Reggio Emilia

Vi  åker tåg genom  Europa och landar till slut i Reggio Emilia. Här har min fru ett sammanhang i synnerhet och jag själv lite grann. Centro Malaguzzi och den pedagogik som utvecklades en gång i tiden efter andra världskriget närmare bestämt som en reaktion på den  italienska fascismen. En pedagogik som nog en del känner som "ett barn har hundra språk men berövas nittionio". Också en utställning på Moderna Museet i början av 1980-talet. Frun har varit engagerad i Reggio Emilia-pedagogiken i  en massa  år och nu är det medlemsträff där nere och jag hängde med. ( Det röda Emilien, ni som minns Bertollucis "Novecento" med bland andra Donald Sutherland i rollen som en synnerligen avskyvärd fascistisk figur förstår kanske bakgrunden  bättre.)
    Jag hänger med på ett besök till ett projekt där man utnyttjar återvunnet material från företag i Reggio och  som man kan använda i pedagogiken, som  i mycket handlar om undersökandet. Mer om detta kan den nyfikne läsa om: https://sv.wikipedia.org/wiki/Reggio_Emilia-pedagogik .

Själv strosar jag runt i staden, som inte är överdrivet stor och tänker gatufoto i relation till cityscape. Det går så klart att fotografera människor i halvlustiga situationer, eller med samma färg på kläderna men hur får man med den speciella  miljön, att bild med figuranter faktiskt är staden, miljön, ljuden, dofterna och allt det där som  gör en bild till  vad den borde vara.

   Så landar jag i Museo Civica, granne med den imposanta teaterbyggnaden vid Piazza Martirio del 7 luglio 1960. Det här är ett museum, i  allra  högsta  grad en blandad  kompott. Längst ner en  mycket gammal och mycket omfattande naturvetenskaplig samling med allt från (obligatoriskt) foster i sprit till luggsliten lejonhona med förvånad uppsyn, och den här. Anders Petersen har plåtat just detta uppstoppade stycke dramatik, och nu har jag också gjort det. Fast undrar om de inte har flyttat på zebran en aning. Anders Petersen  använde nog blixt och fick därmed en aningen mer dramatisk bakgrund.

Högst upp en  utställning med grafisk form av högsta klass och därtill starka fotografier. Om fred. Contro la Guerra. Mot kriget/ Sguardi e immaginari. Blickar och fantasier.

Italien är för övrigt inte så hymlande runt Palestina och Gaza-konflikten. Det räckte som en del av  motivet för en generalstrejk måndagen  den 22 september. När alla tåg, bussar och annat stannade. Ja, det var så klart lite mer än Gaza också. Det gällde kollektivavtal, arbetstider med mera för arbetare i transportnäringen.

Fotografens namn missade jag så klart. Stark bild ändå om man tittar lite extra.

Apropos det invasiva

Blomsterlupin är en vacker växt. Den korta tid den blommar. Sen är det väl så där. Halvkul. Lupinen har den egenskapen och viljan att den vill ha allt. Den har svårt att samsas med gullviva, mandelblom, kattfot, och blå viol. Och en hel del andra som backnejlika, käringtand, åkervädd, ja som sagt en hel del andra. Blomsterlupin kräver lebensraum. En del  funkar på  det sättet.

Bild är kommunikation. Kommunikation kräver en sändare och en mottagare. Och inte minst, en återkoppling, ett svar. Annars stannar det vid information. Kommunikation är ett växelspel. Och det handlar naturligtvis om vem man kommunicerar med. Skulle det egntligen handla om den här gången. Men det får bli nästa gång. 

(Kameran i fickan.)

Nostalgin

Jag följer Micke Bergs blogg på FB. En del träffar rätt i själen. En del  blir till aha-upplevelser. Sånt jag inte  tänkt på, dissonanser som  passerat. Som ett inlägg om Daido Moriyama, en fotograf som jag håller högt. Antydningen att ett japanskt fotografi, läs en annan kulturs uttryck gestaltar sig på ett annat sätt. Som detta att man upprepar intill förbannelse samma motiv, samma uttryck år efter år, tid efter tid.
   Ungefär som jag i stunder av högmod brukar tänka att efter femtio år med pennan i hand  nog fått till  en linje som om inte annat, säkert är utvecklingsbar. Men det här handlar inte om fotografi, utan om ögats förlängning i handen. Som John Berger skrev i sin essay: att teckna är att se. Nu  är bara grejen det att fotografera är inte att samma som att teckna. Det är något annat.

Den här bilden har ett digitalt ursprung men det finns en (förmodligen) analog exponering också. Utan att dra in Schrödingers katt i det hela så finns det sånt som kan gå fel på vägen mot ett synligt fotografi. Kan det vara en del av lockelsen med analogt foto? Oförutsägbarheten?

Gräng och hårdhet

och annat i kategorin tillkortakommanden.
Det här fotografiet har många fel och brister om man väljer att betrakta bild där fullkomlighet betraktas som kriteriet. Om  man  lägger in andra kriterier, ungefär på samma sätt som vi gör när vi betraktar en  målning eller teckning kanske bilden ovan slinker igenom. Det här är dessutom en analog bild med digital reservation då det är ett digitalt avfotograferat negativ. Repor och dammkorn är äkta vara så även slöjan i bildens underkant. Allt sånt här kan numera åstadkommas i kamera och programvara, ofta i kombination.
   Och den rimliga frågan är varför ska man kunna efterlikna analoga fel?  Vad är tjusningen, poängen? Om man nu inte har alldeles speciella syften, som att exempelvis gå över till fotopolymer eller någon annan konstgrafisk teknik där det krafsiga möjligen premieras. Men i konventionellt fotografi, nej knappast. Ändå finns apparna, möjligheterna och tycks leva ett kittlande liv. 
   Kan det vara så att repor, dammkorn och annat blir en markör till en annan  tid? En mer oskuldsfull, som om nu det kalla kriget, atombombshotet, järnridå och efterdyningarna av andra världskriget  med sina efterföljande konflikter, diktaturer i Europa et cetera skulle var mer oskuldsfull. (to be continued, som det heter)

Det är här jag sitter halva året och försöker göra något meningsfullt i bild. Går väl så där. 

Hitta grejerna

Fler än jag har nog lyckats samla på sig en hel del mer eller mindre användbara grejer. Det kan vara idé att gå igenom förrådet av kameror och objektiv. En del hamnar så klart i vitrinskåpet men en del är, trot eller ej i högsta grad fungerande. Som till exempel ett  Nikkor 105/2.5 som fortfarande fungerar alldeles utmärkt. Fullständigt manuellt och följaktligen ljusår i från allt vad pre-capture handlar om. All den stund som den sitter skruvad på en NikonF med photomicsökaren.  Så även Micro-NIKKOR 55/2.8, manuellt macroobjektiv som fortfarande levererar. Idag inbjöd landskapet till analogt fotograferande. Atmosfärisk dramatik, hårt ljus i ena stunden, regntungt i andra stunden. 

Bilden ovan tagen idag med Xpro-2 och 23mm/1.4. Lite plus-x simulering.
 

 Gamla objektiv levererar ofta sånt som idag är oönskat. Abberation, kantoskärpa och vinjetteringar, till exempel. Sånt som i vissa fall kan ses som kvaliteter i bildberättandet, på samma sätt som ett grängat papper eller en speciellt mjuk blyerts kan göra det.
   Det ofullkomliga bidrar till berättelsen, det ger ofta det skav som triggar. Det perfekta är sällan mer än perfekt. Karaktär kan kanske beskrivas som en dissonans. Där tekniska brister till och med kan ses som en komponent i ett kontrapunktiskt berättande. Tål att fundera vidare på. 

  Landskapet inbjöd till lite fotografering med ett kort tele, oklart varför. Ekipaget idag, som sagt en NikonF med photomicsökaren och 105/2.5. Framkallning om ett par veckor kanske.