Omvänt perspektiv

Veckans funderingar kring gatufoto.

Hasselbladspriset delades i år ut till den japanske fotografen Daido Moriyama. Jättekul tycker jag som har haft honom i favoritstallet i många år. Moriyama beskrivs ofta både av sig själv och andra som en ”Stray Dog”. Att vara en herrelös hund, att vara den där strykande gathunden, ägd av ingen.
Moriyama har också fått epitetet "leader of the jerky blurrists", eller på japanska, buréboké-ha no kishu. Ledare eller kanske snarare inspiratör för en grupp fotografer som bland annat tog det där med oskärpa till nya högre höjder.
En lite intressant sak i sammanhanget är att DM i hyllningarna benämns som gatufotograf och hans bilder som gatufotografi. Fast ska man vara petig så är den tidige DM inte gatofotograf och hans bilder är inte gatufotografi. Men någonstans under hans verksamhetsbana blir han det och likaså bilderna. En definition och formulering med vidhängande "regelverk" dyker upp. Oklart är huruvida Moriyama själv definierat sig som gatufotograf. Och kanske en fråga av akademisk art.

Den arga hunden på bilden är nog mest arg för att den förväntas vara det. Och är definitivt ingen herrelös hund. Men är man nu satt i koppel för att hålla ordning på en spontandemonstration mot en nationalistisk och kulturkonservativ partiledare på den högra delen av högerkanten kan man ju bli förbannad så hund man är. Det finns roligare jobb för en hund. Hämta pinnar och nosa upp grejer till exempel.

( bilden är tagen med ett 50mm, beskuret till nånstans i  85-105 mms härad. Och hamnar då lite mer i det synfält som dikteras av näthinnans tappar.)

Postat 2019-03-11 21:29 | Läst 902 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

En i mängden

Idag äter Sveriges befolkning i runda slängar 6 miljoner semlor, eller fettisdagsbullar. Det är visst ok att säga fastlagsbulle också. Vid det här bullhålet fick man köa en kvart.

Vanligtvis köptes fyra stycken. Semlor är uppenbart stort. Lite exotiskt kan man också tycka. För vår egen del blev det två.

Postat 2019-03-05 17:01 | Läst 808 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Något för gatufotografer att tänka på

Häromkvällen satt jag i soffan och bläddrade i boken Rolf Wertheimer fotografier. På försättsbladet finns den här bilden. ( Jag gör mig nu skyldig till ett upphovsrättsligt brott. Men det kan Rolf W vara värd.) Platsen är almarna i Kungsträdgården. Tetleys tehus i bakgrunden. Grupper av människor, företrädesvis yngre. Det är sommar kan man tro. Aftonljus. En äldre man med spatsérkäpp passerar. Ljus hatt, ljus kavaj. Kan man gissa att han är på väg hemåt, kanske från ett besök på Operakällaren.  Med raska steg från Jakobs torg mot Arsenalsgatan, på väg i riktning Strandvägen eller längre uppåt mot Östermalmstorg, Floragatan, eller kvarteren däromkring.  Det finns en air av fin de siècle, av Hjalmar Söderberg, Bo Bergman. En annan tid möter en bildens nutid. Det är ingen märkvärdig bild, inte på något sätt men en dokumenterande bild. Överhuvudtaget finns det väldigt lite av gatufotografiets vurm för "gatan som teater" i den här bilden eller i RW:s bilder för övrigt. Bilderna är sällsynt fria från något av fotografens regi. Antagligen beroende  på att RW dokumenterar sin stad och stadens liv. Låt vara med någon form av existensiella glasögon. Gatufotografi är inte uppfunnet.
Att det finns en slags möjlighet  att reflektera så här  kan kanske bero på att tiden hunnit ikapp bilderna. Eller att bilderna har hunnit i kapp tiden.
Det finns kanske något att lära av det också. Att fotografiet inte är enbart ett nu.

Postat 2019-03-03 21:16 | Läst 901 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Om brännvidder och annat som hör därtill

Som sagt. Ingen blogg utan en bild. Trött i fötterna. Jardin des Tuileries. Bilden har ytterst lite med texten att göra.

Det finns en i någon liten  mån märklig bild i fotohistorien.”Le petits enfants au Laits”. Robert Doisneau fotograf,  är tagen redan 1932 i Gentilly utanför Paris. Märklig därför att den är dels lite mot vedertagna fotoregler är tagen i medljus och ett ganska kraftigt sådant, och den antagligen är tagen med en ganska liten brännvidd, fototeknikhistorikerna får ta hand om den biten, och att den definitivt inte är tagen i något slags påträngande 35 mm manér. Men också att den skildrar väldigt mycket rum. Figuranterna, de två barnen, storasyster och lillasyster som ska gå och handla mjölk i det stora Sociéte Latiere, deras bestämda och idoga steg. Halsduken på den lilla som berättar om en lite snålkall kyla. Något som särskilt frapperar är att det är en bild som så tydligt har stannat i steget. Ett frozen moment. En bild utan dramatik, utan något häpnadsväckande. En bild som enbart berättar om ett då. Nu, alltså.

En fin sak med Robert Doisneau är att hans bilder  har ett respektfullt avstånd till personer och till händelser. Det är inte påträngande på något sätt. Och det beror på ett utnyttjande av brännvidd. Att använda brännvidd för att åstadkomma en rumslighet som i Doisneaus fall eller att använda brännvidden för att uttrycka närhet som ligger farligt nära  innanför ”Comfort zone”. Man kan använda objektiv på olika sätt. Tiderna förändras.

Postat 2019-03-02 23:25 | Läst 1504 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Det är snyggt ljus i katedraler

Eller domkyrkor, kan man också säga. Jag brukar göra en liten fotopromenad i katedralen  då och då. Alltid medsols. Det är alltid på ett eller annat sätt snyggt ljus därinne. Och lite folk som liksom oavsett religion eller annat går ner en aning i tempo. Och eftersom en domkyrka ligger i en urban miljö och har gott om spår av mänskligt liv, både nutida och dåtida så kvalar miljön in i gatufotografins domäner. Borde man kunna tycka. Denna dag är det asiatiska inslaget påfallande.
Till kvällen tog jag mig för att mixtra lite i "shoppen". Och nånstans i den processen så lämnas det dokumentära till förmån för något annat. Exakt när bilden gör hoppet är dock för mig förborgat. (förstora)

Första bilden är originalbilden. Raw som nästan alltid. Även om ljuset alltid är fantastiskt i detta rum så är det vissa dagar påfallande svagt varför det blev lite granna för mycket ISO, och lite mer brus än önskvärt. Fast nu fortsätter oskärpans år på obestämd tid har jag tänkt...

Bild 2 har blivit svartvit. Inget nämnvärt krångel med den. De välbekanta dragen i spakarna för att få in svart och vitpunkt. En del justering  och beskärning är så klart redan gjord i CR. En liten manipulation dock. Jag lägger på ett högpassfilter och ställer in det som klart ljus. Därefter gör jag en lagermask och målar på lite lite extra skärpa på flickans ögon.


Bild 3. Eftersom jag tycker att bakgrunden är lite rörig bestämmer jag mig för att dra ner ljuset. Det får bli ett nytt övertäckningslager med lagermask så kan jag måla på mer mörker och applicera lagom mycket opacitet på lagret så effekten känns rätt. Och det är väl här nånstans berättelse, tolkning byter spår. En denotation tillkommer. Mörker.

 

Bild 4. Nu drar jag på ytterligare svärta med ett nytt övertäckningslager. Och lite gammal hederlig efterbelysning. Fast här slog det kanske i taket. Eller? Det är inte lätt att veta när bildens trovärdighet upphör. Och den här bilden är kanske mer av ett skolexempel än en väl vald genomtänkt utvald bild. En hel del mer finlir kan man så klart göra och en originalbild med högre kvalitet är aldrig fel. En god nytta har jag alldeles oavsett av min gamla friköpta laptop som har ritskärm och penna. Ibland är det roligt med lite pyssel på kammaren.

Postat 2019-02-15 15:06 | Läst 1721 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
Föregående 1 ... 28 29 30 ... 39 Nästa