emilia till ett trettiogradigt Rom. I skuggan. Förutom uppdraget att guida till olika sevärdheter när jag en tanke om gatufoto. Det vimlar av turister och är det dessutom jubelår späs antalet på rejält av pilgrimer och andra religiösa från både när och fjärran. Massor av folk och kameror i varje hand. Men gatufoto ska för att lyckas bedrivas genomtänkt. Strosande flanörfotografi går helt enkelt bort. Och tron att skapa bilder med nån slags genuin äkta romersk känsla är nog ett fåvitskt projekt. Rom är turister. Och vi också. Denna insikt föder tankar att återkomma till.

Vem som fotograferar vem är kanske inte så viktigt. Huvudsaken att det blir gjort

Inslaget av religiösa ökar dramatiskt under ett jubelår.
 

 Finns det då några bra hot spots? Campo Fiori-marknad med grönsaker, kläder och blandad krims. Piazza Navona kan man fotografera poserande turister som om de poserade för en själv. Fontana di Trevi är ett ställe där fotograferandet är en del av såväl  miljö som idé. Om Fontana di Trevi och Fellinis La Dolce Vita med Anita Ekbergs bad i fontänen, Marcello Mastroianni i rollen som den sökande skvallerjournalisten Marcello Rubini, samt inte minst rollkaraktären Papparazzi som gett namn till en hel tvivelaktig yrkeskår. Det finns en nyckelscen i filmen som förtydligar vad som egentligen menas med det ljuva livet, och det är inte ett libertint liv i sus och dus. Jag tänker inte spoila det. Se den själva, en Felliniklassiker.  

Den unga flickan från nånstans rätt långt bortifrån begår kardinalfelet. Man får inte sitta på fontänkanten. Lite oklart varför men en agressiv visselpipa blåser sekunden senare. 
 

 Trastevere må vara pittoreskt men svårt gentrifierat där horder av turister uppblandat med en eller annan romare äter kvällsmat på någon av de otaliga gatuserveringarna. Nä, var man hittar stadens själ får vara en obesvarad fråga.

Laokoongruppen ska naturligtvis beses. Och fotograferas. Checked.

Vatikanen och Sixtinska kapellet ska naturligtvis tittas på. Tycker vi och alla andra.  Fotografering låter sig inte göras här. Just det sixtinska kapellet är om inte annat en hotspot för utväxling och utbyte av olika influensor, luftrörsinfektioner med mera. Något vi med största sannolikhet erfar ett par dagar senare på vår resa.
  Återkommer till tankar om turism. I turismen ingår det att få uppleva det genuina, att se det obesudlade, att vara först. I Rom blir det mer till en bucketlist. Forum romanum-checked. Piazza di Spagna-checked. Peterskyrkan-checked, Vatikanen -checked. Och med checked menas numer att det finns en bild, en verifikation.

Det lär vara förbjudet att sitta i Spanska trappan, men en dag när kvicksilvret närmar sig trettiofem och turisterna drar sig in i skuggan ser man kanske mellan fingrarna.

En iakttagelse: Jag var i Rom för drygt fyrtio år sedan. Jag vankade runt bland sevärdheter och ruiner med min Nikon F och en svart axelväska. På den tiden flockades romska barn, som flugor runt en sockerbit varje person som på något sätt uttryckte begreppet turist. De kom i flockar, med kartongskivor, som något slags skydd för att länsa fickor och väskor. Det var svårt att värja sig. Tills. På min axelväska hade jag ett klistermärke, det gula och röda: Atomkraft-Nej tack! Något barn upptäckte det. och repliken: Non Nucleare! Varvid barnen drog sig tillbaka och nästintill bildade häck. Sånt fastnar. 

Reggio Emilia

Vi  åker tåg genom  Europa och landar till slut i Reggio Emilia. Här har min fru ett sammanhang i synnerhet och jag själv lite grann. Centro Malaguzzi och den pedagogik som utvecklades en gång i tiden efter andra världskriget närmare bestämt som en reaktion på den  italienska fascismen. En pedagogik som nog en del känner som "ett barn har hundra språk men berövas nittionio". Också en utställning på Moderna Museet i början av 1980-talet. Frun har varit engagerad i Reggio Emilia-pedagogiken i  en massa  år och nu är det medlemsträff där nere och jag hängde med. ( Det röda Emilien, ni som minns Bertollucis "Novecento" med bland andra Donald Sutherland i rollen som en synnerligen avskyvärd fascistisk figur förstår kanske bakgrunden  bättre.)
    Jag hänger med på ett besök till ett projekt där man utnyttjar återvunnet material från företag i Reggio och  som man kan använda i pedagogiken, som  i mycket handlar om undersökandet. Mer om detta kan den nyfikne läsa om: https://sv.wikipedia.org/wiki/Reggio_Emilia-pedagogik .

Själv strosar jag runt i staden, som inte är överdrivet stor och tänker gatufoto i relation till cityscape. Det går så klart att fotografera människor i halvlustiga situationer, eller med samma färg på kläderna men hur får man med den speciella  miljön, att bild med figuranter faktiskt är staden, miljön, ljuden, dofterna och allt det där som  gör en bild till  vad den borde vara.

   Så landar jag i Museo Civica, granne med den imposanta teaterbyggnaden vid Piazza Martirio del 7 luglio 1960. Det här är ett museum, i  allra  högsta  grad en blandad  kompott. Längst ner en  mycket gammal och mycket omfattande naturvetenskaplig samling med allt från (obligatoriskt) foster i sprit till luggsliten lejonhona med förvånad uppsyn, och den här. Anders Petersen har plåtat just detta uppstoppade stycke dramatik, och nu har jag också gjort det. Fast undrar om de inte har flyttat på zebran en aning. Anders Petersen  använde nog blixt och fick därmed en aningen mer dramatisk bakgrund.

Högst upp en  utställning med grafisk form av högsta klass och därtill starka fotografier. Om fred. Contro la Guerra. Mot kriget/ Sguardi e immaginari. Blickar och fantasier.

Italien är för övrigt inte så hymlande runt Palestina och Gaza-konflikten. Det räckte som en del av  motivet för en generalstrejk måndagen  den 22 september. När alla tåg, bussar och annat stannade. Ja, det var så klart lite mer än Gaza också. Det gällde kollektivavtal, arbetstider med mera för arbetare i transportnäringen.

Fotografens namn missade jag så klart. Stark bild ändå om man tittar lite extra.

Apropos det invasiva

Blomsterlupin är en vacker växt. Den korta tid den blommar. Sen är det väl så där. Halvkul. Lupinen har den egenskapen och viljan att den vill ha allt. Den har svårt att samsas med gullviva, mandelblom, kattfot, och blå viol. Och en hel del andra som backnejlika, käringtand, åkervädd, ja som sagt en hel del andra. Blomsterlupin kräver lebensraum. En del  funkar på  det sättet.

Bild är kommunikation. Kommunikation kräver en sändare och en mottagare. Och inte minst, en återkoppling, ett svar. Annars stannar det vid information. Kommunikation är ett växelspel. Och det handlar naturligtvis om vem man kommunicerar med. Skulle det egntligen handla om den här gången. Men det får bli nästa gång. 

(Kameran i fickan.)

Nostalgin

Jag följer Micke Bergs blogg på FB. En del träffar rätt i själen. En del  blir till aha-upplevelser. Sånt jag inte  tänkt på, dissonanser som  passerat. Som ett inlägg om Daido Moriyama, en fotograf som jag håller högt. Antydningen att ett japanskt fotografi, läs en annan kulturs uttryck gestaltar sig på ett annat sätt. Som detta att man upprepar intill förbannelse samma motiv, samma uttryck år efter år, tid efter tid.
   Ungefär som jag i stunder av högmod brukar tänka att efter femtio år med pennan i hand  nog fått till  en linje som om inte annat, säkert är utvecklingsbar. Men det här handlar inte om fotografi, utan om ögats förlängning i handen. Som John Berger skrev i sin essay: att teckna är att se. Nu  är bara grejen det att fotografera är inte att samma som att teckna. Det är något annat.

Den här bilden har ett digitalt ursprung men det finns en (förmodligen) analog exponering också. Utan att dra in Schrödingers katt i det hela så finns det sånt som kan gå fel på vägen mot ett synligt fotografi. Kan det vara en del av lockelsen med analogt foto? Oförutsägbarheten?