Läser en text om Rune Jonsson

Göran Segeholm, den oförtröttlige banérföraren för bildanalys och bildförståelse har ett nyhetsbrev-Bildspråket. I det senaste skriver ha om Rune Jonsson, en inte oviktig person i svensk fotografi. Historikern, pedagogen, författaren och redaktören, men som fotograf rätt okänd i de breda lagren. Rune Jonsson säkerligen känd hos ett 0räkneligt antal bildpedagoger och fotografer som mött denne genuint intresserade fotopersonlighet under hans många år som lärare på Konstfack och skribent i fotosverige. Däribland jag själv. Det hände då och  då att jag senare i livet träffade Rune i något fotosammanhang, en utställning, på tåget eller en gata nånstans. Det blev alltid ett samtal om fotografi, ibland längre och inträngande, ibland om situation krävde något kortfattat, så alltid initierat och engagerat.
   Rune som fotograf är lite förenklat flanörfotografen där varje bild, som Göran Segeholm påpekar, står på egna ben för Rune hade nog dessutom förmågan att hitta guldkornen i sina egna negativremsor. Kleinkunst skriver Segeholm och det är nog något att skriva under på. Gatufotografer i gemen borde titta närmare på Runes oeuvre. Där finns något att lära av.
   Åsikten att fotografi, politik och samhällsfrågor går hand i hand fick jag bekräftad av Rune som var mycket kunnig i fotografiets historia. 

(Bild av typen flanörfotografi. Kyrktrappan i Reggio Emilia, en förmiddag och stundande bröllop. Fuji X10)

Morkullan, inte så mycket om

Trot eller ej men nog drog morkullan över taknocken när jag gick för att kasta vatten  nyss (som det heter på gammaldags läkarspråk). Är det ett tecken i skyn? Kanske.  
  Vad mer på ön. Rensning av avloppsrör hör kanske inte till de mest attraktiva sysselsättningarna. Bilder på det besparas läsaren. Bästa grannen har både högtryckspolningsapparat inklusive en "iller", en arton meter lång slang med ett litet munstycke i framändan som gör att slangen matar in sig själv i rörsystemet. Och så åker den in och man drar ut den långsamt fram och tillbaks. Det kan finnas väldigt mycket i ett avlopp. (I London lär man ha hittat en över trehundra ton vägande fettklump i avloppsnätet.) Till slut rinner vattnet hyfsat rent och klart. Dagens pyssel.

Så är det ett stohej i Los Angeles också. En president som inte smyger. Och nu hettar det till i Israel-Irankonflikten. Man vill gärna njuta av försommarens fägnad, det går väl så där. Och Gaza, där har förnuft, empati, mänsklighet lämnat planeten för länge sedan.
   Sånt här ägnade sig fotografer med att försöka gestalta för decennier sedan. John Heartfield var bara en av många. Men det fanns också många andra som verkade i samma anda, att gestalta, berätta, bekräfta det de sett. Sådana som Walker Evans, Dorothea Lange, Margareth Bourke-White, Ben Shan, Arthur Rothstein med flera. Alla de verksamma i FSA, Farmers Security Administration. Denna association till stohejet i  Los  Angeles och nu flera städer. När ska det gå upp för Trump  et consortes att det amerikanska välståndet till stor del beror på alla  dessa lågavlönade immigranter. Men tacksamhet över det är väl inte Trumpismens paradgren. 
  (Här försöker någon  bringa ordning i den allmänna röran. Går väl så  där.)

Färg, svartvitt

När man ändrar en bild i färg till svartvitt (gråskala) åker ögat snålskjuts på det faktum att ögat (hela synapparaten inklusive en del rent intellektuella förmågor) snabbt formulerar frågan Vad. (Vad-var-när-hur-kedjan). Ögat uppfattar tomatskivor och, antagligen, blad av basilika. Ögat ser rött och grönt. Med en skvätt balsamico, lite flingsalt och kanske några klipp gräslök ser ögat lite mer. Det är här nånstans ögat börjar  interagera med andra sinnen. Luktsinnet, smaksinnet. Sinnets förväntningar.

Fotografi är inte det absolutas konst precis som alla annan bildkonst och bildkommunikation inte heller är det. Det krävs en mottagare (reciever) och en återkoppling tillbaks till  sändaren (transmitter) för att kommunikation ska uppstå. Och alla de frågor som, förhoppningsvis uppstår i betraktarens öga. Bilden som bekräftelse, bildens som nyfikenhet, bilden som bevis.
  Det är kanske därför bilder med lite mer entropi än en tallrik med tomatskivor kan irritera betraktarens synapparat. Att kryssa förbi det irriterande och behålla den oskuldsfulla tilltron till idyllen. Vilket får mig att tänka på arbetarförfattarna en gång i en tid långt före min, de som flyttade ut till syrentorpen för att verkligheten, depressionen med allt vad en sån innebär och det avlägsna stöveltrampet straxt bortom händelsehorisonten oroade på ett nästan fysiskt sätt. (Jag läste helt nyligen om Erik Asklunds trilogi; Bröderna i Klara. Av flera skäl. En viss connection till Erik S finns.)
Kontentan av detta är, skiva inte tomater. Det krånglar till det.

Förintelsens dagar

Så var det där med den självpåtagna rätten att sortera och utvälja människor. Som dyker upp i alla möjliga sammanhang.

Om vidrigheterna i Auschwitz-Birkenau svårligen låter sig fotograferas och att platsens minne gör sig så obönhörligt hört.
Therezienstadt låter sig fotograferas, och det fotograferades och filmades på den tiden nazismen begav sig. Man dokumenterade sin egen historia om den goda nazismen, filmiskt såväl som fotografiskt. ( https://youtu.be/P9V6d2Y1WjE?si=PbGi7s4AQVki1Sk5 Filmen visas i museet i Therezienstadt om du har vägarna förbi). Therezienstadt (Terezin på tjeckiska) var ett genomgångsläger i väntan på den slutgiltiga deportationen. Var man sedan hamnade, blev mördad på plats eller om man som ett fåtal blev kvar ända till krigsslutet är en historia i sig.
    Nazisterna som fascister i allmänhet hade (har) ett egendomligt intresse för dokumentation. Därför förde man noggranna register över alla sina offer, gärna med  fotografier. Det är som om man tvivlade på sin förmåga.
   Och parallellen går så klart till Ceasarbilderna och vad som avslöjades i Syrien för några månader sedan. Samma fenomen. Fotografer som arbetat med att dokumentera regimens vidrigheter. Och man använder "vårt" favoritmedium. Film och fotografi. Besudlar.
Om sånt här kan man så klart skriva om alla årets dagar. Oavsett vem som sorterar, syfte, hur och var.

(Therezienstadt. Sorteringsplats. En institution i Wanseekonferensens resonemang om vem och vilken som skulle få befolka jorden. Att sortera ut. Med självpåhittad  trumf på hand. Bild Nikon D300 24-70mm)

Färg, svartvitt, kontrast och form

är fyra företeelser som man nog får säga har stor betydelse för den som skapar bilder. Innehåll och berättelse oräknat. Är man fotograf är man enögd. Därför tittar jag gärna med ett öga när jag vill se ordentligt (även när jag tecknar). Djupseendet har jag ingen större nytta av när jag skapar en bild som i sig är tvådimensionell men skapar illusionen av djup.
   Färg eller svartvitt? Vi uppfattar verkligheten mer eller mindre fulländat i färg, men bildgestaltning innehåller också det svartvita som möjlighet. Oavsett teknik. Att se ett motiv som är i färg på ett svartvitt sätt är en konst som kan övas upp. Men tänk då på att vissa färger skiljer sig väldigt lite i svartvitt såsom grönt och rött som i vissa fall blir exakt likadana i gråskala. "Svartvitseendet" är en till stor del intellektuell process.  Till det är förmågan att vara medveten om kontraster i bilden betydelsefull. Kontrast uppfattas bäst om man tittar med ett öga och kisar. Öva på det.
   Att uppfatta former är fundamentalt för allt bildarbete oavsett om du håller i en kamera, pennna, ritkol eller pensel och palett. Med den skillnaden att fotograferar du har du alla former direkt i exponeringen. Men en tecknare kan därutöver också välja att se de negativa formerna. Mellanrummen. I stället för att teckna armen på modellen kan tecknaren i stället teckna mellanrummet mellan arm-kropp. Eller mellanrummen mellan grenarna i ett träd. Eller en pinnstol eller vad det nu vara månde. Öva dig i att se mellanrum. Och som i all bildgestaltning, det går lättare med ett kisande öga. 

Texten hittad i mina lektionsförberedelser fotografisk bild A. Jag rensar bland gamla pärmar. Från den tiden jag lönearbetade. Men kisar med ett öga gör jag fortfarande.)