De 500 exponeringarna

De 500 exponeringarna. Eller en travesti på Truffauts De fyrahundra slagen

Det hettade till i en närliggande blogg härförleden. Det är inte så konstigt. Några amatörfotografer kommer ihop sig om något en deltagare yttrat. Så kastar någon in en skvätt fotogen; de femhundra exponeringarna som blir någon slags metafor för ett oreflekterat kulsprutefoto, något modern kamerateknik tillåter. Och som utnyttjas i flera genrer (sport, nyhet, fågelfoto m.m.) Och även i den lite märkliga genren gatufoto, en genre som har en rätt oprecis definition. Mer om det längre ner.

   500 exponeringar är förmodligen för de flesta en rätt stor mängd bilder som ska gås igenom. I  en analog tid kunde det innebära 13-14 rullar att framkalla med efterföljande skölj, tork därefter kontaktkartor innan urvalet kunde komma igång. Även med en största Pattersondosan tar det sin tid. Winogrand hade nog tiden eller en assistent, men en ordinär fotoamatör, med ett i övrigt fyllt liv med arbete, familj etc.  Ja kanske nån  gång då och då. Och här tangeras också fenomenet omedelbar publicering. Inte bara produktionstiden med mörkrumsarbete och annat därtill, hur publicerade man en bild i den analoga världen. Det ögonblick då betraktaren hänfört gillade fotografens alster. Hur gick det till? Det fanns en tidrymd där också.

   Digital teknik medger ett annat sätt att nalkas motivet. Bättre eller sämre låter jag vara osagt, men helt klart annorlunda. Det är ju trots allt, som alla är eniga runt bilden som räknas :-)

   Gatufoto är en genre som omhuldas av rätt många fotografer. Jag själv tills för några år sedan. (Jag blev till och med, kanske inte på fullaste allvar föreslagen som pool-värd för gatufoto-gruppen här på FS. Jag svarade med "massiv" tystnad.)

   Genren ville gärna referera till nittonhundratalet och storheter som Robert Frank, HCB, William Klein, Winogrand med flera. Men de storheterna var verksamma i en tid när genren gatufoto inte var född. Det man sysslade med då kan kanske definieras som ett fotograferande av nuet. Och man var fokuserad. Tekniken medgav inget annat. Motordrivna kameror var inte direkt vanliga, inte ens en framdragningsarm var standard. Men de fick ihop det ändå, väl medvetna  om att i bästa fall en eller två bilder höll hela vägen.

Kultis, ett kulturevenemang, Walmstedtska gården Uppsala. Fuji Xpro2 med  det diskreta Fujinon 23mm/2.0. Bilden beskuren till nånstans runt 50mm fullformat.