Österut och lite Fellinivibbar

Några dagar i Rom styr kosan till vänstra stranden och det adriatiska  havet. En minisemester till en av alla dessa badorter italienarna själv åker till. Porto San Giorgio är ett trevligt ställe så här i lågsäsong.
   Fellini är född i Rimini längre norrut. Nino Rotas ledmotiv till filmen Amarcord dyker så klart upp helt oombett.

Morkullan, inte så mycket om

Trot eller ej men nog drog morkullan över taknocken när jag gick för att kasta vatten  nyss (som det heter på gammaldags läkarspråk). Är det ett tecken i skyn? Kanske.  
  Vad mer på ön. Rensning av avloppsrör hör kanske inte till de mest attraktiva sysselsättningarna. Bilder på det besparas läsaren. Bästa grannen har både högtryckspolningsapparat inklusive en "iller", en arton meter lång slang med ett litet munstycke i framändan som gör att slangen matar in sig själv i rörsystemet. Och så åker den in och man drar ut den långsamt fram och tillbaks. Det kan finnas väldigt mycket i ett avlopp. (I London lär man ha hittat en över trehundra ton vägande fettklump i avloppsnätet.) Till slut rinner vattnet hyfsat rent och klart. Dagens pyssel.

Så är det ett stohej i Los Angeles också. En president som inte smyger. Och nu hettar det till i Israel-Irankonflikten. Man vill gärna njuta av försommarens fägnad, det går väl så där. Och Gaza, där har förnuft, empati, mänsklighet lämnat planeten för länge sedan.
   Sånt här ägnade sig fotografer med att försöka gestalta för decennier sedan. John Heartfield var bara en av många. Men det fanns också många andra som verkade i samma anda, att gestalta, berätta, bekräfta det de sett. Sådana som Walker Evans, Dorothea Lange, Margareth Bourke-White, Ben Shan, Arthur Rothstein med flera. Alla de verksamma i FSA, Farmers Security Administration. Denna association till stohejet i  Los  Angeles och nu flera städer. När ska det gå upp för Trump  et consortes att det amerikanska välståndet till stor del beror på alla  dessa lågavlönade immigranter. Men tacksamhet över det är väl inte Trumpismens paradgren. 
  (Här försöker någon  bringa ordning i den allmänna röran. Går väl så  där.)

Färg, svartvitt, kontrast och form

är fyra företeelser som man nog får säga har stor betydelse för den som skapar bilder. Innehåll och berättelse oräknat. Är man fotograf är man enögd. Därför tittar jag gärna med ett öga när jag vill se ordentligt (även när jag tecknar). Djupseendet har jag ingen större nytta av när jag skapar en bild som i sig är tvådimensionell men skapar illusionen av djup.
   Färg eller svartvitt? Vi uppfattar verkligheten mer eller mindre fulländat i färg, men bildgestaltning innehåller också det svartvita som möjlighet. Oavsett teknik. Att se ett motiv som är i färg på ett svartvitt sätt är en konst som kan övas upp. Men tänk då på att vissa färger skiljer sig väldigt lite i svartvitt såsom grönt och rött som i vissa fall blir exakt likadana i gråskala. "Svartvitseendet" är en till stor del intellektuell process.  Till det är förmågan att vara medveten om kontraster i bilden betydelsefull. Kontrast uppfattas bäst om man tittar med ett öga och kisar. Öva på det.
   Att uppfatta former är fundamentalt för allt bildarbete oavsett om du håller i en kamera, pennna, ritkol eller pensel och palett. Med den skillnaden att fotograferar du har du alla former direkt i exponeringen. Men en tecknare kan därutöver också välja att se de negativa formerna. Mellanrummen. I stället för att teckna armen på modellen kan tecknaren i stället teckna mellanrummet mellan arm-kropp. Eller mellanrummen mellan grenarna i ett träd. Eller en pinnstol eller vad det nu vara månde. Öva dig i att se mellanrum. Och som i all bildgestaltning, det går lättare med ett kisande öga. 

Texten hittad i mina lektionsförberedelser fotografisk bild A. Jag rensar bland gamla pärmar. Från den tiden jag lönearbetade. Men kisar med ett öga gör jag fortfarande.)

På väg mot det svartvita

Hoppet mellan fotografisk bild och reproduktion är ganska svävande. Somliga anser att ett fotografi ska vara fotografiskt hela vägen för att räknas. Analogt ända fram till sköljtrumman i labbet. Nu är inte min avsikt att vara provocerande, tvärtom men jag funderar ibland över detta i vilket skede ett fotografi blir en återgivning av ett fotografi. För handen på hjärtat, de flesta bilder vi ser är inte fotografier enligt det puristiska synsättet. Bilder vi ser via skärmar eller tryckmedia är reproduktioner, det mesta faktiskt. Hur bär vi oss åt för att behålla illusionen av fotografi och hur bär vi oss åt för att tydligt passera gränsen till reproduktion. Eller kanske snarare, metoder att verkligen reproducera fotografier så att det syns att det är gjort, att fotografiet blivit en råvara, ett material för ett nytt bilduttryck.
    Det här är tankar som kretsar i mitt huvud när jag nu är inne i ett engagemang för fotopolymerteknik. Att överföra en fotografisk bild till ett tryckmedia. I vilket ingår en hel del pyssel, men som allt grafiskt arbete, nöjsamt och underhållande. 
   För skoj skull har jag låtit Nikon F få jobba lite. Fomapan 200, förmodligen inte den bästa filmsorten om man är ute efter fotografi. Men jag ska vidare. Det visade sig vid framkallningen att negativen blev om inte bra så åtminstone hyfsade med den utstakade vägen mot reproduktion som mål. (Oskärpa i bilden ovanför kan helt och hållet bortses ifrån, den lär försvinna, eller kanske snarare "förädlas" längre fram.)

Arbetsgången är nu att göra efter avfotografering av negativet göra en bitmapp-bild med diffusionsgitter 600ppi. Vi tror att det kommer bli bra. För täta raster kan krocka med den nödvändiga efterrastreringsrastren som vi har att tillgå. Bilden skrivs ut på OH-film med bläckstråleskrivare och kontaktexponeras mot polymerplåten. Hur lång tid håller vi på att undersöka med ny UV-lampa. Därefter belysning med raster. Frankallning i rent vatten och försiktig bortpensling av oexponerad polymer. Torkning och efterhärdning i UV-ljus. Därefter infärgning av plåten och traditionellt djuptrycksförfarande.

(Bilden tagen i ett sånt där väderläge som kallas nollgenomgång. Temperaturen pendlar mellan plus och minus under ett dygn. Halt och isigt, något fler handledsskador och brutna lårben, ett ortopediskt fenomen som tycks vandra uppåt i landet med tilltagande temperaturhöjningar.)

Om korn

Jag gillar korn så är det sagt på  en gång, och en del ruffighet, kontrast och vacker berättande oskärpa. Och det går såklart att åstadkomma på flera sätt. Att efterlikna filmkorn med Silver Efex låter sig göras eller med PS filter.
Bilden här har fått sitt korn i  Photoshop genom att utnyttja bitmapp. En rent svartvit bild, gråtonerna skapas av ögat precis som när vi  läser av en tidningsbild. Jag använder diffusionsgitter och  600ppi upplösning. ( Det har den fördelen att det passar rätt bra om och när bilden  ska vidare till fotopolymer och koppartryckspressen. Men det är en annan historia.)
   En bitmappsbild sparas i tiff-format men det är inte webbens format. Därför gör jag bilden till  gråskala för att senare kunna spara den som en jpg-fil. I den processen blir bilden gärna lite blaskig, därför avslutar jag med en rejäl dos kontrast och lite minusvärde på intensitet. Det går faktiskt att skruva kontrasten ännu hårdare men nånstans passerar man gränsen mellan fotografiet och reproduktionen. Bilder är de dock oavsett vilket.
   Ja, ett av många sätt att mixtra med bilder.