Nordnorge 1945, en berättelse del 2

Dags för del två.  Man kan förstå expeditionsdeltagarnas förväntningar på flygresan och det flögs inte på så där jättehög höjd heller, lite slalom mellan fjälltopparna kan man säga. Och det fotograferades nog rätt flitigt inne i kabinen. De fanns fler fotografer med på expeditionen.Det är alltså pappans bildtexter i kursiv under bilderna.

 Väl framme i Kallax där överste Balchen och kapten Scott med "Vandra min väg" och ytterligare ett Dacotaplan stod redo att föra oss tvärs över Skandinaviska halvön på ett par timmar.

Framför ett av planen. (Notera fotbollen, den dyker upp senare. Värt att lägga märke till är också den förkärlek för gruppbildsuppställningar som rådde på den tiden. Bilden som sanningsvittne. Vi var där. En inställning vi nu kan vara tacksamma över. min anm.)

...och sen bar det av upp genom luften, bort över Lapplands skogar och sjöar, och in bland Kölens fjälltoppar där dimman visserligen hade lättat men fortfarande var obehagligt tät här och där. Snart avlösas de svenska mera "sansade" fjälltopparna av de norska som se ut som ett förstenat hav i storm, och det bär nedåt i en brant kälkbacke över den vackra Skjerstadsfjorden till Bodö -eller rättare sagt, det som en gång var Bodö.

Bodö var en stad med 6000 invånare men efter ett tyskt bombanfall var det inte mycket kvar av staden. I utkanten har en ny stad av svenska träbaracker börjat växa upp.

Upplag av bomber och landminor på flygfältet påminde om de nyligen avslutade striderna.Stora områden voro fortfarande minerade och tyska röjningspatruller arbetade med att avlägsna de farliga tingestarna.  
   På flygfältet väntade oss den norske chefen för exkrigsfångarna, major Kreyberg, i det civila professor i patologi i Oslo. Alltid glad och hjälpsam, dag och natt åkande omkring bland lägren i från tyskarna rekvirerade bilar, vilka sällan höll mer än två dagar på de ytterst dåliga vägarna. Sedan han hälsat oss välkomna placerades vi i en buss, vilken sett sina bästa dagar-minst sagt- och skramlade så sakteliga den smala och slingrande men dock av tyskarna betydligt förbättrade vägen till Fauske, c:a 6 mil öster om Bodö vid Skjerstadsfjordens inre del.

Men till slut var vi framme. Omgivningarna voro underbart vackra. Nedanför oss den glittrande fjorden, runt gamla gårdar med grönskande åkrar och ängar och silvergrå ålderdomliga byggnader och i fjärran snövita fjältoppar.

Den allra närmaste omgivningen var ej fullt så vacker.

Högarna av tom flaskor utanför varje fönster talade sitt tydliga språk.

Smutsen inomhus kan ej beskrivas.

Efter ett par dagars intensivt rengöringsarbete, i vilket alla deltogo med all energi, började sjukhuset bli någotsånär presentabelt.

En mindre hjemmefrontstyrka förlades på sjukhuset som vakt.

Tyska krigsfångar fick nödtorftigt göra iordning efter sig utomhus.

Slut för den här gången. I nästa avsnitt blir det mer folk och vad de sysslar med. Några negativ från det här äventyret finns inte kvar, det var överhuvudtaget dåligt med sånt i kvarlåtenskapen, men jag konstaterar att pappan utnyttjade det kvadratiska formatet så att han när bilden så krävde beskar han till ett mer rektangulärt format. En poäng med kvadratiska negativ. Och som sagt, eventuella skavanker och slarvfel i pappans mörkrum får hänga med. Det behåller en viss autenticitet. 

Emmy Andriesse

Emmy Andriesse, 1914-1953 holländsk fotograf som trots medverkan i the Family of Man och dessutom anses känd för sitt arbete och engagemang i den holländska Undergroundfoto-gruppen under kriget, De Ondergedoken Camera ändå lite grann passerat under radarn. Alltså ett namn som mer sällan syns i fotopressen eller på de hängivna fotografernas läppar. Det kan bero på att hon är kvinna, att hon gick ur tiden för rätt länge sedan, sjuttio år är en ansenlig tid i komma-ihågets värld. Å andra sidan har hon uppmärksammats ett antal gånger med utställningar och artiklar både här och där, bland annat MoMa. Se hennes bilder där om du söker.

Jag hittade en liten katalog med hennes bilder från dels strax före kriget och alldeles efter. Fina bilder (och snygg repro) korrekt exponerade och exemplariskt mörkrumsarbete utbrister nog en och annan. Tidstypiskt kan man också säga. Emmy plåtade för ett antal tidningar, mycket konstnärsporträtt (hon var gift mede konstnären Dick Ellfers, inte så jättekänd utanför Holland kanske.)
   Hennes gatufoton har den där omisskännliga närvaron av en Rolleiflex eller Rolleicord, linsen i midjehöjd, ungefär som Vivian Mayer. Snyggt. Och hennes barnporträtt är nåt speciellt. det finns något av det där humanistiskt fotografi, efterkrigstidens fotografi i hennes bilder.
   Det finns nog anledning att återkomma till Emmy. Hon lär för övrigt varit mentor för Ed van der Elsken, men där är jag  inne på ett annat spår. Att kanske återkomma till.

( Emmy Andriesse foto: Eva Besnyö.)

Norduppland 221123

     Att gå ut med hunden. Hjälmunge Norduppland i november.

       Lars Lerin-vibbar. Xpro2 och 18-55mm.

Ofrivilligt pyssel

Oförmodat och kobrasnabbt angripen av en förkylning förändrade planeringen och en Stockholmsvisit frös inne. Mary Ellen Mark på Kulturhuset pågår dessbättre januari ut, och Strömholm på Nationalmuseum också betryggande länge. Vasaris teckningar inte att förglömma. Och de där satinmatta akvarellpappren som är så sköna att teckna på skulle inhandlas... Hade rent av blivit ett besök på Tårtan. Men så icke. Det får bli en snörvelsittning framför skärm och lite pyssel med gamla bilder och negativ i stället. 

Okay Temiz, slagverkare i gruppen Sevda. 1973 kanske. Pentax Spotmatic 50mm tri-x 1600 ASA. (Bilden beskuren.)

Det svåra är att få fram någon slags trohet. Gamla inte alltför skarpa negativ, dammiga som öknar, ofta lite tråkigt exponerade. Är det möjligt att få till något, en kvalitetsförbättring? Jag är nog inte först med den frågeställningen. Och att i sammanhanget förstå filmkornet, upplevelsen av filmkorn utan att försöka återge ett korrekt historiskt korn. Och också ett korn som känns någorlunda adekvat för händelsen, situationen, berättelsen. Ungefär.
 De flesta har nog sin metod som fungerar bra. Jag gör ofta så att jag grundbearbetar bilden i CR oavsett om det är en rawfil, jpg eller tiff, ställer en kurva, grundskärper rätar upp och beskär. Öppnar bilden i PS och här är det frestande att börja pricka dammkorn och annat slitage, men det bör man vänta med tills senare i proceduren. Eventuella kontrasthöjningar, skärpemetoder som dessutom alltsom oftast tekniskt sett handlar om kontrasthöjningar de med, kommer att leda till att dammkornen återvänder.
  Eftrsom negativet redan är svartvitt så är procedurer i Silver Efex egentligen onödiga. Då måste bilden dessutom tillbaka i rgb för att fungera. 
   Jag duplicerar bilden till ett lager och lägger på oskarp mask lite mer än vad som behövs. Skapar en lagermask så att jag kan "måla" fram lite extra skärpa där det behövs. Den skärpan kan jag finjustera med lagrets opacitet eller genom att sudda bort lite effekt. När man gör den här proceduren är det så klart bra att man har lite koll på var skärpedjupet i bilden faktiskt ligger. Sen duplicerar jag lagret igen och gör högpass-täcka över-manövern. Det går att göra en lagermask på den också men oftast räcker det med att sänka opaciteten så att effekten precis tittar fram runt hörnet. Nu är det dags att pricka dammkorn och det tar en stund. I bilden ovan finns det fortfarande lite damm kvar i den nedre delen av bilden (av rent pedagogiska skäl). Därefter konverterar jag bilden till Gray Gamma 2.2 ställer in möjlig storlek och sparar som jpg. Åtminstone om bilden ska visas på skärm. Ska den eventuellt till tryck ställer jag in storleken så att den får rätt storlek uttryckt i ppi och 15% punktförstoring.
  Alternativet är, och egentligen mycket bättre, att försiktigt tvätta negativet. Repor och liknande går så klart inte att reparera. Femtio år sätter kanske sina spår.

När hon precis skulle till att blunda

...så satt blixten som en smocka i rummet och hon fick finna sig att blunda sig genom morgondagens lokaltidning. Snopet. Här hade man gjort sig fin tillsammans med de andra Hemsystrarna. Jubileum? Årsfest? Ja, inte direkt klackarna i taket. Städat, kaffe och nypressade förkläden. Och är det tulpaner på bordet, eller? Vem som är fotograf är förborgat, men det är väl inte den där bilden man vill bli ihågkommen för. Varken fotograf eller blunderska.

En hittad kliché troligen från em mindre landsortstidning. Inga metadata mer än en blyertspåskrift på baksidan, just Hemsystrarna. Årtal oklart, det finns inget att gå på. Hemsysteruniformen är nog i sig rätt tidlös dessutom.
   Klichéen är fotograferad i släpljus för att det ska gå att se bilden positivt. Det svarta är egentligen blankt och de delar i bilden som är högst upp. Det vita är försänkningarna i plåten. När plåten färgas in lägger sig tryckfärgen på de högsta partierna. Så kallat högtryck eller boktryck som det också kallas. Eftersom klichén är plan skvallrar det om att den är tryckt på ett mindrer tryckeri med arkmatad press. Kanske en Heidelbergare? Bilden är anpassad för tvåspalt och tidningsformatet är med yttersta sannolikhet broadsheet, dubbelt så stort som dagens förhärskande tabloid.

Det gäller att ha ordning på ögonlocken när fotografen kommer.