Holy chic. Bilders budskap och lite annat.

Ikväll gjorde jag ett försök att fotografera en uppstigande fullmåne men misslyckades kapitalt med att beräkna var den skulle gå upp. Snopet. Borde kunnat räkna ut vilken grad. Använda kompass och lite sunt förnuft. Shit happens. Holy chic.
Men nu ska det handla lite om bildförståelse. Och nu tänker jag inte så mycket på det som händer bakom kameran utan mer på det som sker när bilden når mottagaren. Vi förutsätter oftast att sändaren,  den som skapar bilden har någon form av kunskap om hur man  producerar en bild. En bild som förhoppningsvis har något att förmedla.
Och om det är kunskap, vad har svensk skola, vår främsta kunskapsförmedlare för del i detta? Vilken beredskap, vilka verktyg för bildförståelse förmedlar läroplaner och kursplaner? Det som faktiskt är svensk skola. Jo visst. Det finns så klart en hel del kunskap att erhålla på andra ställen. Men skulle vi acceptera det om det handlade om svenska språket? Om matematik? Om engelska språket? Knappast. Det är helt enkelt så att bildspråket, som i och med den fotografiska tekniken blivit alltmer viktigt,  saknar det stöd i läroplaner och för all del i alla andra sammanhang också som borde finnas, om man ser till språkens betydelse i kommunikation.
Bild förväntas vara något mottagaren själv kan lösa och själv kan klura ut betydelsen av. Ett förhållande som reklam inte är sen i att utnyttja. Någon emot?
Och vilka verktyg borde medborgarna då ha? (Cliffhanger.)

(bild: Prag. Fuji X10. Rätt igenom Camera raw.)

och hur står det till med trenden?

Jag brukar då och då köpa den norska tidningen Foto, som nu har genomgått en rejäl omgörning, både format, papper och attityd. Det är säkert bra. Men det som slår mig är kanske inte en ny trend utan ett ganska gammalt spår, kanske rent av fotografiets urspår.  Fotografiskt bildberättande, inte nödvändigtvis dokumenterande bild men där uppsåtet, arbetssättet kan tänkas vara dokumentärt. Uppsökande. Men trenden, om det nu är en trend, verkar vara bilder av nära nog  etnologisk karaktär. Uppställningar i genuina miljöer. Titta in i kameran. Var närvarande. De historiska exemplen är för många för att räkna upp, men nog går tanken snabbt till August Sanders bilder från tjugotalets Tyskland.
Nä, det är nog inte så mycket trend i det här heller,  om det inte vore för en liten gnagande undran och iakttagelse. Många porträtt, ofta fotograferade av unga och duktiga kvinnliga fotografer ligger i gränslandet till den iscensatta bilden. Man anar en regi, en avspegling av fotografens själ som kanske tar överhand i bilden.
Fast vad är det för fel med det? Är det inte meningen och rent av en av poängerna att fotografens fingeravtryck och penseldrag ska synas i bilden? Eller är det så att det som gör sig synligt är fotografens sökande efter originalitet. De individuella decenniernas och generationernas viktigaste pusselbit. Och att sökandet efter individualitet kommer före det dokumenterade uppsåtet.
Det ryms nog fler tankar i den här frågan, men för att återknyta till den norska fototidningen som nu trycker på mattbestruket papper med 175 linjers raster så är det en yta som verkligen omfamnar den nya tidens fotografiska bildspråk. I ett porträtt över den norske fotografen Kåre Kivijärvi är skribenten noggrann med att förklara att Kivijärvis ganska kontrastrika bilder har sin förklaring i att hans bilder på den tiden publicerades i dagstidningar som på den tiden hade hög kontrast och väldigt dålig teckning i mellantonerna. Något som Kåre utnyttjade.
Och i dag verkar det som många fotografer utnyttjar det fina rastret men också det att mattbestruket papper inte riktigt når ner till fullsvart. Det ger effekten av en liten ”drömsk” slöja över bilderna. Inte alls oangenämnt men mycket tidstypiskt.

En typisk sjuttiotalsbild. Kornigt. Inget mattbestruket papper här heller.

(Coronatider lägger verkligen sordin på spontanfotolusten. Att gräva i arkiv kan vara nåt. Lite småstäd så där.)

Amerikanskt foto

William Klein är en fotograf som dyker upp i bakhuvudet då och då. Ofta den här bilden. Den får mig att associera till målare som Hieronymus Bosch eller någon annan tidig renässansmålare. Genom att lyfta övre vänstra hörnet på fotopappret i förstoringsapparaten blev det här förvrängda och föga insmickrande perspektivet till. Många av Kleins bilder är också väldigt nära, präglade av hårt beskurna utsnitt. Många bilder är förvånansvärt lågmälda i sitt berättande. De propsar inte på komiska poänger men fylls däremot ofta av nån slags misantropisk ironi.
En grej som jag uppskattar i Kleins bilder är avsaknaden av tablå-tänkande som är så vanligt i modernt gatufoto. Kleins bilder har ofta mer av det här med betraktaren-fotografens närvaro inne i bilden. Närvarande i bildens händelse. Inte nödvändigtvis delaktig men ändå på plats.

En bild får i mina ögon gärna vara öppen för tolkning. Ibland räcker det med en blick som den här för att en bild ska ha en ingång. Tycker jag.

(FujiX10. Prag. Lite pyssel i Efex. Klicka på länkarna för att se Kleins bilder.)

Fotofynd. Att se in i den okända historien

Vi hittade ett gammalt fotoalbum i samband med en vindsröjning. Hur albumet hamnat  där, vems album, vem är fotograf, vems historia är det som berättas? Det är mig fullkomligt okänt. Men det är bilder från den tiden när en bild var något lite mer än något i ett flöde. När bilden fortfarande var en markör på en tidslinje, markör i en människas eller en familjs liv. Små 6x9 kontaktkopior nogsamt inklistrade med celluloidhörn, ibland lite skojigt så där på snedden. Inte utan en viss omsorg.

Två för mig okända män vid bygget av läkarbostaden i det för mig okända Västanfors. Året är 1938. Vissa bilder har kommentarer.
Och ibland går det att lägga ihop ett plus ett. 

Och här är det nån slags karneval i Ludvika och året är 1938. Vad betyder en sån här bild? Jag var där, eller är det en journalistisk intention? Och att ett Bergslagen börjar tona fram.

Två män. Goda vänner? Bekanta? Affärskontakter? Var?

Och vem är hon? Syster? Flickvän? Kompis? Nånstans finn svaren. Eller fanns. När försvinner berättelsen förbi historiens horisont.
Det finns fler bilder i albumet. Ett flygplan verkar vara viktigt i berättelsen. Människor som dricker kaffe, män i stora byxor och bara överkroppar, ett besök på Skansen (brun- och is-björn). Ett besök i Nyköping finns med (vyer från Nyköping, de bilder som vi alla tar eller har tagit. Att bildintygande om att fotografens jag var där.) En badplats. Sjöar, vatten. Sånt som var viktigt i fotografens värld.

Nostalgi i modulform

En del farbröder är otroligt fascinerade av modelltåg och allt vad där till hör. Men alla har inte en källare eller utrymmen att bygga sin drömnostalgi. Så vad gör man? Man bygger en liten bit och så träffas man och sätter ihop sina moduler och vips har man 111 meter modelljärnväg. Ja vips är kanske fel ord, det tar tydligen två arbetsdagar att plocka ihop det, men ändå. Så träffas man då och då och bygger, har roligt, umgås, pysslar odlar vänskap och allt det där viktiga i livet. Och en viss berättigad stolthet i att visa resultaten av mödorna. Det är inte utan att man kan se en liten parallell till vissa fotografer :-). Men det är väl just de här underliggande egenskaperna hos folk som gör att det kanske går att se framtiden an med viss tillförsikt. Att människor kan skapa ihop. Med en rejäl nypa lekfullhet.

Publiken är trots vad bilden säger rätt ungdomlig. Det är sportlovsvecka och evenemanget är gratis för alla barn och ungdomar mellan två och hundra. (Tack för det Uppsala Konsert och kongress.)

I modelljärnvägar, precis som i kvantvärlden, händer oväntade saker när ett svenskt persontåg med ett ellok Hg stannar vid perrongen i en fransk stad. Eller ett amerikanskt  Amtrack-tåg passserar något som ska se ut som Waxholm.

För att få allt att snurra runt som det ska krävs en hel del logistik och elektronik.
(Att fotografera sånt här med bra resultat hade nog krävt lite mer av stativ och kanske ett lite mer dedikerat objektiv än 24-70 och Nikon.)