Is

Rutten is. Som så mycket annat i denna värld.

Den här texten och bilden är nu en månad gammal och har blivit liggande. Så nu är vi i början av mars.
Det blev några dagar ute på ön. Snorkallt och en vår som gick i stå. De förväntade vårtecknen uppenbarade sig inte. Sen blev det en sväng i fjällvärlden. Men. Det är en tid i moll då en kär vän alldeles nyss gick bort, i tiden alldeles runt hörnet. Häromdagen. Det var naturligtvis väntat. Vi har följt resan hela tiden. Men ändå, man intalar sig, det ska nog gå bra, så klart...men det gör det inte. Och för varje veckorapport skruvas förväntningarna ner. Och vissheten blir tydligare och tydligare.
Och man tänker, i nån slags barnatrotrygghet. Att här står vi liksom alla på en rad. Tiden är oundviklig. Vi kommer alla gå ur tiden. Men då säger du käckt, jamen jag börjar. Och tar språnget, precis som på badbryggan. Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske... För nån ska ju vara först. Nån ska börja. Och nån ska vara sist. Lägga på haspen. Och då tänker jag, i fåvitskhet och barnatro att det var ändå du som var den modiga. Som hoppade först.

Nu kommer blåsippsvåren här ute i skärgårn. Vi är ett par veckor senare. Allorna flockas ute på fjärden och de första gudingarna guppar därute. Ådorna är mycket svårare att se. Bofinkens smatterfanfarer och morkullan drar över taknocken. Rödhaken stänger för natten. Skärgårdsvår.

Om det gyllenen snittet och tankar däromkring.

 Finns det någon fotograf eller annan bildskapare som inte nån gång stött på begreppet Gyllene snittet, en sån där företeelse som de flesta människor på jorden lever i en oskuldsfull okunnighet om. En del har en aning eller hum om företeelsen. För några är det en viktig kompositionsprincip och för ett ytterst litet fåtal människor har viktigheten övergått i ett problem liknande det inferno som människor med absolut gehör lär få i sina sinnen när en violin missar en ton med ett 16-dels tonsteg.

(Tappad handske nr 53. Ur serien tappade handskar och andra vantar. Inte gyllene snitt.)

   Många med intresse för bildkonst anser att gyllene snittet är synnerligen viktigt. De anser alltså. Men att något anses vara något är inte liktydigt med en naturlag. Gyllene snittet, och för all del, även många andra kompositionsprinciper är kulturella företeelser som söker sitt stöd i perceptionspsykologin. Fast det visste inte renässansens konstnärer. De körde på ändå. Och perceptionspsykologin är inte så mycket för det gudomliga, det som renässanskonstnärerna ofta sökte.
   Om bilder per automatik blir bättre för att de är komponerade enligt en viss princip kan diskuteras. En del hävdar att alla bilder har någon form av komposition efter som alla bilder i någon mån är frukten av ett tänkande eller mänskligt ingipande. I så fall skulle de olika kompositionsmodellerna kunna sorteras i stigande värdering där krönet skulle kunna vara just det gyllene snittet. Lite tråkigt bara att snittet inte omfattas i alla kulturer. Gyllene snittet är inte en universell princip.

Ett ofta använt argument för gyllene snittets förekomst i naturen. Eller rättare sagt, det går att applicera snittet på olika företeelser. Snäckor, kottar, solrosor, pärlbåtar. Sen finns det dessutom massor med saker i naturen som inte är ett dugg gyllene snittet om man så säger. Tråkigt nog är inte naturen så exakt, symmetri är dyrbart och premieras inte av evolutionen. Kottar och annat är liksom lite mer ungefär. Men det är vackert så. Och hur det kommer sig att Partenons gavelfält, och därefter i stort sett alla klassiska gavelfält sen dess utnyttjar gyllene snittets proportioner står kanske inte att finna i någon gudomlig ingivelse hos tempelbyggarna. Kanske snarare det att de första templen, byggda med trädstammar som kolonner behövde ett tak med tillräcklig lutning för att skydda mot regn utan att för den skull behöva ha alltför branta tak, sparsamhet med material alltså.

Gyllene snittet förklaras lätt med geometri, men svårare med aritmetik eftersom proportionerna inte blir så exakta som man önskar, vilket Fibonnacis talkedja är ett bra exempel på. Ju högre tal desto närmare, men riktigt fram kommer man ändå inte. 

Frågan om Gyllene snittet handlar egentligen om vad vi uppfattar som vackert, estetiskt tilltalande. Man kan nog på goda grunder ifrågasätta att det skulle finnas någon universell norm för skönhet. Vi har nog helt enkelt fått lära oss att det finns höga skönhetsideal, principer och genvägar till detsamma. Nåt som ibland får mig att tänka på en konstnärskollega som för många år sedan fastnade i olika kompositionsmetoder från renässansen. Och med den iver han linjerade upp mer och mer komplicerade rutnät på dukar och pannåer. Tyvärr kom innehållet först i andra eller tredje hand. Stilleben med lökar blir inte så mycket mer än lökar hur arrangerade de än är.

(Gös. Fänkålsfylld. En chardonnay. Inte gyllene snittet.)

Men så klart får var och en hitta skönheten där den vill. Sen om man verkligen uppfattar snittet med exakthet eller intuitivt lite mera ungefär. Eller drar upp ett linjenät över de bilder man ser kanske spelar mindre roll.

Mannen med boken

Att låna titeln från en av Georg Oddners bild låter sig väl göras. Och att låta den ligga kvar som den är när den är scannad med den brunton som kan uppstå när man inverterar negativ. Och att kombon Nikon FG med ett lite glappigt Nikkor 28/3.5, en aning begynnande starr, Fomapan 400 i D76 och ett lite vinterdiffust väder ger sitt bidrag. Normalt sett brukar man rätta till, korrigera, styra upp och sånt. Men om man inte gör det utan låter det bli som det blir? Jag tycker det funkar, åtminstone i den här berättelsen. Formen är liksom versmåttet. Kompositionen är kanske grammatiken. Eller?

Om nåt i bergen ovan Collioure.

Ibland hittar man en komposition. Eller en ojämn ickefungerande komposition. Eller nån annan brist i bilden. Men den här bilden tog jag i bergen ovanför den lilla staden Collioure allra längst ner i Frankrike på gränsen till Spanien. Ett franskt Dalarö, Waxholm eller Marstrand kanske. Vi for dit med våra barn som då precis passerade gränsen mellan tonår och vuxenlivet. En julhelgsvecka för rätt många år sedan. Dock, fotografiskt ändå hitom den digitala revolutionen  (Nikon D70 med kit-objektiv).
   En sväng i Silver Efex (Jag brukar ha en viss faiblesse för Plus-x eller Tri-x simuleringar) och lite annat modest pyssel i Photoshop. Sen kan jag faktiskt fundera över vilka tankar och idéer som skaparen av detta ”stilleben” hade i skapelseögonblicket. Som jag fotograferar juldagen Anno Domini 2004.

Om landet utom sig. Och däromkring.

Eller ”the World of bad taste”. Det är inte svårt att associera till Tunbjörk ibland. En av  kitschens främsta dokumentatorer i vårt land.