Apropos det invasiva

Blomsterlupin är en vacker växt. Den korta tid den blommar. Sen är det väl så där. Halvkul. Lupinen har den egenskapen och viljan att den vill ha allt. Den har svårt att samsas med gullviva, mandelblom, kattfot, och blå viol. Och en hel del andra som backnejlika, käringtand, åkervädd, ja som sagt en hel del andra. Blomsterlupin kräver lebensraum. En del  funkar på  det sättet.

Bild är kommunikation. Kommunikation kräver en sändare och en mottagare. Och inte minst, en återkoppling, ett svar. Annars stannar det vid information. Kommunikation är ett växelspel. Och det handlar naturligtvis om vem man kommunicerar med. Skulle det egntligen handla om den här gången. Men det får bli nästa gång. 

(Kameran i fickan.)

Nostalgin

Jag följer Micke Bergs blogg på FB. En del träffar rätt i själen. En del  blir till aha-upplevelser. Sånt jag inte  tänkt på, dissonanser som  passerat. Som ett inlägg om Daido Moriyama, en fotograf som jag håller högt. Antydningen att ett japanskt fotografi, läs en annan kulturs uttryck gestaltar sig på ett annat sätt. Som detta att man upprepar intill förbannelse samma motiv, samma uttryck år efter år, tid efter tid.
   Ungefär som jag i stunder av högmod brukar tänka att efter femtio år med pennan i hand  nog fått till  en linje som om inte annat, säkert är utvecklingsbar. Men det här handlar inte om fotografi, utan om ögats förlängning i handen. Som John Berger skrev i sin essay: att teckna är att se. Nu  är bara grejen det att fotografera är inte att samma som att teckna. Det är något annat.

Den här bilden har ett digitalt ursprung men det finns en (förmodligen) analog exponering också. Utan att dra in Schrödingers katt i det hela så finns det sånt som kan gå fel på vägen mot ett synligt fotografi. Kan det vara en del av lockelsen med analogt foto? Oförutsägbarheten?

Gräng och hårdhet

och annat i kategorin tillkortakommanden.
Det här fotografiet har många fel och brister om man väljer att betrakta bild där fullkomlighet betraktas som kriteriet. Om  man  lägger in andra kriterier, ungefär på samma sätt som vi gör när vi betraktar en  målning eller teckning kanske bilden ovan slinker igenom. Det här är dessutom en analog bild med digital reservation då det är ett digitalt avfotograferat negativ. Repor och dammkorn är äkta vara så även slöjan i bildens underkant. Allt sånt här kan numera åstadkommas i kamera och programvara, ofta i kombination.
   Och den rimliga frågan är varför ska man kunna efterlikna analoga fel?  Vad är tjusningen, poängen? Om man nu inte har alldeles speciella syften, som att exempelvis gå över till fotopolymer eller någon annan konstgrafisk teknik där det krafsiga möjligen premieras. Men i konventionellt fotografi, nej knappast. Ändå finns apparna, möjligheterna och tycks leva ett kittlande liv. 
   Kan det vara så att repor, dammkorn och annat blir en markör till en annan  tid? En mer oskuldsfull, som om nu det kalla kriget, atombombshotet, järnridå och efterdyningarna av andra världskriget  med sina efterföljande konflikter, diktaturer i Europa et cetera skulle var mer oskuldsfull. (to be continued, som det heter)

Det är här jag sitter halva året och försöker göra något meningsfullt i bild. Går väl så där. 

Hitta grejerna

Fler än jag har nog lyckats samla på sig en hel del mer eller mindre användbara grejer. Det kan vara idé att gå igenom förrådet av kameror och objektiv. En del hamnar så klart i vitrinskåpet men en del är, trot eller ej i högsta grad fungerande. Som till exempel ett  Nikkor 105/2.5 som fortfarande fungerar alldeles utmärkt. Fullständigt manuellt och följaktligen ljusår i från allt vad pre-capture handlar om. All den stund som den sitter skruvad på en NikonF med photomicsökaren.  Så även Micro-NIKKOR 55/2.8, manuellt macroobjektiv som fortfarande levererar. Idag inbjöd landskapet till analogt fotograferande. Atmosfärisk dramatik, hårt ljus i ena stunden, regntungt i andra stunden. 

Bilden ovan tagen idag med Xpro-2 och 23mm/1.4. Lite plus-x simulering.
 

 Gamla objektiv levererar ofta sånt som idag är oönskat. Abberation, kantoskärpa och vinjetteringar, till exempel. Sånt som i vissa fall kan ses som kvaliteter i bildberättandet, på samma sätt som ett grängat papper eller en speciellt mjuk blyerts kan göra det.
   Det ofullkomliga bidrar till berättelsen, det ger ofta det skav som triggar. Det perfekta är sällan mer än perfekt. Karaktär kan kanske beskrivas som en dissonans. Där tekniska brister till och med kan ses som en komponent i ett kontrapunktiskt berättande. Tål att fundera vidare på. 

  Landskapet inbjöd till lite fotografering med ett kort tele, oklart varför. Ekipaget idag, som sagt en NikonF med photomicsökaren och 105/2.5. Framkallning om ett par veckor kanske.

Om gamla prylar och poesin

Har man tänkt på att även den digitala världen har en del kameror och objektiv om inte obsoleta, så åtminstone med bäst före-datum passerat med råge. Hur länge håller en digitalkamera? Utan att gå in på mätbarheter, antal exponeringar med mera. Utan mer av hur länge är en digital kamera adekvat i sina funktioner? År 2004 på våren satte jag sprätt på en ansenlig bit av sparkontot- en Nikon D70. Nån som minns den? En riktig digital systemkamera i amatörsegmentet med 6 Mp sensor. Det gick att spara i jpg, tiff och raw. Det fanns ett autofokus. Bruset vid 1600ISO var som Avestaforsen. Det gick att skruva på alla gamla Nikkorobjektiv. Det var en löjligt liten display och känslan av plast var påtaglig. Vad som sedan hände och skedde i kameravärlden är som det heter historia.
  Tog jag några bra bilder med den? Tveksamt. Men det berodde nog inte på kameran utan mer på mig själv. Fascinationen över att det nu var möjligt att fotografera digitalt så nära den gamla tekniken som möjligt var. Men fanns det tillräckligt med poesi just då? Bakom spakarna? En fråga varje bildskapare då och då bör rannsaka sig med. Innehållet, berättelsen, höll den? Var den i såfall uppriktig?
   Men å andra sidan, har jag tagit några genuint bra bilder med min gamla Rolleiflex? Tveksamt, eller ligger poesin i det föråldrade?
   Så kan man tänka i stunder av självrannsakan, men det finns samtidigt så förtvivlat mycket andra bilder och skäl till bilder. Och hur gör man sin egen "poesi" tillgänglig? Hur publicerar man i ett ständigt flöde av bilder med sekundsnabb publicering och angelägen i  mindre än en timme. Det är helt enkelt skitsvårt att åstadkomma något betydelsefullt.(Och det är kanske där nånstans vurmen för det analoga har en fot i den fotografiska backen. En gratiseffekt i tekniken.)
    Det är kanske också så att vi sysslar med skrivbordslådelyrik, fast i en digital form där lådan står på glänt.
   Men all publicering fordrar en mottagare, annars blir det ett rop i skogen. Och vem är mottagaren, eller snarare receivern, ett oräkneligt antal mottagare som mer eller mindre interagerar med sändaren-du själv. Komplicerat? Bara förnamnet.
  Där gick det från tankar om den mjuka poesin till knastertorr fakta, och vidare...
Så kan man också ställa frågan om vad som menas med bildpoesi.
to be continued...