Winogrand och andra fotografer och sånt som är nästan gratis

Jag sitter och tittar på en dokumentär om Garry Winogrand. Jag använder tjänsten Cineasterna som tillhandahålls fritt via mitt bibliotekskort. Jag kan se tre filmer i veckan. Ungefär vad man orkar med. Nu blev det en dokumentär om Garry Winogrand. Välgjord om än på ett amerikanskt vis med lite för många bekräftande intervjuer. Men ändå. I morgon ska jag nog se en Kurosawa, på mitt medborgerliga bibliotekskort.  Kulturen åt folket. Hur har ni det i Sölvesborg?

(Bild från NY där varje foto per automatik blir ett gatufoto.)

Den nödvändiga oskärpan.

För någon månad sedan tog jag den här bilden. Den har legat på mitt skrivbord sen dess. Jag tror att den går att läsa på flera sätt. Ingångströskeln är ganska hög, Oskärpa ligger inte riktigt i den fotografiska  tiden. Men den är antagligen en solitär. Inget att upprepa för ofta.

Oskärpan och andra brister måste ha det perfekta att spegla sig mot. Det är där konflikten uppstår. Och då menar jag det dramaturgiska begreppet konflikt. Motsättningen. Och att läsaren har så mycket på fötterna att den förstår konflikten. 

Heja Rune

Aktuell Fotografi 1978. En ständigt aktuell fråga. Rune Jonsson var nog särdeles skickad att ta hand om den här frågan, som den gode pedagog han var. Och insatt i fotohistoria. Dessutom en lysande skribent, tycker jag. Som fotograf var han lite grann av flanörfotografen, han gillade England, engelska sportvagnar om jag inte missminner mig. Bland annat ska sägas. En grej jag särskilt minns var hans tydlighet med att man, även om man i sina ögon har hundra bra bilder till ett bildspel skulle man helst inte visa fler än ett dussin. Att berättelsen runt ikring var lika viktig som bilden.
Rune Jonsson blev, efter min utbildning, för mig och säkerligen många andra, lite grann av en mentor. Det hände att vi sågs då och då, på tåget, på nån utställning eller bara det att slå följe på nån gata och några kvarter framåt. Och det blev alltid utrymme att prata bild på nåt sätt.
Det är nog Runes förtjänst att jag är så intresserad av kommunikationsprocessen, det som händer när läsaren tar över bilden. Och i det känner jag en stor tacksamhet.

Francesca Woodman. Apropos fotografer i utkanten av FS

Sällsynt fotograf i FS bloggar men det finns, fanns ett fotografi vid sidan om de genrer vi mestadels engagerar oss i. Och nu är vi i ett sjuttiotal. Och bilder som är iscensättningar. Det gjordes en fin liten utställning med Francescas bilder på Moderna Museet för några år sedan. Signerad Anna Tellgren om jag inte minns helt fel. Och en fin bok, med förklarande texter. För det här är bild som behöver ledsagning. Dett är starkt.Och det visades en film om Francesca, på SVT, med hennes föräldrar i bakgrunden. Om Francescas historia finns så mycket på nätet att jag tänker inte trötta ut någon här.
Men som sagt, jag såg utställningen. Det var då jag upptäckte att anledningen till att jag hade svårt att uppfatta de sällsynt små kopiorna, på gränsen till kontaktkopior, troligen beror på starr eller något annat synfel.
Att skapa bilder i Francescas anda, på ett seriöst och allvarsamt sätt är inte lätt, men nog var Francescas bilder och öde en kittlande upptäckt för svårmodiga tonårsflickor i kursen fotografisk bild A.
Att hitta en egen bild som lever upp till Francescas bilder är inte enkelt. Så det får bli vad det blev. Nakenhet och kanske en möjlig utsatthet kan vara en gemensam faktor. Men så mycket mer är det inte.
(Jag misstänker  att Francesca Woodmans bilder och eventuell uppmärksamhet på hennes fotografi inte lirar helt klockrent med Sölvesborgsdoktrinen.)

Apropos skärpa och ett lite annorlunda sätt att förhålla oss till tekniken.

Jag är tecknare och fotograf. När jag tecknar har jag ett flertal parametrar att förhålla mig till. Om jag Exempelvis väljer ett papper (Steinbach 250gr) med satinyta och hyfsat hårda blyertsstift HB eller kanske ner till 2B och ser till att de är ordentligt vässade (antagligen använder jag i stället min stiftpenna 0,5mm) kan jag teckna mig fram till små detaljer och vad som i fotografikretsar kan uppfattas som skärpa. Väljer jag i stället ett papper med lite mer gräng (varför inte Caslon lanaquarelle 250gr eller möjligen ett Fabriano om det finns nåt kvar på lagret) och mjukare bredare stift kommer det att resultera i ett lite mer ”oskarpt” intryck. Jag har alltså möjlighet att skapa bilder med olika uttryck. Jag kan driva det till sin spets och teckna med en 0,1mm Rotring på bestruket papper, då snackar vi helt plötsligt om kontrast. Så det finns olika möjligheter att skapa olika uttryck i linje och svärta.
Men i fotografi verkar bara skarpaste tuschpenna och hårdbestruket papper vara det enda som gäller. Vilket naturligtvis är lite trist eftersom det finns så många fler uttryckssätt i fotografi. Men det är klart,  man säljer inga nya kameror på oskärpa.

(Ni som funderar på vad en Rotring är eller Steinbach och Caslon  är så är det tecknarbegrepp liksom lite grann som HP5, Plus-X, Rodinal,D76, Fomapan med mera.)

(Bild: Greenwich Village. D300 24-75mm. Intensivt rådbråkad och oskärpad. Eller lite som grängat papper, stift mellan 3B och 6B.)