Om en händelse med feministiskt förtecken.

Ett par år i början av sjuttiotalet arbetade jag några somrar på en fårgård. Min uppgift var att sköta intaget av hö. Slåttern med sina moment från slåtter till intaget i lada. Och jag skötte det väl rätt så ok hoppas jag. Men det här handlar om vad som kan hända om en kvinnlig agronom hamnar på kollisionskurs med en patriarkalisk, på gränsen till misogyn, godsägare. Nu är godsägaren död sedan länge och godsets verksamhet är nedlagt och fastigheten såld. Arrendegården är numera villa med pendlingsavstånd till tätorten.
Men nog var det här en historia värd en Moa Martinsson.
Och historien är den att en duktig kvinnlig agronom arrenderar en mindre gård med tillhörande ängsmark. Mycket väl lämpad för fårskötsel. I villkoren fanns bland annat att arrendatorn fick låna en höpress. Så mycket mer var det inte. För att få det hela att fungera behövde hon städsla en arbetare att ta hand om slåttern. Jag gjorde det ett par år, några andra år var det någon annan. Det var rätt slitigt, men danande för karaktären. Och den lånade höpressen var inte direkt årets modell.

Ett par år efter att jag hade jobbat där fick arrendatorn besked om omedelbar uppsägning. Vad som egentligen låg bakom är fördolt, men arrendena var betalda i tid utom det senaste där anstånd var förfrågat, och det fanns antagligen inget annat att anmärka på. Möjligen att arrendatorn kunde sitt jobb och hade skinn på näsan. Att godsägaren var som en karaktär hämtad ur en arbetarroman fick jag själv erfara. Det var köksingång, rättare och peka med hela handen, anställda som ömsom kröp, ömsom knöt näven i fickan. För arrendatorn slutade det dock efter många turer med tvångsavvisning. Kronofogde, polis och hela apparaten. Omplacering av fårbesättningen, omhändertagande av hundar, flytt och inkvartering på annan ort. I sin desperation åkte hon en natt tillbaka till gården och tände på. Hon anmälde sig själv för de fiskala myndigheterna.

Det blev en ganska stor nyhet i lokaltidningen med flera turer att bevaka, bland annat det att myndigheterna under processen hade agerat felaktigt. De polisanmälde sig själva. Dom föll senare och det slutade med villkorlig dom för arrendatorn. Det visade sig att arrendekontraktet var felaktigt skrivet och inte överensstämmande med lagstiftningen. Misstanken att godsägaren mer än väl kände till det förhållande är sannolikt.

När jag läste om nyheten i bladet satte jag mig på moppen och åkte och tog några bilder. De har legat i negativpärm sen dess. (Nikon F, antagligen en 28:a och Tri-X) Det här hände sig alltså i förra hälften av sjuttiotalet.

Lite mer om komposition och något om Evelyn Hofer.

Inte det allra roligaste vädret i dag. NV som river därute på fjärden.

En fotograf som jag tycker är värd att uppmärksammas lite mer, eller åtminstone tittas lite närmare på, kanske lära något lite av, är Evelyn Hofer. En fotograf som rört sig i flera genrer men där porträttet, och då menas inte studioporträttet utan ett lite mer spontant porträtt. Porträtt på gatan skulle man kunna säga. Och hon har ett sånt där ”vågrätt perspektiv” till de porträtterade. Inkännande, respektfullt och öppet. Kanske finns det något att ta till sig för dedikerade gatufotografer. Kan åtminstone finnas en utvecklingsmöjlighet.
   Jag tror att Evelyn Hofer nån gång nämnts lite perifert i gatufotografi-sammanhang, i den mån en fotograf med storformat och stativ ens kan nämnas i samma stycke som gatufoto. Men det handlar kanske mer om ett fotografiskt förhållningssätt, bildsyn skulle man kunna säga. Om inte annat så skulle hon kunna användas som ett bra skav inom genren.
   Evelyn ”upptäcktes” för övrigt av ingen mindre än Alexey Brodovitch, fotograf och legendarisk art director på bland annat Harpers Bazaar. (En person som jag gärna skulle vilja ha träffat, denne Al Brodovitch.) Och nämner man Al Brodowitch så ligger begrepp som komposition nära till hands. Alexey B är nära nog synonym med nittonhundratalets magasinsformgivning. Så förutom att själv vara fotograf  arbetade han med de stora amerikanska fotograferna, Avedon, Penn med flera. Och det är frestande att börja fundera runt tredjedelsregler och gyllene snittet förstås när man kommer in på kompositioner av tidningsuppslag. Men tidningsformgivning handlar väldigt mycket mer än om proportioner. Kontrast,bildriktningar, sammanhållna uppslag, typsnittsval, rubriksättning med mera, inte minst lay-out som berättar något själv.
   Gyllene snittet ja. Jag minns den om inte sakrala stämning men nära nog, när gyllene snittet togs upp i målericirklar som jag lett under åren. Och besväret med att vända denna heliga Graal, som att baxa runt ett slagskepp. Att få deltagarna att förstå att tredjedelsregeln fungerar lika bra. Om kompositionen närmar sig snittet är väl ingen skada skedd, men låt ögat och sinnet stå för kompositionen. Är man nöjd så är allt väl. Och glöm för all del inte din berättelse! En bild är så mycket mer än proportioner, om än motivet bara är en trave lök.
   Att Evelyn Hofer arbetar med komposition i sina bilder märks tydligt. Det är heller inte svårt att se att det i hennes bilder finns en bildsyn inte olik August Sanders. En berömd bild, den med dödgrävarna i Dublin associerar lite grann till Sanders bild ”Vägarbetare” eller ”Tre unga bönder på väg till dans”. Långsökt kanske, men nog finns det denotationer som är gemensamma.

(Inte en inbjudande dag.)

Mannen med boken

Att låna titeln från en av Georg Oddners bild låter sig väl göras. Och att låta den ligga kvar som den är när den är scannad med den brunton som kan uppstå när man inverterar negativ. Och att kombon Nikon FG med ett lite glappigt Nikkor 28/3.5, en aning begynnande starr, Fomapan 400 i D76 och ett lite vinterdiffust väder ger sitt bidrag. Normalt sett brukar man rätta till, korrigera, styra upp och sånt. Men om man inte gör det utan låter det bli som det blir? Jag tycker det funkar, åtminstone i den här berättelsen. Formen är liksom versmåttet. Kompositionen är kanske grammatiken. Eller?

Passage i Prag

Dlážděná på väg upp mot Jindřišská. Vi passerar varandra en gång till. Därav den igenkännande  blicken. Var sågs  vi senast? Kan det ha varit  på det där antikvariatet uppe vid Opletalova. Men jag kan ha fel. Prag är inte så stort. Man möts då och då. Som de flesta storstäder går man från den ena kanten till den andra utan större  problem. Eller var det inte på Pivovar U Tří růží, där nere i gamla stan, nära Karlsbron? Bytte vi inte några artiga ord på stapplande tyska? Eller minns jag fel.

Om nåt i bergen ovan Collioure.

Ibland hittar man en komposition. Eller en ojämn ickefungerande komposition. Eller nån annan brist i bilden. Men den här bilden tog jag i bergen ovanför den lilla staden Collioure allra längst ner i Frankrike på gränsen till Spanien. Ett franskt Dalarö, Waxholm eller Marstrand kanske. Vi for dit med våra barn som då precis passerade gränsen mellan tonår och vuxenlivet. En julhelgsvecka för rätt många år sedan. Dock, fotografiskt ändå hitom den digitala revolutionen  (Nikon D70 med kit-objektiv).
   En sväng i Silver Efex (Jag brukar ha en viss faiblesse för Plus-x eller Tri-x simuleringar) och lite annat modest pyssel i Photoshop. Sen kan jag faktiskt fundera över vilka tankar och idéer som skaparen av detta ”stilleben” hade i skapelseögonblicket. Som jag fotograferar juldagen Anno Domini 2004.