Jag har också ett namn.

Jag är född i Afghanistan. Jag reste från Afghanistan. Det tog en månad. Jag tog vägen över Iran, Turkiet och Grekland.
 Makedonien och Serbien. Från Serbien till Österrike till Tyskland och sedan till Danmark och Sverige. Resan var mycket lång.
Jag vill bli polis. Jag drömmer om att bo i Sverige. Det är lugnt och tryggt i Sverige.
Mitt namn är Joma Salehi.

(ur en serie bilder om ensamkommande publicerad december 2016)

porträttdags

 Porträttövningar. Softboxar, blixtar, sladdar, skärmar, vitbalans, kolla histogram, skärpedjup och så inte för nära bakgrunden. Håll koll på alltför skarpa ljusdagrar och lyft på fötterna. Och hur ställer man in den här kameran då och varför blir det så här då?
Det är övningar i porträttfoto för kursen fotografisk bild ind val 100p.
Och kanske hinner vi fram till det där tillståndet när modellen och fotografen är i ett avslappat förhållande av jämvikt, teamwork... Och att du passar på att ta bilden  när modellen är lite grann nån annanstans. 

Störst går först

I indisk trafik går störst först. Men undantag finns. Inte ens finaste dyra suven går före en aldrig så risig lastbil. Och av skadan i vindrutan att döma fick någon  väldigt, väldigt ont i huvet.

(Egentligen borde dessa ett par år gamla indienbilder stannat kvar i färgläget. Indien är ju färg tycker många. Därför är det så frestande att låtsas som man hade laddat med Tri-x.)

Täckodling

Skördar potatisen. Blygsamt resultat trots täckodling, men så har det också varit knastertorrt. Vi vattnar ogärna i skärgården. Man får vara rädd om det vatten man har.

( Jag har nu en viss faibless för svartvitt. Genvägen över Silver Efex  är bekväm. Jag brukar försöka att tänka, om jag nu hade tagit bilden för låt säga tjugofem, trettio år sedan, vad hade jag haft för film i kameran? Chansen är väl stor att det varit Tri-X, lite slentrianmässigt, lite bekvämt så där. Eller kanske Efke.  Eller Ilford nångång. Så säger negativpärmarna åtminstone. Men framkallningen? )

Överlevare

Att vara anpassningsbar är en dygd. Då kan man bli gammal. Man provar att sticka upp, ibland funkar det, ibland får man ge vika. Formad av vinden sticker man upp bara precis så mycket som det går. I stället kan man breda ut sig. Hitta ett hålrum i luften där det blåser aningen mindre helt enkelt.
Får nästan en känsla av intelligens hos det här trädet på Nordkoster.

(foto indval. Det svartvita jobbet är endast gjort i Camera raw. Angående beskärningen så är det meningen att den vänstra grenen ska vara aningen beskuren även  om det strider lite mot resonemanget om att "sluta bilden".)