Väntar på någon

Man väntar. Och ringer. Väntar på svar. Kan vi ses?

Ok. Jag sitter här. Nädå. Jag har tagit in en öl. Kom så fort du kan.

En tidning är bra att ha. Men svårt att koncentrera sig.

Som sagt. Man väntar. När ska hon dyka upp? 

( Här blir det både oskärpa och midjehöjd. Och lite korn också. Hörnet Rue Gambetta- Rue Fedéric Mistral. Sète.)

Om varför man fotograferar?

Eller kanske snarare, något om fotografens uppsåt.

För man kan ju använda kameran och därmed sitt eget fotograferande på olika sätt. Ditt syfte med bilderna kan helt enkelt vara att dokumentera din eller någon annans vardag. Någon ber dig att fotografera, ett porträtt, ett föremål eller vad det nu vara månde. Du kan ha uppsåtet att arbeta illustrativt, göra faktabilder. Ha det som ett yrke. Du kanske använder bilderna för att tolka verkligheten, prosaiskt eller poetiskt. Och vem är mottagare? Med vem kommunicerar du med? Vad är ditt uppsåt?
Detta med tankar runt en intressant blogg här på FS "är alla bilder redan tagna?"
( Jag har blivit med Xpro2. Så nu är prövostunder. Kommer förväntningarna att levas upp till? I Domkyrkan är ljuset intressant och det finns mycket detaljer att testa mot. Höga ISO, eller långa tider. Hur långt är det möjligt att gå?)
Den här arkitektoniska detaljen har jag mig veterligt aldrig uppmärksammat förut. Ett stenansikte på en av pelarna i vapenhuset. Vulst eller torus kallas pelardetaljen som huvudet dekorerar. Något jag slår upp i böckerna när jag kommer hem. Ja, varje dag - en ny kunskap!

Och ett ansikte till. Höftskott vilket kamerans autofokus tydligen är med på. Bildens oskärpa beror på andra saker. För lite rörelseoskärpa är väl aldrig fel om man nu har ett uppsåt att beskriva rörelse. ( Lite tri-x simulering och högpasskärpa som vanligt.) Och apropå det där med höftskott. Många gatufotografer efterlyser vinklingsbara skärmar just därför att kunna ta höftskott. Kontrollerat. Fast det vete tusan...
Och visst är alla bilder redan tagna. Precis som alla sagor är berättade. Men vi slutar inte att berätta bara för det. Eller fotografera.

Mer grått. Och ryskt.

Aleksey Myakishev är en av mina många favoritfotografer. Och särskilt just nu när jag lagt Svetlana Aleksijevitj: Bön för Tjernobyl på hyllan. Och hittar en bild som legat lite för länge bland skrivbordsjoxet. Från Jalta när Krim fortfarande var ukrainskt. Och jag minns fototillfället, att här kommer det att bli en bild som ser ut som ett risigt vykort från nånstans. Och det var nog också verkligen ett underliggande syfte. Bilden som ett kom ihåg. Bilden som ett jag var där. Taffligt. Nu har negativet scannats och åkt en sväng i Photoshop. Fått lite mer ålder. Det genuint äkta dammet känns numera mer än rätt. 
Aleksey Myakishev är som sagt en av många favoriter. Dessutom bjuder han på en rätt frikostig hemsida. Och Svetlana Aleksijevitj har en journalistisk litterär metod som jag är rätt svag för.

Grått och möss

Idag är det grått. Tar ett par bilder från bryggan ut mot Rödlöga. Det är väl nån slags processfoto i alla fall. Men nog borde jag kunnat gjort det i akvarell i stället. Neutral tint och Paynes grey. På den nedre bilden framträder fyren Hundskärsknuv väldigt tydligt. Det borde den inte gjort med hänsyn till det i övrigt väldigt våta och disiga. Men det har kanske nåt att göra med att jag använder ett Nikkor 105mm på en Fuji Xpro1 med nödig adapter. Fast varför skulle det va så? På det har jag inget svar. (Sen snackade jag lite med en gärdsmyg som hälsade på i boden. Det var kort men intressant. Och så är det där med mössen. Jag har två på mitt samvete redan. Och då menas det sådana som mött sin frälsare tack vare min muskelkraft. Det finns många möss. Eller, ja, nu finns det ju några färre...hur rymligt är samvetet.
( Det är som om bildvärlden går på tomgång just nu.)

Betydelsefulla bilder. 191011

Det har gått en vecka av ofruktsamt fotoliv. Inget processfoto. Hösten flammar och naturen öser skönhet över näthinnan. Men, nä...ja, så kan det vara ibland.
Ett utvidgat källarförrådsbesök, i akt och mening att ha hitta nån liten jätteviktig småpryl i segmentet grafik leder in i en packe fototidskrifter och så är man obönhörligen fast. Bläddrandet, ett ett tidskrävande fördriv. Och det här numret av FOTO februari 1969. Ett Hamburgreportage av Anders Petersen, en ung sådan. Och min minnesbild av just det här numret av tidningen.
Som uppvuxen i ett hem där bildkonst och konsthantverk, däri inbegripet foto, stod högt i kurs var jag inte främmande för alla möjliga sorters bildmässiga uttryck. Jag var på något sätt en med tanke på min ålder en jämförelsevis van bildbetraktare. Så bildspråk som Anders Petersens var mig inte främmande.
Men det är ofta så att man vid något tillfälle blir extra receptiv för något. Det kan handla om en utökad förståelse. Att man i någon mån förstår och kan läsa hela undertexten. Att läsa hela berättelsen. I motiv, plats, teknik, grovkorn, pressat svartvit, fotografens upplevelse och vad fotografen egentligen vill berätta. Om fotografens uppsåt.
Men det var kanske just i mötet med de här bilderna, och inte minst texten, som min ungdomliga bildsyn och bildvärld gjorde ett kvalitativt språng. Här lade jag ihop pusselbitarna. Vill jag gärna tro.