Peter Simon, är han bekant?

(Inte coronasäker tillvaro är väldigt trevlig. Man får hoppas att tiderna återgår till nåt normalt och socialt.)

Men nu till något helt annat. För de som gillar musiker och konsertfoto är nog namnet Peter Simon inte helt obekant kan jag tänka. En fotograf med rötter i  tidigt sextiotal, låt vara att hans pappa var fotograf så debuten med kamera och mörkrum var betydligt tidigare. I mörkrummet fick han inträde när han var sex år gammal (han var född 1947) och det måste varit en upplevelse att se sin pappa trolla fram bilder ur vita papper. 
Jag plockade fram en bok med hans bilder härom dagen. Moving on, holding still. Det är reportage, eller vänporträtt, från olika hippiekollektiv. Det är journalistiskt dokumenterande från demonstrationer i ett polariserat Vietnamkrigs-USA. Manhattan NY. Folk. Lite konstnärligt landskapsfoto. Det är tidstypiskt foto och mycket amerikanskt. En rätt mångsidig fotograf får man säga. Och mycket produktiv. De senare åren fotograferade han mycket i och runt ikring Marthas Vineyard. Det är väl ingen orättvis reflektion om man tycker att hans tidiga fotografi är väsentligt mer intressant än de sista årens kalender och almanacksfoto.
Det finns en hemsida med en del av hans bilder, Peter Simon avled 2018, och just den här sidan är en av många sidor på nätet som säljer fotografers kvarlåtenskap. Antagligen till efterlevandes fromma.

Från dagens utevistelse. Prekariatet, gigekonomin gör sig påmint hela tiden. Tillvaron känns rätt kornig och grå.

Dagens processfoto

En kortare vandring utmed Ekolns stränder. Mälarens nordligaste fjärd. Processfoto för att hålla fingrarna igång. Rätt grått i dag. Milt sagt.

Blue Note

En fotogenre jag är lite svag för är skivomslag, gärna jazzplattor och särskilt Blue Notes utgivning. Och i synnerhet de med  Francis Wolffs bilder, ofta formgivna av Reid Miles, ett annat viktigt namn i Blue Notes utgivning. Miles plåtade en hel del han också men det är nog Wolffs bilder som blivit de ikoniska. Wollf var också en av grundarna av bolaget. Många bilder är tagna under repetitioner eller inspelningar och har i mitt tycke ofta väldigt tät atmosfär. Sen får man komma ihåg att på den här tiden var ett skivomslag 30x30cm, det fanns alltså gott om plats att göra omslag på.

 Det gick en film om Blue Note på SVTplay för nåt år sedan, "It must Schwing" tror jag att den hette. Den kan nog hittas nånstans, många trailers finns på Youtube. Boken The cover art of Bluee Note Records kan man nog hitta antikvariskt. Det finns för övrigt hur mycket som helst om Blue Note både på nätet och som sagt på Youtube. Och är man nöjd med detta kan man grotta ner sig i andra stora bolag som Prestige, Impulse, Atlantic och A&M. Med flera. Mycket foto. Mycket form.

Strömming a la Mediterranée

 För inte så många år sedan hade jag ett säkert strömmingsställe i Blidösundet, Stockholms skärgård. Jag kunde oftast placera ekan med millimeterprecision med hjälp av tre enslinjer. Och drog strömming. Alltid. Säkert som snus eller amen i kyrkan. Men nu är lite annorlunda tider. Det händer något i Östersjön och Bottenhavet. Strömming får man handla på ICA. Och den är dessutom fångad i Västerhavet. alltså sill, i microformat. Det som händer har inte så mycket med skarvar eller sälar att göra är min tro. Huvudorsaken ligger nog på andra mindre smickrande plan.
   Men så här gör jag. Ett kilo strömming. Saften av en citron, två kanske tre vitlöksklyftor, en duktig knippa timjan, ett par nypor koreansk chili. Generöst med olivolja och salt så klart. Marinera i en timme eller mer. Grilla på het grill. Strössla med nyskördad persilja. Servera omedelbart på eller med ett bra knäckebröd, efter smak och lynne. Själv brukar jag oftast Sandströms roslagsbröd av äriltyp. Se till att gästerna har en välutvecklad hunger innan.

Bon appetit!

(Det här borde bli blogg nummer 500. Värt att fira kanske. Och bilden är inte från Blidösundet men väl från Lambskär  i ytterkanten av Svartlögafjärden. Hårddiskarnas bildminnen är det man ska leva på nu några månader framåt.)

Winogrand och andra fotografer och sånt som är nästan gratis

Jag sitter och tittar på en dokumentär om Garry Winogrand. Jag använder tjänsten Cineasterna som tillhandahålls fritt via mitt bibliotekskort. Jag kan se tre filmer i veckan. Ungefär vad man orkar med. Nu blev det en dokumentär om Garry Winogrand. Välgjord om än på ett amerikanskt vis med lite för många bekräftande intervjuer. Men ändå. I morgon ska jag nog se en Kurosawa, på mitt medborgerliga bibliotekskort.  Kulturen åt folket. Hur har ni det i Sölvesborg?

(Bild från NY där varje foto per automatik blir ett gatufoto.)