Fotavtryck

Vi kom att prata om resor en kväll på verandan (med en liten, liten  whisky i näven) i augustimörkret. Om människors inneboende behov av att se vad som finns på andra sidan bergen. Om miljökonsekvenserna av vårt ohämmade flackande hit och dit. Där den årliga resan till Thailand ses som en rättighet. Där man åker och shoppar på en annan kontinent vilket också, förmodligen ses som en självklar rättighet. Över helgen.
Fotavtrycket är enormt.
Och själv då, hur förhåller man sig själv till detta?
Marknad i en liten indisk stad. Turisten-upptäcksresanden vandrar runt med sin registrerande kamera. Det exotiska. Känns det igen?

(tips: När diskmedelsflaskan är slut fyller du den med vatten och använder vätskan som lins- glasögon- medmerarengöring. Ja, lite billigare, lite lite hållbarare...)

Det skulle så klart vara bilder från skärgår´n.

Det skulle så klart vara bilder från skärgår´n. Soluppgångar, nedgångar, fjärdar, vita segel och gräslök i motljus. Men det blev det inte. Det blev en nattbild - Essbahn, Berlin, november. Det regnar ute.

(Kvaliteten må vara undermålig, inte ens den rätta rivigheten i kontrasten. Men jag fastnar för den ändå. Till mitt försvar kan jag säga att det inte är alldeles enkelt att sitta ute på en ö med en laptop och veta att Eizon står hemma i stan.)

Johan

Bild ur arkivet.

En annan sorti

Det är januari. På min väg till jobbet sneddar jag alltid över ett fält. Några romer ibland kallade
eu-migranter har parkerat sina skraltiga husvagnar där. Det är morgon. De flesta har redan begett sig till sina hörn och torg. En äldre man är kvar. Han sitter framför en liten brädstumpsbrasa och försöker värma ut vinterkylan ur lederna. Våra blickar råkar mötas och med den allra tunnaste tråd mellan människa och människa, blir det en antydan till nickning, en blick och den där bit-ihop-minen, "kallt och ruggigt, ja huva". Och händer som lyfts en aning i nåt försök till hälsning.
En vecka senare är de alla borta. Till något annat litet tomrum som inte gäller för tillfället.
Undrar om det är hans tröja som blev kvar. Den ligger kvar länge. Ända till våren.

Själens obotliga tomhet

Rivningen av Ulleråkers sjukhus-huvudbyggnaden har slutligen satt igång. Ytterligare ett mentalsjukhus  som ska lämna plats för nya bostäder, nya människor, nya drömmar, nya besvikelser. Fönstrena är urplockade och nu är det fritt fram för all ångest och alla själarnas djupaste skrik att äntligen slippa ut.

( fotokursen individ val) Vi har fortsatt samtalet om bilder och det dokumentära. Om fotografiet som minne i ett större sammanhang. Vi snuddade lite vid närheten mellan dokumentär bild och prosabild.
Den översta bilden gjorde jag i gråskala. Lite Efex ( kolla inställningarna i kursrummet). De andra bilderna är bara justerade i Camera raw. Jag använde det  sätt som några prövade i våras, med lite mer kontrast och sänkt mättnad. Nu tar kursen sommarlov. Några ses igen i höst.
(PS. Lägg gärna de sista bilderna  i er bloggar.)