Om höftskott och strax ovanför. Gatufotorelaterat kanske...

Gatufoto på nåt sätt. Solglasögon är coolt. Inga lustifikationer eller annat tycks förekomma i denna bild. Men har inte fotografen ögonkontakt ändå. Något kan hända.

Sommardagarna går sin gilla gång. Det är typisk svensk sommar. Lite regn, inte allt för varmt. Det växer så det knakar. Och det finns få saker att uppröras över. Att ligga i gräset och titta på humlorna i kryddlandet är alltid ett memento om att vara lite mer flitig. Flitig med kameran då, tänker jag. Processfoto som det kallas. Fotografering för fotograferingens egen skull.
Funderar lite på det här med gatufoto och höftskott. Att det finns ett slags koncensus att bra gatufoto ska vara taget med kameran i ögonhöjd. Men hur gör man om man är lite kort i rocken? Eller mot förmodan använder en bladare eller Rolleiflex eller sånt. Det gör man så klart inte så ofta numer men Vivian Mayer tog massor med fina gatufotobilder i något som  åtminstone är navelhöjd. 
Eller om man nu praktiserar det där gamla fotografknepet att böja på knäna? Eller är det normallång man som gäller som norm? Sånt kan man också fundera över. Eller om det att böja på knäna eller motsvarande för att därigenom hamna i ”ögonhöjd” med motivet. Om man nu är väldigt lång. Typ, basketspelare. För hur ska man läsa bilder som är tagna i fågelperspektiv? Och om den fotografiske basketspelaren dessutom följer en annan gammal gatufotonorm, den om 35mm som den ultimata brännvidden. Det kan bli väldigt mycket von oben då. Och är man då dessutom en bit bort från huvudmotivet, då blir det mycket rum. Sett liksom lite från ovan. Där fortsättningen heter drönare...
Ja men visst är det knepigt.

På eftermiddagen kommer regnet igen.

Om hårt ljus och annat

Nu ska jag berätta lite om en bild. 
Den här bilden är tagen vid ett övergångsställe i min stad. Personens klädsel stämmer kanske inte riktigt överens med +25 grader i skuggan. Och det är väldigt lite som överhuvudtaget stämmer överens. Den här mannen är i sitt sammanhang och i sin värld sannolikt väl identifierad. För min del är det ingen jag känner eller ens har sett tidigare, tror jag. Men jag funderar vidare. En bild på en udda kuf, det är vad bilden berättar. Hårt ljus från sidan, en plus-x simulering och en liten kurva som arbetar i motsatt riktning mot simuleringen. Billigt, billigt, billigt. Bilden är dessutom inte speciellt bra. I gatufotovärlden är den sannolikt rätt medioker. Men ger jag mig tid att titta hittar jag ändå nånslags bildmässig kvalitet .Det kan vara så enkelt att bilden triggar ett personligt avlägset bildminne. Att låta en bild skava mot bildminnet. Prova på det ni.  Jag saknar dock svar på den frågan. 
Och här nånstans hamnar jag i ett val. Jag borde kunna söka upp honom. Lära känna. Kanske, säg kanske göra ett reportage. Om en udda kuf. Eller en människa. Alla är vi människor.

Konsten att se

Jag återkommer ibland  till John Berger och "Ways of seeing". Många hävdar att foto inte ska handla om bildens efterföljande  seende, allså det som sker när betraktaren träder in på arenan. Kan det vara ett slags litet missförstånd av vad HCB menade med "the decisive moment- Le Sauvette". Att tänka bort betraktaren, mottagaren är förvisso inte helt ovanligt, och det kan säkert vara så att den tänkta läsaren inte alls hjälper fotografen i konceptionsögonblicket. Sannolikt inte. Men det är inte samma sak att fotografera som att publicera en bild. I publiceringen gör bilden ett kvalitativt språng. Den blir till en tolkning. I bästa fall. Börjar jag bli tjatig?
I skärgårn går det lagom fort. Det blir faktiskt ett mellan hägg och syren. Man hinner se när det händer. 

(Bilden har inte så särskilt mycket med texten att göra, bortsett från att mottagaren kan vara anonym och att det nu finns många olika sätt att se.)

Gatufoto och långsamhetens lov

En öl i Prag. Inte direkt gatufoto precis. Men en bild.

Jag tror att Joakim K E Johansson i sin blogg här på FS är inne på ett bra spår om gatufotots lilla problem. Läs den. Joakim refererar till Cartier-Bresson, med all rätt för det HCB hävdar är att fotografi måste få ta sin tid. Och han beskriver detta att röra sig långsamt, uppmärksamt, stanna till och ge sig tid till att avvakta. Att vänta in ögonblicket, och att vara beredd. 

Det är ungefär samma sak för en tecknare, målare eller annan bildkonstnär. Det tar tid. Man snyter inte fram en bild på en minut. Vilket kan tyckas konstigt för en fotograf som tänker i exponeringstider kortare än en blinkning. Men foto är förberedelser, inväntande, närvaro, koncentration, och efterarbetet i mörkrum eller i datorn. Det kanske är svårt att göra jämförelsen - idé, skiss, utförande, värdering, korrigering som man gör inför en målning eller teckning. Men likheten finns.

Men idag har vi en omedelbarhetens filosofi. Snabbt. Omedelbar behovstillfredställelse. En bildkultur som åtminstone i det fotografiska tillåter direkt publicerande. Och förmodligen också ett snabbt gillande från när och fjärran. Finns det tid för eftertanke? Värderingen av en bild? I hela kedjan.

Det är möjligt att det här är något av en generationsfråga. Om man som de gamla rävarna har levt i det analoga fotograferandet med framkallningsritualer och mörkrumsseanser är det kanske svårt att förstå det här - tryck och publicera. För oss var det en lång väg innan en sällsynt lyckad och värderad bild blev publik. Så är det inte idag. Och kanske, den tidsrymd som kan behövas för att avgöra om en bild verkligen håller för att exponeras publikt har därigenom blivit  lite för kort.

Att publicera innebär att göra bilden publik. Här! Se mig. Tyd mig. Läs mig. I det ögonblicket gör bilden ett kvalitativt språng. Från att vara fotografens, sändarens egen juvel, till att bli allmänt tillgänglig och, i bästa fall sedd, medvetet sedd av en mottagare. 

Återkommer i detta.

Nya bryggan och hemslöjdad soffa. Tjockan rullar in. Mistlurarna skär genom verkligheten.

Vaknar 8.00 Springrunda. Mulet och lite disigt. Lite trög i benen. Lugnt på ön. Plockar med växthuset. Skruvar fast nocken. Åker och handlar på ICA. Handlar lite mer som behövs på brädgården. Hämtar propellern på Borgö. Gör färdigt soffan och tar ner den till bryggan. Det har regnat i dag. Lite skurar. Ett par millimeter. Fortsätter på växthuset. Det verkar fungera som jag tänkt, även om det finns ett och annat mätfel. Kvällen kommer och dimman rullar in. Skärgårdsvår.

Och på frågan om gatufoto sa de nästan alltid, nja, jag vet inte...

Idag närkontakt med geting. Nästippen. Baddar snabbt med alsolsprit och tar en dos Betapred. Jag kommer alltså se ut som Rudolf med röda mulen i en vecka framåt. En rätt stor mule. Inget att se fram emot att behöva förklara varför man ser ut som en stoppsignal i nian. Nu klarar det sig verkar det som. En får se i morgon. Att dona och bygga lite här och där är ganska skönt. Och så tänker man så bra. På lite allt möjligt. Fotografi och bilder till exempel. Och för mig som odlar en hart när pedantisk inställning till genren gatufotografi, låt vara av akademiskt pedantisk art, finns det ständigt nya kopplingar.

Har ni tänkt på att de flesta av nittonhundratalets bemärkta fotografer, sådana som alltför ofta får epitetet gatufotograf stämplat i pannan väldigt ofta, i intervjuer, svarar på frågan: Hur tänker du om gatufotografi? Och de svarar alltsom oftast: Nja, gatufoto. Vet inte direkt... Jag fotograferar väl mest så som det blir. ( Eller något annat med samma andemening.)
Alltså, gatufotograferandet lånar metoder, förhållningssätt och teknik. Skapar en genre utifrån detta. Men de stora elefanterna i nittonhundratalets dokumentära fotografi. Nä, de är bara inspiration men definitivt inte ”street photography”. Så har vi bara detta i bakhuvudet är det väl bara att köra på.

Men jag tror att man tar bättre bilder om man, de facto inte går ut på stan och tänker ” nu ska jag ta lite gatufoto”.  Gatufoto, som alla andra bilder uppstår först när betraktaren-mottagaren träder in på scenen. Jag som är fotograf kan bara såpa banan och hoppas att allt går i mål som jag tänkt.

(Bilder från NY, Manhattan. Gatufotografens scharaffenland.)